Studenter behöver en realistisk verklighetssyn, inte PRAO

Socialdemokraterna lägger i SvD (Stockholms studenter ska ha rätt till praktik, 2012-05-08) fram ett förslag om praktik för högskolestuderande, som helt saknar verklighetsförankring. Förslaget innehåller såväl faktafel som rena logikfel.

Ett exempel på ett faktafel:

I dag är praktik en självklarhet inom flera utbildningar, till exempel för lärare och ingenjörer.

Visst, det finns lärarkandidater, men praktik för teknologer är på intet sätt en självklarhet. En intern föreskrift på KTH säger

Universitetsstyrelsen beslutade 2002-06-13 att avskaffa kravet på obligatorisk praktik inom utbildningsprogrammen vid KTH fr o m den 1 juli 2002.

De logiska felen är dock mer relevanta. Som student fick jag till en början kämpa för att få någon praktikplats. Det krävdes att jag pratade med många rekryterare på arbetsmarknadsdagar, deltog i olika tävlingar, visade upp mitt CV för att få feedback, och framför allt frågade om vad företagen begärde och letade efter. Detta är naturligtvis frågor som företagen är intresserade av att besvara – det ökar tillgången på folk som de kan välja bland. På detta sätt lyckades jag också sakta men säkert skaffa mig en slagkraftig utbildning som motsvarade marknadens behov. Socialdemokraternas krav har följande tre logiska brister:

1. Under flera år har vi i Sverige arbetat för att anpassa våra utbildningar för att passa internationellt (Bolognaprocessen). Socialdemokraternas förslag är inte att erbjuda studenterna praktik på sommaren (det nämns specifikt att det är en termin det gäller). Inte heller är det någonstans nämnt att utbildningen ska ligga efter fullgjorda utbildningsår. Jag förutsätter alltså att det handlar om att byta ut en termin av kurser mot en termin av praktik. Det innebär ett steg tillbaka, så att våra svenska utbildningar inte längre möjliggör en fortsättning av studierna utomlands (på master- eller doktorandnivå). Vidareutbildningar brukar nämligen kräva ett visst antal poäng inom vissa ämnen. Hur viktig praktiken än må vara, så skulle nog ytterst få argumentera för att den skulle ha möjlighet att ersätta teoretiska universitetskurser, i syfte att klara fördjupade studier. Alternativet är så klart att förlänga utbildningarna, men en termin extra innebär i allmänhet en fördröjning på ett helt år innan det går att påbörja nästa utbildning – något som talar direkt emot vad artikelförfattarna försöker säga om att få ut folk i arbete snabbare. Det kan även noteras att en femårsutbildning i Sverige ger såväl en bachelor- som en master-examen, och alltså behövs två praktikterminer. Socialdemokraterna må vifta bort detta och säga att det räcker med en, men uppenbarligen väljer vissa att avsluta sina studier efter de första tre åren, och måste då redan ha fått sin praktik. För dem som fortsätter, så kan det mycket väl vara med en ny inriktning. I så fall är den gamla praktiken irrelevant för den nya utbildningen, och motsvarade heller inte alls den nivå av kunskaper man besitter efter ytterligare en examen. Dessa borde rimligtvis i så fall få genomföra en ny praktiktermin för att slippa hamna på samma position som de annars skulle hamnat på med bara tre års utbildning.
2. Kontaktnät är inte ett sätt för personer utan relevant utbildning att få jobb, utan ett sätt att genom personlig kännedom och rekommendationer skapa en bra matchning mellan arbetsgivare och arbetssökande. Vi måste vara överens om att utbildningen i sig måste skapa möjligheter att tillföra någonting till företaget man är på, annars är ju alla år på universitetet bortkastade. Att vissa saknar kontaktnät är en myt – det handlar snarare om att kontakterna bara rekommenderar folk som de vet klarar av tjänsten det rör sig om. Jag har hjälpt kompisar att hitta jobb, men det rör sig alltid om att leta efter folk med en efterfrågad kompetens, inte om att hjälpa någon in i ett företag som inte har något behov. Socialdemokraterna anför möjligheten att få jobb utan kontaktnät som en motivering till denna praktik, men det förutsätter att alla utbildningar är lika gångbara. Jag menar att det får en omvänd verkan! Genom att erbjuda praktik till alla skapas en illusion av att alla utbildningar lika lätt kan leda till jobb. Det gör folk ännu mer omedvetna om vilka krav som egentligen ställs, samtidigt som motivationen att kämpa hårt för att skaffa sig en konkurrenskraftig profil blir mindre. Förslaget innehåller alltså alla ingredienser för att ytterligare fjärma studenterna från arbetsmarknaden.
3. I en situation där studenter börjar visa upp arbetslivserfarenhet som, krasst sett, bara är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, så börjar det blir svårt för arbetsgivare att avgöra vad som är vad. Det blir alltså mycket svårare att avgöra ifall studenten med egna meriter fick jobbet, eller om det bara beror på ett politiskt beslut om att ett visst antal praktikplatser måste ordnas inom organisationen. Hårt slit från studentens sida hjälper inte lika mycket. Möjligheten att skapa sig en bild av studenten genom att se vilka beslut han/hon tagit och vilka organisationer som tidigare har visat ett intresse suddas ut. Egentligen handlar det alltså om en socialistisk tanke om att människor och egenskaper inte går att betygsätta, men få företag skulle tyvärr hålla med om det. Signaler som tidigare använts för att bedöma sökande sätts därmed ut spel. Även om det visserligen kan hjälpa svaga kandidater att få jobb på grund av större "oreda" på arbetsmarknaden, så förlorar hela samhället på det eftersom det är svårare att få rätt person på rätt plats.

Artikelförfattarna debatterar utifrån åsikten att företagen inte vet vad de går miste om när de låter bli att anställa humanister och samhällsvetare. Det hela grundar sig på en socialdemokratisk tanke om att företagen finns till för att förverkliga politikernas planer. Möjligtvis fungerar det i en planekonomi, men kanske inte alltid i en marknadsekonomi. Hur skulle en lingvist kunna tillföra särskilt mycket inom skogsindustrin? Eller vad kan en historiker göra på ett nystartat IT-bolag som intensivt söker efter en nyutexaminerad programmerare med kunskaper i webbprogrammering? Jag kan absolut hålla med om att det ibland kan finnas användning av sådan kunskap, men jag vill hävda att det i allmänhet rör sig om konsultuppdrag eller specialisttjänster för projekt eller väldigt specifika ändamål. Utöver det är det eventuellt klokast att studera dessa ämnen som breddning till någon yrkesutbildning; att förutom ingenjörsexamen ha ägnat ett år åt historia behöver inte alls vara något misstag.

Att denna artikel är skriven av Ebba Ringborg (kårpartiet Socialdemokratiska studenter vid Stockholms universitet) känns ganska uppenbart. Varför skulle det annars handla om att regeringen måste se till att just Stockholms studenter ska få det bättre? Varför inte över hela landet? Alternativt, varför inte sköta det på lokal nivå om det bara rör lokal nivå?

För mig är det inte så konstigt att någon från ett socialdemokratiskt kårparti kommer med ett sådant förslag – det ingår ofta i konceptet att studenter förväntar sig att arbetsmarknaden väntar med öppna armar oavsett vilka val man har gjort – men det som förvånar mig är att ett oppositionsborgarråd skriver under på det.

SvD: Stockholms studenter ska ha rätt till praktik (2012-05-08)

"Somalier på Handels" eller "Att kasta sten i DN-hus"

En osignerad ledare i dag hos DN (Sluta jamsa med) kritiserar medias oförmåga att leverera positiva berättelser om invandring. Skribenten frågar retoriskt:

Var finns teveprogrammen om hur analfabeter från Kurdistan och somaliska kvinnor i sin länge otillfredsställda studiehunger metodiskt och målmedvetet arbetar sig fram mot Karolinska institutet, Juridicum och Handelshögskolan?

Jag vet inte hur det är på KI och Juridicum, men på Handels tror jag tyvärr att jag aldrig har träffat någon sådan. Av de 300 som blev antagna mitt år kan jag på rak arm minnas en mörkhyad, en asiat, två latinamerikaner och en centraleuropé. Jag har säkert missat flera stycken, men det är inte poängen. Det jag vill få fram är att jag aldrig hört invandrarsvenska på skolan. Den underrepresenterade grupp som har invandrarutseende har ändå bott tillräckligt länge i Sverige för att kunna räkna svenska som sitt modersmål.

I ett projektarbete på Handels undersökte min grupp hur Polishögskolan lyckats med just detta mångfaldsarbete. Där var det nog ännu tydligare än på Handels. Statistiken var inte lysande men såg ändå på papperet inte alltför dålig ut, men verkligheten var en annan. Anledningen är att definitionen varken kräver att man är första generationens invandrare eller att man har flyttat särskilt långt. Det räcker alltså att mamma har invandrat från Finland för att PHS ska räkna dig som invandrare. Det är också precis så det går till i de flesta fall.

Det här är naturligtvis ett problem. Vad det beror på är svårt att säga. Det är lätt att kritisera skolorna men frågan är om problemet ligger där. Det är nog väldigt få som vill ha det så här, och tittar man till exempel hos PHS så handlar det inte om att invandrare som söker har svårare att komma in, utan om att de inte ens söker. PHS påpekade att invandrare faktiskt brukar klara sig bättre än infödda svenskar, men att det av någon anledning lätt bildas rykten om motsatsen.

Antagningen till Handels ska inte heller kunna diskriminera. Den sker genom VHS och alla tävlar alltså på samma villkor, med betyg och högskoleprov. Dessutom antas några procent på särskilda meriter. Traditionella anledningar brukar vara elitidrott eller företagsamhet, men andra skäl kan också fungera – mitt år antogs till exempel skådespelerskan Ebba Hultkvist. För den drivne invandraren som haft otur med skolan och inte bott tillräckligt länge i Sverige för att få ett bra resultat på högskoleprovet borde det alltså på Handels finnas ytterligare möjligheter att lyckas, enligt artikelförfattarens syn.

Nyheten sedan ett år tillbaka är att det går att söka till Handelshögskolans magisterprogram med en utländsk kandidatexamen. All undervisning sker på engelska. Det har lett till att runt hälften av alla studerande är utlänningar. Dessa är otroligt drivna och många är också inställda på att lära sig svenska. Men då handlar det om folk som har sökt till Handels från sina hemländer och rest till Sverige med ett uppehållstillstånd för studier. De är alltså inte invandrare och skulle inte ens ha varit i Sverige om det inte vore för utbildningen. Första kullen är inte färdiga än; om de stannar efteråt blir de invandrare, men många kommer säkert återvända till sina hemländer.

Ledarskribenten försöker att friskriva sig från ansvar genom att efterfråga just teveprogram. Vad det är för fel på artikelserier kan jag inte förstå. Skulle det bara vara teve som är opinionsbildande? Jag inbillar mig att tidningsredaktionen kan beställa dessa reportage, så om redaktionen ställer sig bakom det som står i ledaren borde detta med lätthet kunna ordnas. Högskolorna ställer säker också upp – det ger dem ju bara extra publicitet.

Det finns flera ordspråk som passar in här, som "Själv är bäste dräng" eller "Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus." Men det kanske är så att det kan vara lättare sagt än gjort att beskriva situationen så att den skapar den bild författaren vill framhäva. Tyvärr leder en artikel som snabbt genomskådas bara till att motståndarsidans argument förtydligas. Det hela riskerar att spela SD i händerna.

DN: Sluta jamsa med (2010-10-17)

Nivåindelning, för allas bästa

Väldigt starka åsikter framförs nu i såväl tidningar som bloggar angående Folkpartiets förslag, som presenteras i dag, att införa spetsutbildningar på högstadiet.

Människor är olika. Vissa har svårt för en viss sak, medan andra har lätt för den. De som har svårt kan ofta höja sin nivå genom att arbeta extra hårt. De som har lätt riskerar istället att tappa sugen. Det kan tyckas något förvånande när man får höra att de studenter som har de allra högsta betygen från gymnasiet ofta lyckas sämre med sina universitetsstudier än deras kurskamrater med bara nästan lika bra betyg.

Jag har min egen teori kring detta, nämligen att den som hela sitt liv har fått kämpa för att lära sig har fått en ordentlig studievana, medan den som har haft lätt för sig inte pluggat lika hårt utan "glidit igenom" i alla fall. På gymnasiet har det dock avspeglat sig i betygen eftersom ämnena inte längre är triviala, så att dessa elever inte alltid fått de allra högsta betygen. Skillnaden i resultat på högskolan har sedan att göra med att kraven som ställs är annorlunda än på gymnasiet. Förhoppningsvis kan dessa smarta elever på något vis ta sig vidare till den utbildning som de vill. Men det är inte säkert, eftersom det ofta är tuff konkurrens.

När jag gick på lågstadiet frågade jag min lärare om jag inte kunde få läsa mer matematik. Det dröjde ända till årskurs tre, men då fick jag en bok från fyran. Tack vare flexibilitet som den här lyckades jag hålla intresset vid liv. Ändå var det mesta enkelt, framför allt när det gällde matten. På högstadiet fick alla omdömen av läraren, utöver själva betygen. På mitt stod det "5++". I slutet av nian hade dock omdömet ändrats. Jag hade enligt lappen "sänkt" mig till 5, eftersom jag inte hade gjort en enda hemläxa. Vid det här laget hade jag alltså tappat det mesta av min studievana, och det påverkade naturligtvis också mina gymnasiebetyg senare.

Missförstå mig inte, mina gymnasiebetyg låg fortfarande en bra bit över medel, men de räckte inte på långa vägar för att ta mig in på den utbildning jag ville läsa efteråt. Jag blev därför tvungen att skriva högskoleprovet. Resultatet blev bra, och enligt statistiken lyckades jag bättre än 99 % av de andra som skrev. Men att jag saknar vanan att sätta mig med boken och bara läsa märks tydligt. Jag önskar att jag mycket tidigare i skolan hade fått möta motstånd. Det skulle ha varit en erfarenhet för livet.

I vårt socialistiska tänkande i det här landet är det fult att lägga resurser på dem som det redan går bra för. De svenska lärarna tvingas alltså undervisa elever på samtliga nivåer i samma klass.

Eftersom jag själv har vikarierat som lärare så har jag fått en känsla för hur det här går till. Det finns en kategori elever som förstår allt innan man ens har förklarat det. De här eleverna sitter efter en stund och sysslar med annat än att lyssna och missar därför ofta något viktigt man säger. En annan kategori kan man förklara samma sak för hur många gånger som helst. Naturligtvis gör man det på olika sätt – man byter uttryckssätt och försöker hitta på olika exempel. Men man kan inte hålla på så här hur länge som helst, eftersom alla andra i klassen redan har fattat och sitter och väntar. Man är alltså tvungen att gå vidare och hoppas att de svaga eleverna vill stanna kvar på rasten så att man kan förklara ytterligare en gång, men inser att resten av lektionen kommer att vara svår att förstå för den som inte har hängt med hittills.

Nivån på undervisningen hamnar på detta sätt någonstans på mitten, men tyvärr tappar man därmed både dem som har allra lättast och dem som har allra svårast att hänga med.

För allas skull, såväl lärare, elever som samhället, krävs det därför att vi tillåter oss att lämna vårt "alla har rätt att vara lika bra"-tänkande, som tyvärr ofta mynnar ut i "alla tvingas vara lika dåliga". Så fort vi ser att några elever har det extra lätt eller extra svårt så är det läge att ge dem stödundervisning. För den ena gruppen handlar det om att få hänga med och inte behöva känna sig som idioter. För den andra handlar det om att ge en möjlighet att fortsätta utvecklas.

Sverige har inte råd att tappa bort så många av våra ungdomar i skolorna!

DN: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
SvD: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
Expressen: Elitklasser ska införas - redan i grundskolan (2010-08-17)
Aftonbladet: Fp vill starta elitklasser i grundskolan (2010-08-17)
Aftonbladet: Tenta av gymnasiet redan i högstadiet (2010-08-17)
Aftonbladet (blogg): Elitklasser - i grundskolan (2010-08-17)
GP: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
Sydsvenskan: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)

DN påverkar opinionen med sin webbfråga

DN har i flera artiklar (se länksamlingen nedan) skrivit om de nya reglerna för antagning till högskolan. Huruvida reglerna är diskriminerande eller inte, vem som borde få ha företräde till högskolan, hur man ska bedöma meriter för utländska studenter samt hur man ska se på deras rätt att studera i Sverige förtjänar många blogginlägg, men just nu ska jag fokusera på något mycket enklare, nämligen den webbfråga (omröstning) DN i skrivande stund kör på sin förstasida.

Frågan lyder "Borde antagningssystemet göras om för att underlätta för äldre sökande?" När jag skriver detta har 16 597 personer röstat. 12 615 av dessa (76 %) har röstat Ja och 3 982 (24 %) har röstat Nej.

Jag tillhör den minoritet som röstat Nej i denna undersökning. Det är lätt att se till ordalydelsen när man röstar, men jag försöker rösta efter konsekvenserna istället. Jag misstänker dock att majoriteten inte tänker på det här sättet. Det är klart att det är lätt att känna sympati för äldre och tycka att man alltid ska göra vad man kan för att underlätta för andra. Man kan helt enkelt inte "tacka nej" till sådana ord. Det skulle kännas fult och kanske till och med ohederligt. Men det man glömmer är att om ingenting annat ändras så finns det fortfarande lika många platser på högskolan. Det går inte att underlätta för någon utan att försvåra för någon annan. Om DN istället hade frågat "Borde antagningssystemet göras om för att försvåra för unga som kommer direkt från gymnasiet?" så är jag övertygad om att en minst lika överväldigande majoritet hade röstat Nej istället, trots att det egentligen är olika sidor av samma mynt.

Jag förstår sällan poängen med dessa omröstningar. Tidningarna brukar inte referera till omröstningarna i andra artiklar, och de är noga med att påpeka att resultatet är okontrollerat. Vem drar då nytta av dem? Ett svar skulle kunna vara att läsaren känner sig smickrad av att bli tillfrågad, vilket ökar intresset för och trafiken till sidan. En mer skrämmande tanke är att tekniken med webbfrågor kan utgöra ett sätt att öka genomslagskraften för budskapet i artikeln. Det går ofta lätt att avfärda åsikterna hos en enskild journalist, men ser man att allmänheten håller med om argumenten så blir "grupptrycket" stort och det kan vara svårt att stå emot.

Vi kanske tror att vi har uppnått ett informationssamhälle där objektiva sanningar förmedlas eftersom alla kan komma till tals. Då finns risken att man slappnar av och inte märker den påverkan man kan utsättas för. Det låter som en kliché, men behovet av självständigt och kritiskt tänkande, samt att försöka att förstå konsekvenserna och inte bara ordalydelserna, kanske aldrig har varit större än det är i vår interaktiva värld.

DN: "Problemen blev större än vad vi trodde"
DN: Regeringens svar: Du har haft din chans
DN: Missgynnade studenter inget för DO
DN: Nya regler gör betyg värdelösa
DN: Nordisk ilska över svenska antagningsregler