Studenter behöver en realistisk verklighetssyn, inte PRAO

Socialdemokraterna lägger i SvD (Stockholms studenter ska ha rätt till praktik, 2012-05-08) fram ett förslag om praktik för högskolestuderande, som helt saknar verklighetsförankring. Förslaget innehåller såväl faktafel som rena logikfel.

Ett exempel på ett faktafel:

I dag är praktik en självklarhet inom flera utbildningar, till exempel för lärare och ingenjörer.

Visst, det finns lärarkandidater, men praktik för teknologer är på intet sätt en självklarhet. En intern föreskrift på KTH säger

Universitetsstyrelsen beslutade 2002-06-13 att avskaffa kravet på obligatorisk praktik inom utbildningsprogrammen vid KTH fr o m den 1 juli 2002.

De logiska felen är dock mer relevanta. Som student fick jag till en början kämpa för att få någon praktikplats. Det krävdes att jag pratade med många rekryterare på arbetsmarknadsdagar, deltog i olika tävlingar, visade upp mitt CV för att få feedback, och framför allt frågade om vad företagen begärde och letade efter. Detta är naturligtvis frågor som företagen är intresserade av att besvara – det ökar tillgången på folk som de kan välja bland. På detta sätt lyckades jag också sakta men säkert skaffa mig en slagkraftig utbildning som motsvarade marknadens behov. Socialdemokraternas krav har följande tre logiska brister:

1. Under flera år har vi i Sverige arbetat för att anpassa våra utbildningar för att passa internationellt (Bolognaprocessen). Socialdemokraternas förslag är inte att erbjuda studenterna praktik på sommaren (det nämns specifikt att det är en termin det gäller). Inte heller är det någonstans nämnt att utbildningen ska ligga efter fullgjorda utbildningsår. Jag förutsätter alltså att det handlar om att byta ut en termin av kurser mot en termin av praktik. Det innebär ett steg tillbaka, så att våra svenska utbildningar inte längre möjliggör en fortsättning av studierna utomlands (på master- eller doktorandnivå). Vidareutbildningar brukar nämligen kräva ett visst antal poäng inom vissa ämnen. Hur viktig praktiken än må vara, så skulle nog ytterst få argumentera för att den skulle ha möjlighet att ersätta teoretiska universitetskurser, i syfte att klara fördjupade studier. Alternativet är så klart att förlänga utbildningarna, men en termin extra innebär i allmänhet en fördröjning på ett helt år innan det går att påbörja nästa utbildning – något som talar direkt emot vad artikelförfattarna försöker säga om att få ut folk i arbete snabbare. Det kan även noteras att en femårsutbildning i Sverige ger såväl en bachelor- som en master-examen, och alltså behövs två praktikterminer. Socialdemokraterna må vifta bort detta och säga att det räcker med en, men uppenbarligen väljer vissa att avsluta sina studier efter de första tre åren, och måste då redan ha fått sin praktik. För dem som fortsätter, så kan det mycket väl vara med en ny inriktning. I så fall är den gamla praktiken irrelevant för den nya utbildningen, och motsvarade heller inte alls den nivå av kunskaper man besitter efter ytterligare en examen. Dessa borde rimligtvis i så fall få genomföra en ny praktiktermin för att slippa hamna på samma position som de annars skulle hamnat på med bara tre års utbildning.
2. Kontaktnät är inte ett sätt för personer utan relevant utbildning att få jobb, utan ett sätt att genom personlig kännedom och rekommendationer skapa en bra matchning mellan arbetsgivare och arbetssökande. Vi måste vara överens om att utbildningen i sig måste skapa möjligheter att tillföra någonting till företaget man är på, annars är ju alla år på universitetet bortkastade. Att vissa saknar kontaktnät är en myt – det handlar snarare om att kontakterna bara rekommenderar folk som de vet klarar av tjänsten det rör sig om. Jag har hjälpt kompisar att hitta jobb, men det rör sig alltid om att leta efter folk med en efterfrågad kompetens, inte om att hjälpa någon in i ett företag som inte har något behov. Socialdemokraterna anför möjligheten att få jobb utan kontaktnät som en motivering till denna praktik, men det förutsätter att alla utbildningar är lika gångbara. Jag menar att det får en omvänd verkan! Genom att erbjuda praktik till alla skapas en illusion av att alla utbildningar lika lätt kan leda till jobb. Det gör folk ännu mer omedvetna om vilka krav som egentligen ställs, samtidigt som motivationen att kämpa hårt för att skaffa sig en konkurrenskraftig profil blir mindre. Förslaget innehåller alltså alla ingredienser för att ytterligare fjärma studenterna från arbetsmarknaden.
3. I en situation där studenter börjar visa upp arbetslivserfarenhet som, krasst sett, bara är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, så börjar det blir svårt för arbetsgivare att avgöra vad som är vad. Det blir alltså mycket svårare att avgöra ifall studenten med egna meriter fick jobbet, eller om det bara beror på ett politiskt beslut om att ett visst antal praktikplatser måste ordnas inom organisationen. Hårt slit från studentens sida hjälper inte lika mycket. Möjligheten att skapa sig en bild av studenten genom att se vilka beslut han/hon tagit och vilka organisationer som tidigare har visat ett intresse suddas ut. Egentligen handlar det alltså om en socialistisk tanke om att människor och egenskaper inte går att betygsätta, men få företag skulle tyvärr hålla med om det. Signaler som tidigare använts för att bedöma sökande sätts därmed ut spel. Även om det visserligen kan hjälpa svaga kandidater att få jobb på grund av större "oreda" på arbetsmarknaden, så förlorar hela samhället på det eftersom det är svårare att få rätt person på rätt plats.

Artikelförfattarna debatterar utifrån åsikten att företagen inte vet vad de går miste om när de låter bli att anställa humanister och samhällsvetare. Det hela grundar sig på en socialdemokratisk tanke om att företagen finns till för att förverkliga politikernas planer. Möjligtvis fungerar det i en planekonomi, men kanske inte alltid i en marknadsekonomi. Hur skulle en lingvist kunna tillföra särskilt mycket inom skogsindustrin? Eller vad kan en historiker göra på ett nystartat IT-bolag som intensivt söker efter en nyutexaminerad programmerare med kunskaper i webbprogrammering? Jag kan absolut hålla med om att det ibland kan finnas användning av sådan kunskap, men jag vill hävda att det i allmänhet rör sig om konsultuppdrag eller specialisttjänster för projekt eller väldigt specifika ändamål. Utöver det är det eventuellt klokast att studera dessa ämnen som breddning till någon yrkesutbildning; att förutom ingenjörsexamen ha ägnat ett år åt historia behöver inte alls vara något misstag.

Att denna artikel är skriven av Ebba Ringborg (kårpartiet Socialdemokratiska studenter vid Stockholms universitet) känns ganska uppenbart. Varför skulle det annars handla om att regeringen måste se till att just Stockholms studenter ska få det bättre? Varför inte över hela landet? Alternativt, varför inte sköta det på lokal nivå om det bara rör lokal nivå?

För mig är det inte så konstigt att någon från ett socialdemokratiskt kårparti kommer med ett sådant förslag – det ingår ofta i konceptet att studenter förväntar sig att arbetsmarknaden väntar med öppna armar oavsett vilka val man har gjort – men det som förvånar mig är att ett oppositionsborgarråd skriver under på det.

SvD: Stockholms studenter ska ha rätt till praktik (2012-05-08)

Valuta för pengarna på restaurangen

Med tanke på helgens tragiska händelser i Norge så känns det futtigt att skriva om trivialiteter, men kan tidningarna ta upp det så kan väl jag.

Göteborgsposten skrev i fredags (Slängde mat - nekades dessert) om tre personer som kastades ut från en restaurang för att de tagit mat från buffén som de inte åt upp, och därefter önskade få efterrätt. Det följdes upp med ytterligare en artikel i dag (GP, "Det är folksjälen som reagerar"). SvD skrev också om det i dag (Mätta kroggäster nekades efterrätt).

Gästen som skrev till tidningen hade nog räknat med att få sympatier, men det verkar som att många är på krögarens sida. Tidningens åsikt är att det beror på vår traditioner och kulturarv. Själv ställer jag mig också på krögarens sida, men av andra anledningar.

Den första är hela inställningen om att det finns så gott om mat att det inte spelar någon roll ifall vi kastar. Nu pratar jag inte om att vi ska tänka på de svältande barnen i Afrika, utan om ren miljöhänsyn. Jag är inte alls vegetarian, utan inser att vi är skapade för att kunna äta kött, men tanken på hur många djur som slaktas bara för att köttet sedan ska kastas bort är motbjudande till och med för mig. Det handlar om allt annat än djuren också, som energibehov vid transporter, förvaring och även matlagning, foder och skötsel under uppfödningen etc. Liknande resonemang kan föras kring produktionen av frukter, grönsaker och kryddor.

Den andra anledningen är ekonomisk. Vissa verkar kritisera krögaren för att vilja kunna stoppa mer pengar i egen ficka, men det är förmodligen inte så det går till. Säg att vissa gäster tar 30 % mer mat än de klarar att äta – det motsvarar att en gäst tar två fulla tallrikar men bara klarar drygt en och en halv. På kort sikt påverkas inköpet av mat inte särskilt mycket eftersom krögaren köper mat partivis, varefter maten antingen lagas till eller läggs i frysen, men på lång sikt är det klart att restaurangen kan dra ner på utgifterna om detta slöseri försvinner. Om var tredje gäst lämnar mat betalar restaurangen i så fall 10 % mer än vad som skulle behövts. På lång sikt sätts priset för en middag efter hur mycket mat en person förväntas äta inklusive kostnader för personal med mera, plus en vinst som motsvarar räntan på investerade pengar. Diskussionen om "pengar i egen ficka" antar att det inte råder konkurrens på restaurangmarknaden utan att man kan sätta vilket pris man vill.

Kommentarerna till artiklarna avslöjar också att det finns en skylt i restaurangen som klart och tydligt säger att all mat ska ätas upp, och att restaurangägaren har rätt att ta ut 100 SEK extra av den gäst som inte äter upp. Genom att på detta vis demonstrera att slöseri inte tolereras, så blir det tydligt att gästerna inte betalar extra för att mat kastas. Om jag går till en dyrare restaurang så är jag beredd att betala för bättre mat, ett större utbud, bättre inredning eller mindre stressad personal. Däremot är jag inte beredd att betala för att andra ska ha rätt att ta mat som sedan bara kastas, när jag själv har förmåga att bedöma hur mycket jag kan äta.

Sedan kan det alltid diskuteras om krögarens reaktion var överdriven (tankarna går till Seinfelds Soup Nazi). Själv skulle jag nog inte ha reagerat lika kraftigt, men det går kanske att sätta sig in i hans perspektiv. När man går till en restaurang, liksom när man handlar vad som helst i övrigt, så ingår man ett avtal i juridisk mening (utan att det behöver vara skriftligt). Avtalen kan se olika ut, men eftersom dessa skyltar är tydligt uppsatta i restaurangen så kan man nog anta att de är giltiga rent juridiskt om inte villkoren är oskäliga. Visst kan det sedan hända att någon totalt missbedömer sin hunger, men när han därefter begär att få efterrätt så har han ju därmed visat att han inte över huvud taget bryr sig om att ens försöka äta upp. Finns det plats för efterrätt så hade det nog funnits plats för några tuggor till. Det är ett brott mot avtalet och ett hån mot krögaren.

För min del är alltså krögaren hjälten. Synd bara att jag inte bor i Göteborg, men det får nog bli ett besök på restaurangen nästa gång jag kommer till stan.

GP: "Det är folksjälen som reagerar" (2011-07-24)
GP: Slängde mat - nekades dessert (2011-07-22)
SvD: Mätta kroggäster nekades efterrätt (2011-07-24)

Att acceptera trafikolyckor med dödlig utgång

För några dagar sedan körde en 22-åring ihjäl sig på motorcykel när han försökte komma undan polisen, medan han hade sin 17-åriga flickvän som passagerare. Det finns en del åsikter i sociala medier om det här, bland annat på bloggar och diskussionsfora som Flashback och Sporthoj. Jag undviker att länka eftersom det finns en hel del personlig information och jag inte vill bidrag till att sprida sådant vidare efter en så tragisk händelse.

Vissa hävdar att det var polisens fel, som hetsade honom att köra som han gjorde. Andra menar att det var rätt åt honom, vilket har mött en del kritik på grund av avsaknad av förståelse och empati.

Jag vill härmed redogöra för hur jag resonerar kring händelser som denna, på ett så rationellt sätt som möjligt.

För det första måste vi inse att det är ett otroligt farligt beteende. En hastighet av 250 km/h kan lätt leda till en olycka, och en olycka i den hastigheten är ofta dödlig. Förarens vårdslösa beteende bekräftas av flera kommentarer från ögonvittnen. I ett fall hävdar någon att motorcykeln var nära att köra på bilen där hela hans familj satt. Motorcykeln hade naturligtvis kunnat hamna inne i bilen, så att alla hade dött.

För det andra är det troligtvis inget engångsbeteende. Polisen kunde inte ha kännedom om att föraren saknade körkort eller att motorcykeln inte var hans, men de ska heller inte ta med det i beräkningen. På klon känner man lejonet, och ingen skulle agera så första gången de körde. Lyckas föraren komma undan kommer han förmodligen att göra likadant igen, tills någon dör. Det har också visat sig att han är välkänd i mc-kretsar. Att motorcykeln var skriven på hans far är heller ingen garanti för att han inte kört regelbundet, eftersom det i Stockholmstrakten är ytterst få under 25 som "äger" sina motorcyklar av försäkringstekniska skäl.

För det tredje måste vi fundera på vad polisens uppgift är. Är det bara att förstöra nöjet för unga killar som vill leka och visa sig på styva linan, eller är det att skapa ett tryggt samhälle för allmänheten? Om det blir allmänt känt att det räcker med att köra i över 200 km/h för att polisen ska sluta följa efter, så kommer naturligtvis fler att göra farliga saker för att komma undan. Omvänt, om det är känt att det är i princip omöjligt att komma undan så är det ju ingen idé att försöka. På så sätt spelar det ju egentligen ingen roll ifall de ser polisbilar eller helikoptrar.

För det fjärde bör vi inse hur farliga krafter som finns i trafiken. En motorcykel blir ett dödligt vapen i de hastigheterna. Låt oss anta att nyheten istället hade varit att någon gick runt med en yxa på stan, och började agera ännu mer hotfullt mot förbipasserande när polisen närmade sig. Skulle då de personer som menar att polisen inte borde ha följt efter paret på motorcykel också ha hävdat att polisen borde lämna yxmannen i fred så att han fick lugna sig efter egen förmåga? Naturligtvis måste de ingripa mot ett pågående brott.

För det femte är det i Sverige tabu att tala om värdet av ett liv. Det är fel att säga att en viss persons liv är mer värt än någon annans. Därför kan vi ha svårt att se skillnaden mellan att gärningsmannen själv dör eller dödar någon annan, till exempel sin flickvän. De flesta hade nog ansett att det varit lika illa. Men om vi istället tänker oss att det är någons egendom som förstörs, så anser vi att det vore värre att förstöra någon annans egendom. Lagstiftaren håller med och kallar det, om det är uppsåtligt, för "angrepp på egen rättssfär", vilket inte är straffbart.

Nu må folk anklaga mig för att ha brist på empati, men som jag bedömer det var det polisens uppgift att få stopp på ekipaget. Hade paret lyckats komma undan så hade det sannolikt slutat i ett dödsfall nästa gång istället. Visst, inte med absolut säkerhet, men det vägs å andra sidan upp av att de kunde ha tagit med sig många fler. Jag är faktiskt förvånad att tjejen klarade sig så lindrigt. I en situation där någon måste dö, så var därför denna utgång den bästa tänkbara. Mina tankar går dock till förarens familj och anhöriga.

Det ska tilläggas att jag själv har mc-körkort, men oavsett fordonstyp försöker jag vara ett föredöme i trafiken. Jag är inte emot mc-körning utan kan varmt rekommendera andra att skaffa mc-kort, men då gäller det att ha tillräckligt mycket mognad också.

DN: 22-åring dog efter extremfärd på mc (2011-07-21)
SvD: "Polisen tog min pojkväns liv" (2011-07-22)
SvD: 22-åring dog efter extremfärd på mc (2011-07-21)
Expressen: Polisen kunde inte spela in jakten på motorcykeln (2011-07-22)
Expressen: 22-åring dog efter extremfärd på mc - hade inget körkort (2011-07-21)
Expressen: 22-åring dog efter extremfärd på mc (2011-07-21)
Expressen: Extremfart när 22-åring omkom på mc (2011-07-21)
Aftonbladet: Polisens film från mc-jakten saknas (2011-07-22)
Aftonbladet: Polisen: Vi har handlat korrekt (2011-07-22)
Aftonbladet: "POLISEN HAR TAGIT HANS LIV" (2011-07-22)
Aftonbladet: 22-åring dog efter extremfärd på mc (2011-07-21)

Galenskap eller partipolitik, vad är skillnaden?

En fascinerande och skrämmande utveckling är hur snabbt folk drar slutsatser av nyheter och börjar använda dem i sin egen argumentation. Det saknas ord för att förklara tragedin på norska Utøya, där den senaste siffran säger att 84 ungdomar har dött. Men det betyder inte att om man nödvändigtvis måste säga något alls, så ska man låta frågan glida över i något annat.

Exempel på blogginlägg som argumenterar på detta sätt är Våldet kommer från höger (Kommunisternas blogg), Högerextrema farligare än vad vi tror (Progressiv blogg om solidaritet), Högerextremistiska terrorbrott det vanliga i Norden (Svensson) och Viktigt att granska de högerextremistiska krafterna (The comments), men det finns andra också som drar det olika långt.

Historiskt sett har såväl höger- som vänsterextremister begått ohyggliga brott mot mänskligheten. Nazisternas förintelse (Holocaust) är väl egentligen onödig att nämna, men färre är intresserade av att prata om att antalet etniska ukrainare som dog under Stalins medvetet förorsakade hungersnöd (Holodomor) var av samma storleksordning som antalet judar som dog i koncentrationslägren, eller kanske rentav större. På samma sätt som vissa högerextrema förnekar Förintelsen, så är de flesta som förnekar Holodomor kommunister. Men fråga någon ukrainare om detta, så får du höra historier om hur en familj kunde tvingas äta upp ett av barnen för att de övriga skulle överleva.

Ingen av de politiska extremerna har monopol på våld, men här måste vi inse att det är något annat som har hänt. Massmord är inte del av någons partiprogram och det är mycket svårt att tro att detta är frukten av ett styrelsemöte i ens den mest extrema av alla politiska grupperingar.

Jag skulle satsa på att det rör sig om att gärningsmannen Anders Behring Breivik haft en skruv lös redan från början. En oförmåga att se annat än svart och vitt gjorde att han sökte sig längst ut på den politiska skalan. Omständigheterna gjorde att det var till höger, men förmodligen hade det lika gärna kunnat bli till vänster om han haft andra kompisar. Ifall han har haft någon medhjälpare så kommer detta naturligtvis förändra en del, men det blir ändå inte särskilt mycket troligare att det är helt politiskt betingat.

Experter säger att massmördare kan indelas i tre kategorier:

1. De som är arga på en person eller en grupp av personer och specifikt väljer dem.
2. De som är arga på en viss plats eller gruppering i allmänhet, och väljer ut representanter för platsen eller gruppen.
3. De som väljer offer slumpmässigt (vilket dock är ovanligt).

Utöver detta krävs en händelse som får bägaren att rinna över, vilket alltså ytterligare talar emot att en sund och rationell tankegång ledde skytten till detta.

Att inom ett dygn börja göra politik av denna djupt tragiska händelse kräver nog en speciell sorts brist på empati och tjänar till att åstadkomma två saker:

1. Att vinna några billiga politiska poänger, men bara bland dem som också är benägna att tänka så här.
2. Att uppvigla till demonstrationer och motdemonstrationer mellan höger- och vänsterextrema, vilket bara ställer till mer skada och knappast hjälper det sorgedrabbade Norge.

Frågan som kvarstår är alltså ifall vi ska låta förnuftet eller överilade känsloyttringar få segra. Anders Behring Breivik fattade sitt beslut. Vad väljer du?

DN: Sökandet efter saknade fortsätter (2011-07-23)
DN: Har uttryckt högerextrema åsikter (2011-07-23)
DN: "Gro Harlem Brundtland är en landsförrädare" (2011-07-23)
DN: 32-åringen misstänks för båda brotten (2011-07-23)
DN: Ögonvittne: Jag är övertygad om att det var två personer som sköt (2011-07-23)
SvD: Över 90 döda i attackerna i Norge (2011-07-23)
SvD: "Paradis blev till helvete" (2011-07-23)
SvD: Hörde gärningsmannen jubla (2011-07-23)
Expressen: Så gick gärningsmannen till väga (2011-07-23)
Expressen: Attackerna i Norge - detta har hänt (2011-07-23)
Aftonbladet: Norge är präglat av terrorn (2011-07-23)
Aftonbladet: Han spred sitt hat på nätet (2011-07-23)
Aftonbladet: "Vi har ett stort pussel att lägga" (2011-07-23)
Aftonbladet: Minst 84 döda i vansinnesskjutning (2011-07-22)

Kamprad agerar såväl lagligt som rationellt

Efter gårdagens Uppdrag granskning har det kommit en ström av artiklar om Ikea. Vissa uppgifter är nya, men jag har svårt att förstå vad som är så uppseendeväckande.

Skatteplanering

Alla företag försöker undvika att betala mycket skatt. Detsamma gäller egentligen privatpersoner också. När jag diskuterat skatteavdrag med folk, så visar det sig visserligen att inte alla gör de avdrag de har rätt till, men då sägs det i samma andetag att de inte har ordentlig koll på vilka avdrag som får göras eller hur det går till. Hittills har jag inte hört någon som medvetet undviker att göra legitima avdrag på grund av någon moralisk plikt.

Kom ihåg att det ofta visar sig att socialdemokratiska politiker använder sig av avdrag (som RUT) som den borgerliga regeringen har infört. Det här är egentligen ingen stor skillnad. Ikea följer alla regelverk, och inget regelverk säger att Ikea måste betala skatten just i Sverige.

Att Kamprad väljer att inte avslöja vilken väg pengarna tar kan man inte klandra honom för. Eftersom Ikea inte är ett aktiebolag finns det inget krav som tvingar honom att göra det, och ingen som förlorar på att inte känna till det. Att bli upprörd över att inte få information man inte har laglig rätt till, bara för att man är nyfiken, är barnsligt. Tvärtom bygger Kamprad upp ett starkt varumärke. Det tjänar Sverige på.

Eric Erfors har i dag publicerat en utmärkt ledare på temat beskattning i Expressen (Eric Erfors: Ikea är inte Moder Svea, 2011-01-27).

Öppenhet mot de anställda

Ett nummer görs av att de anställda inte kan förklara den ekonomiska stukturen på Ikea ovanför regional nivå. Men hur många är det egentligen som kan göra det för företaget de arbetar på? Det handlar inte om att lura de anställda. Lön, kolleger, arbetsförhållanden, personligt ansvar, kunder – allt är detsamma och påverkas inte av vart pengarna tar vägen. Vad spelar det för roll egentligen?

Kamprads personlighet

Kamprad vill ge sken av att vara dyslektiker och litet dum i huvudet. Han vill bygga en bild av sig själv, och jag kan inte se något fel i detta heller. Det är ganska naturligt att vilja visa upp sig på ett speciellt sätt i rampljuset. Tidigare Ikea-chefen Johan Stenebo jämför i Nyhetsmorgon i TV4 detta med Refaat El-Sayed, som hävdade att han hade en doktorsexamen utan att ha det. Men detta är orättvist. El-Sayed hävdade att han hade en konkret akademisk examen som han bevisligen saknade. Kamprad väljer istället att tona ned sin personlighet med i huvudsak subjektiva beskrivningar.

Nationell anknytning

I dokumentären ifrågasätts varför Sveriges ambassadör i Berlin engagerar sig i Ikea, om nu företaget ägs av en stiftelse i Holland. Det är naturligtvis en väldigt dum fråga. Det spelar ingen roll om företaget kontrolleras av en utländsk advokatfirma, eller genom vilka länder vinsterna skickas. Att Ikea grundades i Sverige, och att de flesta associerar Ikea med just Sverige, är väl ingen nyhet. Det innebär gratis reklam och är positivt för Sverige, även i andra avseenden än just Ikea. Detta faktum i sig motiverar varför ambassadören ska vara på plats vid en invigning.

Ägande och styrning

När Kamprad tillkännagjorde att han hade skänkt bort företaget till en stiftelse så måste vem som helst med ett uns av förnuft inse att detta måste vara en sanning med modifikation, särskilt som Kamprad inte har varit osynlig i samband med Ikea i efterhand. Min personliga gissning är att han valde att trygga Ikeas framtid genom att skapa en struktur för ägande och ledning som inte krävde hans egen närvaro. Däremot har jag alltid antagit att Kamprad har sista ordet i de frågor han själv är intresserad av.

Vad gör Ikea speciellt?

Ikea är ett mycket framgångsrikt företag. Det verkar ligga i den svenska folksjälen att den som är framgångsrik borde känna sig skyldig att betala mycket skatt, så att andra kan få slippa. Jag är alltså övertygad om att mycket av kritiken beror på ren och skär avundsjuka. Men framför allt är svenskar vana vid aktiebolag, där öppenhet är ett obligatoriskt element eftersom aktieägarna måste ha insyn. Ikea är däremot inte ett aktiebolag utan i grund och botten en privat angelägenhet för Kamprad. Man kan inte kräva så mycket mer insyn i Ikea än i privatekonomin för vem som helst i Sverige.

Jag tycker generellt att aktiebolag är en bra institution, men måste erkänna att Ikeas bolagsform medför vissa fördelar. I ett aktiebolag är det egentligen omöjligt med väldigt långsikta investeringar. Aktieägarna vill nämligen ha tillbaka investeringen så snabbt som möjligt. I aktiebolagsform hade Ikea till exempel inte kunnat öppna i Ryssland, åtminstone inte så tidigt som man gjorde.

Ytterligare en fördel är att Ikea har bättre chanser att överleva även om företaget under en period går med förluster. Aktieägare brukar inte vara så sentimentala, men genom sin nuvarande bolagsform är det lättare att följa Kamprads vilja att Ikea ska finnas kvar för evigt. Företaget skulle kunna leva på sparpengar, även om en aktieägare hade betraktat detta som irrationellt. Det innebär alltså en trygghet för de anställda.

DN: Kamprad medger stiftelse utomlands (2011-01-26)
DN: SVT gör upp med myten om Ikea (2011-01-26)
DN: Kamprad kommenterar "Uppdrag granskning" (2011-01-27)
SvD: Kamprad medger stiftelse utomlands (2011-01-26)
SvD: Mysfarbror och skattesmitare på samma gång (2011-01-26)
SvD: Tidigare Ikea-chefen: "Kamprad världsmästare i skatteplanering" (2011-01-26)
SvD: "Svårt rubba Ikeas varumärke" (2011-01-26)
SvD: Högt tryck på Ikeas chatt (2011-01-27)
Expressen: Han har gömt 100 miljarder (2011-01-26)
Expressen: Så påverkas Ikea av kvällens tv-program (2011-01-26)
Expressen: Ingvar Kamprads egna ord efter avslöjandet (2011-01-26)
Expressen: Eric Erfors: Ikea är inte Moder Svea (2011-01-27)
Expressen TV: Här blir Kamprad rasande på reportern
Aftonbladet: Kamprad får utbrott efter skattefrågor (2011-01-26)
Aftonbladet: Är du Lack, Lömsk och Snålis, Kamprad? (2011-01-27)
GP: Det okända Ikea (2011-01-26)
GP: Ingvar Kamprad bekräftar stiftelse (2011-01-27)

Vem skiljer på vetenskap och religion?

Påven Benedikt XVI har klarlagt att den katolska läran är förenlig med teorin om "Big Bang". I bloggosfären kan man se hur ateister slår sig för bröstet och ser detta som en vinst för vetenskapen eller rentav ett nederlag för religionen.

Men det är viktigt att förstå den historiska bakgrunden. Den rådande teorin före Big Bang-teorins genomslag var den så kallade steady state-teorin. Teorin är naturligtvis omfattande men vi nöjer oss med att konstatera att den förutsätter att universum är oändligt gammalt. Termen "Big Bang" myntades i ett radioprogram 1949. Anhängare till båda teorierna fanns parallellt under lång tid, men fram till 1965 förblev steady state-teorin mycket populär. Från 1965 gjorde upptäckter om kosmisk bakgrundsstrålning, vilka visade sig vara oförenliga med steady state-teorin, att fler och fler forskare övergav steady state-teorin till förmån för Big Bang-teorin.

Att Benedikt XVI kommer med detta först nu kan ju verka märkligt, men det folk verkar ha glömt är att påven Pius XII redan 22 november 1951 tillkännagav att Big Bang-teorin överensstämde med den katolska synen på Skapelsen, alltså långt före upptäckterna om strålningen. En viktig anledning till att Big Bang-teorin inte fick gehör var att den påminde folk för mycket om religion. Det kunde ju inte vara så att svaret gick att hitta i en tusentals år gammal skrift. Det fanns forskare som benämnde sina meningsmotståndare "Big Bang-troende".

Förr förkastades Bibeln för att den talade om en Skapelse, när den rådande vetenskapliga teorin talade om ett oändligt gammalt universum. Nu förkastas Bibeln istället för att det finns vetenskapliga teorier som förklarar hur det gick till på ungefär samma sätt som Bibeln, vilket gör Bibeln överflödig.

Ateisterna förnekar sig inte. Oavsett generation och oavsett vem som behövde ändra sig, så är det alltid religionen som måste hånas. Men riktigt sorgligt blir det när sunda vetenskapliga teorier förkastas bara för att de råkar påminna om religion. Inte konstigt, i så fall, om man kan uppleva att det i vissa fall finns en klyfta mellan vetenskap och religion. Det är ateisterna som ser till att det verkar så!

DN: Påven: Gud skapade "big bang" (2011-01-06)
Dagen: Påven: Guds hand bakom "Big bang" (2011-01-07)

DN och Coop angriper Östermalm

DN rapporterar uppgifter från Kooperation utan gränser, att människor på Östermalm skulle vara mindre givmilda än stockholmare i övrigt (Pantpengar populära på Östermalm, 2010-11-29). Sveriges Radios program Medierna lördagen 27:e november talade om hur fel det kan bli när media okritiskt redovisar dåligt underbyggd statistik (ladda ner programmet som poddradio/MP3-fil på SR:s hemsida). DN tar inte åt sig av detta utan repeterar misstaget under måndagen, bara två dagar senare.

En undersökning som skulle ha fått underkänt i vilken akademisk instans som helst, får fritt spelrum i DN när det är en organisation som möjligtvis har politiska motiv som står bakom.

Exakt hur uppgifterna nått DN uppges inte. Jag har försökt att hitta en källa, men Kooperation utan gränser verkar inte ha släppt denna information på något annat sätt än genom sin kommunikationschef som talade med DN. Det som sägs är i alla fall att människor på Östermalm mer sällan än övriga stockholmare väljer att trycka på biståndsknappen när de lämnar tillbaka sin pant i Coops butiker. Problemet är de långtgående slutsatserna som dras. Ingressen säger:

Biståndsknappen på pantautomaterna gör det enkelt att donera några kronor till de behövande. Men hur givmild man är tycks bero på var i Stockholm man bor, enligt siffror från Kooperation utan gränser.

Först och främst måste vi ha klart för oss att pant inte är pengar som någon butik eller myndighet vill skänka oss. Det är pengar vi fick lämna ifrån oss när vi handlade och som vi får tillbaka genom att lämna tillbaka burkar och flaskor. Det har alltså varit våra pengar hela tiden och det finns inget som säger att pantmaskinen skulle erbjuda en lösning som är tekniskt sett bättre. Skattemässigt är det till exempel exakt detsamma som att göra en betalning från sitt konto. Dessutom ska vi komma ihåg att Kooperation utan gränser inte är den enda biståndsorganisationen i landet. Det är inte heller den bästa. 2008 fick den tre stjärnor av Charity Rating. Det finns alltså sämre, men det finns definitivt också bättre organisationer.

Inom den akademiska världen är det viktigt att inte dra förhastade slutsatser så fort man får ett resultat. Det är viktigt att tänka på vad som kan samvariera. Det kan vara så att östermalmare är mer engagerade i välgörenhet, och alltså är inlästa och aktivt skänker pengar till en viss organisation istället för att bara slentrianmässigt trycka på en knapp på pantmaskinen. Det kan också vara så att burksamlande hemlösa hittar fler burkar på Östermalm. I så fall är det naturligt att de inte släpar burkarna genom hela stan för att panta dem, och det är väl heller ingen som skulle missunna dem vinsten av burksamlandet. En annan variant är kanske att östermalmare oftare skänker burkar till skolklasser som samlar in till skolresor.

Så här kan man hålla på. Det är faktiskt omöjligt att veta vad som orsakar beteendet, men det är direkt fel att dra slutsatser om givmildhet. För att jämföra, så har jag bekanta som av principskäl aldrig skänker pengar till direkt till tiggare. Motiveringen är att de inte kan kontrollera att deras pengar inte används till alkohol och andra droger. Däremot skänker de regelbundet pengar till organisationer som arbetar för hemlösa, där pengarna garanterat kommer att göra nytta. Om vi antar att mina bekanta skänker mer till dessa organisationer än vad en genomsnittlig person skänker till tiggare på tunnelbanan, är det då ändå rätt att säga att de är "mindre givmilda" eller kanske rentav "snåla"?

Kooperation utan gränser eller DN kan aldrig med hjälp av antal procent knapptryckningar dra några slutsatser om människors motiv eller aktiviteter utanför butiken. Tvärtom borde Kooperation utan gränser vara rädda om sitt rykte. Det måste vara uppenbart för dem att folk förknippar dem med sitt ursprung i konsumentkooperationen med dess nära samarbete med fackliga och socialdemokratiska folkrörelser. Att det är just det borgerliga Östermalm som angrips stärker säkert mångas misstankar om att Kooperation utan gränser inte klarar att frigöra sig från detta socialdemokratiska arv. Att de inte klarar att framställa sig själva i bättre dager än så här, gör tyvärr att hela organisationen förlorar trovärdighet i mina ögon. Om de inte förstår hur det fungerar i Sverige, hur ska de då kunna göra någon skillnad ute i världen?

DN: Pantpengar populära på Östermalm (2010-11-29)