Efter gårdagens Uppdrag granskning har det kommit en ström av artiklar om Ikea. Vissa uppgifter är nya, men jag har svårt att förstå vad som är så uppseendeväckande.
Skatteplanering
Alla företag försöker undvika att betala mycket skatt. Detsamma gäller egentligen privatpersoner också. När jag diskuterat skatteavdrag med folk, så visar det sig visserligen att inte alla gör de avdrag de har rätt till, men då sägs det i samma andetag att de inte har ordentlig koll på vilka avdrag som får göras eller hur det går till. Hittills har jag inte hört någon som medvetet undviker att göra legitima avdrag på grund av någon moralisk plikt.
Kom ihåg att det ofta visar sig att socialdemokratiska politiker använder sig av avdrag (som RUT) som den borgerliga regeringen har infört. Det här är egentligen ingen stor skillnad. Ikea följer alla regelverk, och inget regelverk säger att Ikea måste betala skatten just i Sverige.
Att Kamprad väljer att inte avslöja vilken väg pengarna tar kan man inte klandra honom för. Eftersom Ikea inte är ett aktiebolag finns det inget krav som tvingar honom att göra det, och ingen som förlorar på att inte känna till det. Att bli upprörd över att inte få information man inte har laglig rätt till, bara för att man är nyfiken, är barnsligt. Tvärtom bygger Kamprad upp ett starkt varumärke. Det tjänar Sverige på.
Eric Erfors har i dag publicerat en utmärkt ledare på temat beskattning i Expressen (Eric Erfors: Ikea är inte Moder Svea, 2011-01-27).
Öppenhet mot de anställda
Ett nummer görs av att de anställda inte kan förklara den ekonomiska stukturen på Ikea ovanför regional nivå. Men hur många är det egentligen som kan göra det för företaget de arbetar på? Det handlar inte om att lura de anställda. Lön, kolleger, arbetsförhållanden, personligt ansvar, kunder – allt är detsamma och påverkas inte av vart pengarna tar vägen. Vad spelar det för roll egentligen?
Kamprads personlighet
Kamprad vill ge sken av att vara dyslektiker och litet dum i huvudet. Han vill bygga en bild av sig själv, och jag kan inte se något fel i detta heller. Det är ganska naturligt att vilja visa upp sig på ett speciellt sätt i rampljuset. Tidigare Ikea-chefen Johan Stenebo jämför i Nyhetsmorgon i TV4 detta med Refaat El-Sayed, som hävdade att han hade en doktorsexamen utan att ha det. Men detta är orättvist. El-Sayed hävdade att han hade en konkret akademisk examen som han bevisligen saknade. Kamprad väljer istället att tona ned sin personlighet med i huvudsak subjektiva beskrivningar.
Nationell anknytning
I dokumentären ifrågasätts varför Sveriges ambassadör i Berlin engagerar sig i Ikea, om nu företaget ägs av en stiftelse i Holland. Det är naturligtvis en väldigt dum fråga. Det spelar ingen roll om företaget kontrolleras av en utländsk advokatfirma, eller genom vilka länder vinsterna skickas. Att Ikea grundades i Sverige, och att de flesta associerar Ikea med just Sverige, är väl ingen nyhet. Det innebär gratis reklam och är positivt för Sverige, även i andra avseenden än just Ikea. Detta faktum i sig motiverar varför ambassadören ska vara på plats vid en invigning.
Ägande och styrning
När Kamprad tillkännagjorde att han hade skänkt bort företaget till en stiftelse så måste vem som helst med ett uns av förnuft inse att detta måste vara en sanning med modifikation, särskilt som Kamprad inte har varit osynlig i samband med Ikea i efterhand. Min personliga gissning är att han valde att trygga Ikeas framtid genom att skapa en struktur för ägande och ledning som inte krävde hans egen närvaro. Däremot har jag alltid antagit att Kamprad har sista ordet i de frågor han själv är intresserad av.
Vad gör Ikea speciellt?
Ikea är ett mycket framgångsrikt företag. Det verkar ligga i den svenska folksjälen att den som är framgångsrik borde känna sig skyldig att betala mycket skatt, så att andra kan få slippa. Jag är alltså övertygad om att mycket av kritiken beror på ren och skär avundsjuka. Men framför allt är svenskar vana vid aktiebolag, där öppenhet är ett obligatoriskt element eftersom aktieägarna måste ha insyn. Ikea är däremot inte ett aktiebolag utan i grund och botten en privat angelägenhet för Kamprad. Man kan inte kräva så mycket mer insyn i Ikea än i privatekonomin för vem som helst i Sverige.
Jag tycker generellt att aktiebolag är en bra institution, men måste erkänna att Ikeas bolagsform medför vissa fördelar. I ett aktiebolag är det egentligen omöjligt med väldigt långsikta investeringar. Aktieägarna vill nämligen ha tillbaka investeringen så snabbt som möjligt. I aktiebolagsform hade Ikea till exempel inte kunnat öppna i Ryssland, åtminstone inte så tidigt som man gjorde.
Ytterligare en fördel är att Ikea har bättre chanser att överleva även om företaget under en period går med förluster. Aktieägare brukar inte vara så sentimentala, men genom sin nuvarande bolagsform är det lättare att följa Kamprads vilja att Ikea ska finnas kvar för evigt. Företaget skulle kunna leva på sparpengar, även om en aktieägare hade betraktat detta som irrationellt. Det innebär alltså en trygghet för de anställda.
DN: Kamprad medger stiftelse utomlands (2011-01-26)
DN: SVT gör upp med myten om Ikea (2011-01-26)
DN: Kamprad kommenterar "Uppdrag granskning" (2011-01-27)
SvD: Kamprad medger stiftelse utomlands (2011-01-26)
SvD: Mysfarbror och skattesmitare på samma gång (2011-01-26)
SvD: Tidigare Ikea-chefen: "Kamprad världsmästare i skatteplanering" (2011-01-26)
SvD: "Svårt rubba Ikeas varumärke" (2011-01-26)
SvD: Högt tryck på Ikeas chatt (2011-01-27)
Expressen: Han har gömt 100 miljarder (2011-01-26)
Expressen: Så påverkas Ikea av kvällens tv-program (2011-01-26)
Expressen: Ingvar Kamprads egna ord efter avslöjandet (2011-01-26)
Expressen: Eric Erfors: Ikea är inte Moder Svea (2011-01-27)
Expressen TV: Här blir Kamprad rasande på reportern
Aftonbladet: Kamprad får utbrott efter skattefrågor (2011-01-26)
Aftonbladet: Är du Lack, Lömsk och Snålis, Kamprad? (2011-01-27)
GP: Det okända Ikea (2011-01-26)
GP: Ingvar Kamprad bekräftar stiftelse (2011-01-27)
Visar inlägg med etikett journalistik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett journalistik. Visa alla inlägg
torsdag 27 januari 2011
tisdag 30 november 2010
DN och Coop angriper Östermalm
DN rapporterar uppgifter från Kooperation utan gränser, att människor på Östermalm skulle vara mindre givmilda än stockholmare i övrigt (Pantpengar populära på Östermalm, 2010-11-29). Sveriges Radios program Medierna lördagen 27:e november talade om hur fel det kan bli när media okritiskt redovisar dåligt underbyggd statistik (ladda ner programmet som poddradio/MP3-fil på SR:s hemsida). DN tar inte åt sig av detta utan repeterar misstaget under måndagen, bara två dagar senare.
En undersökning som skulle ha fått underkänt i vilken akademisk instans som helst, får fritt spelrum i DN när det är en organisation som möjligtvis har politiska motiv som står bakom.
Exakt hur uppgifterna nått DN uppges inte. Jag har försökt att hitta en källa, men Kooperation utan gränser verkar inte ha släppt denna information på något annat sätt än genom sin kommunikationschef som talade med DN. Det som sägs är i alla fall att människor på Östermalm mer sällan än övriga stockholmare väljer att trycka på biståndsknappen när de lämnar tillbaka sin pant i Coops butiker. Problemet är de långtgående slutsatserna som dras. Ingressen säger:
Först och främst måste vi ha klart för oss att pant inte är pengar som någon butik eller myndighet vill skänka oss. Det är pengar vi fick lämna ifrån oss när vi handlade och som vi får tillbaka genom att lämna tillbaka burkar och flaskor. Det har alltså varit våra pengar hela tiden och det finns inget som säger att pantmaskinen skulle erbjuda en lösning som är tekniskt sett bättre. Skattemässigt är det till exempel exakt detsamma som att göra en betalning från sitt konto. Dessutom ska vi komma ihåg att Kooperation utan gränser inte är den enda biståndsorganisationen i landet. Det är inte heller den bästa. 2008 fick den tre stjärnor av Charity Rating. Det finns alltså sämre, men det finns definitivt också bättre organisationer.
Inom den akademiska världen är det viktigt att inte dra förhastade slutsatser så fort man får ett resultat. Det är viktigt att tänka på vad som kan samvariera. Det kan vara så att östermalmare är mer engagerade i välgörenhet, och alltså är inlästa och aktivt skänker pengar till en viss organisation istället för att bara slentrianmässigt trycka på en knapp på pantmaskinen. Det kan också vara så att burksamlande hemlösa hittar fler burkar på Östermalm. I så fall är det naturligt att de inte släpar burkarna genom hela stan för att panta dem, och det är väl heller ingen som skulle missunna dem vinsten av burksamlandet. En annan variant är kanske att östermalmare oftare skänker burkar till skolklasser som samlar in till skolresor.
Så här kan man hålla på. Det är faktiskt omöjligt att veta vad som orsakar beteendet, men det är direkt fel att dra slutsatser om givmildhet. För att jämföra, så har jag bekanta som av principskäl aldrig skänker pengar till direkt till tiggare. Motiveringen är att de inte kan kontrollera att deras pengar inte används till alkohol och andra droger. Däremot skänker de regelbundet pengar till organisationer som arbetar för hemlösa, där pengarna garanterat kommer att göra nytta. Om vi antar att mina bekanta skänker mer till dessa organisationer än vad en genomsnittlig person skänker till tiggare på tunnelbanan, är det då ändå rätt att säga att de är "mindre givmilda" eller kanske rentav "snåla"?
Kooperation utan gränser eller DN kan aldrig med hjälp av antal procent knapptryckningar dra några slutsatser om människors motiv eller aktiviteter utanför butiken. Tvärtom borde Kooperation utan gränser vara rädda om sitt rykte. Det måste vara uppenbart för dem att folk förknippar dem med sitt ursprung i konsumentkooperationen med dess nära samarbete med fackliga och socialdemokratiska folkrörelser. Att det är just det borgerliga Östermalm som angrips stärker säkert mångas misstankar om att Kooperation utan gränser inte klarar att frigöra sig från detta socialdemokratiska arv. Att de inte klarar att framställa sig själva i bättre dager än så här, gör tyvärr att hela organisationen förlorar trovärdighet i mina ögon. Om de inte förstår hur det fungerar i Sverige, hur ska de då kunna göra någon skillnad ute i världen?
DN: Pantpengar populära på Östermalm (2010-11-29)
En undersökning som skulle ha fått underkänt i vilken akademisk instans som helst, får fritt spelrum i DN när det är en organisation som möjligtvis har politiska motiv som står bakom.
Exakt hur uppgifterna nått DN uppges inte. Jag har försökt att hitta en källa, men Kooperation utan gränser verkar inte ha släppt denna information på något annat sätt än genom sin kommunikationschef som talade med DN. Det som sägs är i alla fall att människor på Östermalm mer sällan än övriga stockholmare väljer att trycka på biståndsknappen när de lämnar tillbaka sin pant i Coops butiker. Problemet är de långtgående slutsatserna som dras. Ingressen säger:
Biståndsknappen på pantautomaterna gör det enkelt att donera några kronor till de behövande. Men hur givmild man är tycks bero på var i Stockholm man bor, enligt siffror från Kooperation utan gränser.
Först och främst måste vi ha klart för oss att pant inte är pengar som någon butik eller myndighet vill skänka oss. Det är pengar vi fick lämna ifrån oss när vi handlade och som vi får tillbaka genom att lämna tillbaka burkar och flaskor. Det har alltså varit våra pengar hela tiden och det finns inget som säger att pantmaskinen skulle erbjuda en lösning som är tekniskt sett bättre. Skattemässigt är det till exempel exakt detsamma som att göra en betalning från sitt konto. Dessutom ska vi komma ihåg att Kooperation utan gränser inte är den enda biståndsorganisationen i landet. Det är inte heller den bästa. 2008 fick den tre stjärnor av Charity Rating. Det finns alltså sämre, men det finns definitivt också bättre organisationer.
Inom den akademiska världen är det viktigt att inte dra förhastade slutsatser så fort man får ett resultat. Det är viktigt att tänka på vad som kan samvariera. Det kan vara så att östermalmare är mer engagerade i välgörenhet, och alltså är inlästa och aktivt skänker pengar till en viss organisation istället för att bara slentrianmässigt trycka på en knapp på pantmaskinen. Det kan också vara så att burksamlande hemlösa hittar fler burkar på Östermalm. I så fall är det naturligt att de inte släpar burkarna genom hela stan för att panta dem, och det är väl heller ingen som skulle missunna dem vinsten av burksamlandet. En annan variant är kanske att östermalmare oftare skänker burkar till skolklasser som samlar in till skolresor.
Så här kan man hålla på. Det är faktiskt omöjligt att veta vad som orsakar beteendet, men det är direkt fel att dra slutsatser om givmildhet. För att jämföra, så har jag bekanta som av principskäl aldrig skänker pengar till direkt till tiggare. Motiveringen är att de inte kan kontrollera att deras pengar inte används till alkohol och andra droger. Däremot skänker de regelbundet pengar till organisationer som arbetar för hemlösa, där pengarna garanterat kommer att göra nytta. Om vi antar att mina bekanta skänker mer till dessa organisationer än vad en genomsnittlig person skänker till tiggare på tunnelbanan, är det då ändå rätt att säga att de är "mindre givmilda" eller kanske rentav "snåla"?
Kooperation utan gränser eller DN kan aldrig med hjälp av antal procent knapptryckningar dra några slutsatser om människors motiv eller aktiviteter utanför butiken. Tvärtom borde Kooperation utan gränser vara rädda om sitt rykte. Det måste vara uppenbart för dem att folk förknippar dem med sitt ursprung i konsumentkooperationen med dess nära samarbete med fackliga och socialdemokratiska folkrörelser. Att det är just det borgerliga Östermalm som angrips stärker säkert mångas misstankar om att Kooperation utan gränser inte klarar att frigöra sig från detta socialdemokratiska arv. Att de inte klarar att framställa sig själva i bättre dager än så här, gör tyvärr att hela organisationen förlorar trovärdighet i mina ögon. Om de inte förstår hur det fungerar i Sverige, hur ska de då kunna göra någon skillnad ute i världen?
DN: Pantpengar populära på Östermalm (2010-11-29)
söndag 17 oktober 2010
"Somalier på Handels" eller "Att kasta sten i DN-hus"
En osignerad ledare i dag hos DN (Sluta jamsa med) kritiserar medias oförmåga att leverera positiva berättelser om invandring. Skribenten frågar retoriskt:
Jag vet inte hur det är på KI och Juridicum, men på Handels tror jag tyvärr att jag aldrig har träffat någon sådan. Av de 300 som blev antagna mitt år kan jag på rak arm minnas en mörkhyad, en asiat, två latinamerikaner och en centraleuropé. Jag har säkert missat flera stycken, men det är inte poängen. Det jag vill få fram är att jag aldrig hört invandrarsvenska på skolan. Den underrepresenterade grupp som har invandrarutseende har ändå bott tillräckligt länge i Sverige för att kunna räkna svenska som sitt modersmål.
I ett projektarbete på Handels undersökte min grupp hur Polishögskolan lyckats med just detta mångfaldsarbete. Där var det nog ännu tydligare än på Handels. Statistiken var inte lysande men såg ändå på papperet inte alltför dålig ut, men verkligheten var en annan. Anledningen är att definitionen varken kräver att man är första generationens invandrare eller att man har flyttat särskilt långt. Det räcker alltså att mamma har invandrat från Finland för att PHS ska räkna dig som invandrare. Det är också precis så det går till i de flesta fall.
Det här är naturligtvis ett problem. Vad det beror på är svårt att säga. Det är lätt att kritisera skolorna men frågan är om problemet ligger där. Det är nog väldigt få som vill ha det så här, och tittar man till exempel hos PHS så handlar det inte om att invandrare som söker har svårare att komma in, utan om att de inte ens söker. PHS påpekade att invandrare faktiskt brukar klara sig bättre än infödda svenskar, men att det av någon anledning lätt bildas rykten om motsatsen.
Antagningen till Handels ska inte heller kunna diskriminera. Den sker genom VHS och alla tävlar alltså på samma villkor, med betyg och högskoleprov. Dessutom antas några procent på särskilda meriter. Traditionella anledningar brukar vara elitidrott eller företagsamhet, men andra skäl kan också fungera – mitt år antogs till exempel skådespelerskan Ebba Hultkvist. För den drivne invandraren som haft otur med skolan och inte bott tillräckligt länge i Sverige för att få ett bra resultat på högskoleprovet borde det alltså på Handels finnas ytterligare möjligheter att lyckas, enligt artikelförfattarens syn.
Nyheten sedan ett år tillbaka är att det går att söka till Handelshögskolans magisterprogram med en utländsk kandidatexamen. All undervisning sker på engelska. Det har lett till att runt hälften av alla studerande är utlänningar. Dessa är otroligt drivna och många är också inställda på att lära sig svenska. Men då handlar det om folk som har sökt till Handels från sina hemländer och rest till Sverige med ett uppehållstillstånd för studier. De är alltså inte invandrare och skulle inte ens ha varit i Sverige om det inte vore för utbildningen. Första kullen är inte färdiga än; om de stannar efteråt blir de invandrare, men många kommer säkert återvända till sina hemländer.
Ledarskribenten försöker att friskriva sig från ansvar genom att efterfråga just teveprogram. Vad det är för fel på artikelserier kan jag inte förstå. Skulle det bara vara teve som är opinionsbildande? Jag inbillar mig att tidningsredaktionen kan beställa dessa reportage, så om redaktionen ställer sig bakom det som står i ledaren borde detta med lätthet kunna ordnas. Högskolorna ställer säker också upp – det ger dem ju bara extra publicitet.
Det finns flera ordspråk som passar in här, som "Själv är bäste dräng" eller "Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus." Men det kanske är så att det kan vara lättare sagt än gjort att beskriva situationen så att den skapar den bild författaren vill framhäva. Tyvärr leder en artikel som snabbt genomskådas bara till att motståndarsidans argument förtydligas. Det hela riskerar att spela SD i händerna.
DN: Sluta jamsa med (2010-10-17)
Var finns teveprogrammen om hur analfabeter från Kurdistan och somaliska kvinnor i sin länge otillfredsställda studiehunger metodiskt och målmedvetet arbetar sig fram mot Karolinska institutet, Juridicum och Handelshögskolan?
Jag vet inte hur det är på KI och Juridicum, men på Handels tror jag tyvärr att jag aldrig har träffat någon sådan. Av de 300 som blev antagna mitt år kan jag på rak arm minnas en mörkhyad, en asiat, två latinamerikaner och en centraleuropé. Jag har säkert missat flera stycken, men det är inte poängen. Det jag vill få fram är att jag aldrig hört invandrarsvenska på skolan. Den underrepresenterade grupp som har invandrarutseende har ändå bott tillräckligt länge i Sverige för att kunna räkna svenska som sitt modersmål.
I ett projektarbete på Handels undersökte min grupp hur Polishögskolan lyckats med just detta mångfaldsarbete. Där var det nog ännu tydligare än på Handels. Statistiken var inte lysande men såg ändå på papperet inte alltför dålig ut, men verkligheten var en annan. Anledningen är att definitionen varken kräver att man är första generationens invandrare eller att man har flyttat särskilt långt. Det räcker alltså att mamma har invandrat från Finland för att PHS ska räkna dig som invandrare. Det är också precis så det går till i de flesta fall.
Det här är naturligtvis ett problem. Vad det beror på är svårt att säga. Det är lätt att kritisera skolorna men frågan är om problemet ligger där. Det är nog väldigt få som vill ha det så här, och tittar man till exempel hos PHS så handlar det inte om att invandrare som söker har svårare att komma in, utan om att de inte ens söker. PHS påpekade att invandrare faktiskt brukar klara sig bättre än infödda svenskar, men att det av någon anledning lätt bildas rykten om motsatsen.
Antagningen till Handels ska inte heller kunna diskriminera. Den sker genom VHS och alla tävlar alltså på samma villkor, med betyg och högskoleprov. Dessutom antas några procent på särskilda meriter. Traditionella anledningar brukar vara elitidrott eller företagsamhet, men andra skäl kan också fungera – mitt år antogs till exempel skådespelerskan Ebba Hultkvist. För den drivne invandraren som haft otur med skolan och inte bott tillräckligt länge i Sverige för att få ett bra resultat på högskoleprovet borde det alltså på Handels finnas ytterligare möjligheter att lyckas, enligt artikelförfattarens syn.
Nyheten sedan ett år tillbaka är att det går att söka till Handelshögskolans magisterprogram med en utländsk kandidatexamen. All undervisning sker på engelska. Det har lett till att runt hälften av alla studerande är utlänningar. Dessa är otroligt drivna och många är också inställda på att lära sig svenska. Men då handlar det om folk som har sökt till Handels från sina hemländer och rest till Sverige med ett uppehållstillstånd för studier. De är alltså inte invandrare och skulle inte ens ha varit i Sverige om det inte vore för utbildningen. Första kullen är inte färdiga än; om de stannar efteråt blir de invandrare, men många kommer säkert återvända till sina hemländer.
Ledarskribenten försöker att friskriva sig från ansvar genom att efterfråga just teveprogram. Vad det är för fel på artikelserier kan jag inte förstå. Skulle det bara vara teve som är opinionsbildande? Jag inbillar mig att tidningsredaktionen kan beställa dessa reportage, så om redaktionen ställer sig bakom det som står i ledaren borde detta med lätthet kunna ordnas. Högskolorna ställer säker också upp – det ger dem ju bara extra publicitet.
Det finns flera ordspråk som passar in här, som "Själv är bäste dräng" eller "Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus." Men det kanske är så att det kan vara lättare sagt än gjort att beskriva situationen så att den skapar den bild författaren vill framhäva. Tyvärr leder en artikel som snabbt genomskådas bara till att motståndarsidans argument förtydligas. Det hela riskerar att spela SD i händerna.
DN: Sluta jamsa med (2010-10-17)
tisdag 27 juli 2010
DN påverkar opinionen med sin webbfråga
DN har i flera artiklar (se länksamlingen nedan) skrivit om de nya reglerna för antagning till högskolan. Huruvida reglerna är diskriminerande eller inte, vem som borde få ha företräde till högskolan, hur man ska bedöma meriter för utländska studenter samt hur man ska se på deras rätt att studera i Sverige förtjänar många blogginlägg, men just nu ska jag fokusera på något mycket enklare, nämligen den webbfråga (omröstning) DN i skrivande stund kör på sin förstasida.
Frågan lyder "Borde antagningssystemet göras om för att underlätta för äldre sökande?" När jag skriver detta har 16 597 personer röstat. 12 615 av dessa (76 %) har röstat Ja och 3 982 (24 %) har röstat Nej.
Jag tillhör den minoritet som röstat Nej i denna undersökning. Det är lätt att se till ordalydelsen när man röstar, men jag försöker rösta efter konsekvenserna istället. Jag misstänker dock att majoriteten inte tänker på det här sättet. Det är klart att det är lätt att känna sympati för äldre och tycka att man alltid ska göra vad man kan för att underlätta för andra. Man kan helt enkelt inte "tacka nej" till sådana ord. Det skulle kännas fult och kanske till och med ohederligt. Men det man glömmer är att om ingenting annat ändras så finns det fortfarande lika många platser på högskolan. Det går inte att underlätta för någon utan att försvåra för någon annan. Om DN istället hade frågat "Borde antagningssystemet göras om för att försvåra för unga som kommer direkt från gymnasiet?" så är jag övertygad om att en minst lika överväldigande majoritet hade röstat Nej istället, trots att det egentligen är olika sidor av samma mynt.
Jag förstår sällan poängen med dessa omröstningar. Tidningarna brukar inte referera till omröstningarna i andra artiklar, och de är noga med att påpeka att resultatet är okontrollerat. Vem drar då nytta av dem? Ett svar skulle kunna vara att läsaren känner sig smickrad av att bli tillfrågad, vilket ökar intresset för och trafiken till sidan. En mer skrämmande tanke är att tekniken med webbfrågor kan utgöra ett sätt att öka genomslagskraften för budskapet i artikeln. Det går ofta lätt att avfärda åsikterna hos en enskild journalist, men ser man att allmänheten håller med om argumenten så blir "grupptrycket" stort och det kan vara svårt att stå emot.
Vi kanske tror att vi har uppnått ett informationssamhälle där objektiva sanningar förmedlas eftersom alla kan komma till tals. Då finns risken att man slappnar av och inte märker den påverkan man kan utsättas för. Det låter som en kliché, men behovet av självständigt och kritiskt tänkande, samt att försöka att förstå konsekvenserna och inte bara ordalydelserna, kanske aldrig har varit större än det är i vår interaktiva värld.
DN: "Problemen blev större än vad vi trodde"
DN: Regeringens svar: Du har haft din chans
DN: Missgynnade studenter inget för DO
DN: Nya regler gör betyg värdelösa
DN: Nordisk ilska över svenska antagningsregler
Frågan lyder "Borde antagningssystemet göras om för att underlätta för äldre sökande?" När jag skriver detta har 16 597 personer röstat. 12 615 av dessa (76 %) har röstat Ja och 3 982 (24 %) har röstat Nej.
Jag tillhör den minoritet som röstat Nej i denna undersökning. Det är lätt att se till ordalydelsen när man röstar, men jag försöker rösta efter konsekvenserna istället. Jag misstänker dock att majoriteten inte tänker på det här sättet. Det är klart att det är lätt att känna sympati för äldre och tycka att man alltid ska göra vad man kan för att underlätta för andra. Man kan helt enkelt inte "tacka nej" till sådana ord. Det skulle kännas fult och kanske till och med ohederligt. Men det man glömmer är att om ingenting annat ändras så finns det fortfarande lika många platser på högskolan. Det går inte att underlätta för någon utan att försvåra för någon annan. Om DN istället hade frågat "Borde antagningssystemet göras om för att försvåra för unga som kommer direkt från gymnasiet?" så är jag övertygad om att en minst lika överväldigande majoritet hade röstat Nej istället, trots att det egentligen är olika sidor av samma mynt.
Jag förstår sällan poängen med dessa omröstningar. Tidningarna brukar inte referera till omröstningarna i andra artiklar, och de är noga med att påpeka att resultatet är okontrollerat. Vem drar då nytta av dem? Ett svar skulle kunna vara att läsaren känner sig smickrad av att bli tillfrågad, vilket ökar intresset för och trafiken till sidan. En mer skrämmande tanke är att tekniken med webbfrågor kan utgöra ett sätt att öka genomslagskraften för budskapet i artikeln. Det går ofta lätt att avfärda åsikterna hos en enskild journalist, men ser man att allmänheten håller med om argumenten så blir "grupptrycket" stort och det kan vara svårt att stå emot.
Vi kanske tror att vi har uppnått ett informationssamhälle där objektiva sanningar förmedlas eftersom alla kan komma till tals. Då finns risken att man slappnar av och inte märker den påverkan man kan utsättas för. Det låter som en kliché, men behovet av självständigt och kritiskt tänkande, samt att försöka att förstå konsekvenserna och inte bara ordalydelserna, kanske aldrig har varit större än det är i vår interaktiva värld.
DN: "Problemen blev större än vad vi trodde"
DN: Regeringens svar: Du har haft din chans
DN: Missgynnade studenter inget för DO
DN: Nya regler gör betyg värdelösa
DN: Nordisk ilska över svenska antagningsregler
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)