I tidningarna kan man i dag läsa att Linda Bengtzing inte fick uppträda för LO eftersom hon en annan dag är inbokad av Centerpartiet. Detta rapporterar flera tidningar i dag, och därtill har hon skrivit en debattartikel i Expressen (Linda Bengtzing: Diskriminering är inte okej, Wanja). Att krockande politiska intressen innebär hinder för engagemang i facket är ingen nyhet.
Särskilt illa tycker facket om Sverigedemokraterna. Fallen är inga engångsföreteelser utan trenderna kan ses över tiden. SVT rapporterade 2006 om en yrkesförare som blev utesluten ur Transportarbetareförbundet (Sverigedemokratisk yrkesförare utesluten ur facket). I sanningens namn är det inte heller specifikt för LO. Akademikerförbundet SSR uteslöt samma år en sverigedemokratisk medlem enligt Sydsvenskan (Ännu en sd-medlem slängs ut ur facket), som i samma artikel nämner en renhållningsarbetare som 2005 blev utslängd ur Transport. Enligt ett blogginlägg 2007 av Daniel Alsén ville 49 procent av medlemmarna i IF Metall utesluta sverigedemokrater, trots att partiet har ett stort stöd bland unga industriarbetare. Den sverigedemokratiska Isabellas blogg har intressanta reflektioner kring det här, framför allt när det gäller främlingsfientlighet inom de etablerade partierna.
Det är alltså ingen nyhet att facket tycker illa om Sverigedemokraterna. Men vi får inte glömma att samma typ av uteslutning även gäller andra partitillhörigheter. Kristdemokraten Sakarias Winberg hade 2005 fått jobb på LO, men sparkades efter fyra dagar då hans partisympatier blev kända (Aftonbladet, Hade fel partifärg - sparkad av facket). Göran Hägglund skrev då ett öppet brev till Wanja Lundby-Wedin och Winberg fick 30 000 kronor i ersättning. Men det här är inga isolerade händelser och för den som orkar googla en stund går det lätt att hitta fler exempel. Fast facket gör heller ingen hemlighet av det här. Tommy Olsson bloggade tidigare i år om varför man inte har något i facket att göra om man inte röstar på Socialdemokraterna.
I just Linda Bengtzings fall kan detta tyckas ganska fånigt (framför allt som hennes turné med Centerpartiet varit omtalad i tidningarna sedan i juni). Jag håller med henne i hennes argumentation att hon framför allt är artist. I de flesta fall brukar vi i Sverige, med några undantag som är hyfsat enkla att räkna upp, inte se artister som socialdemokratiska artister, miljöpartistiska artister, moderata artister och så vidare. De är helt enkelt artister, för hela svenska folket. Men jag klandrar inte facket konkret för just det här. Det här är en del av deras linje och folk borde för länge sedan ha slutat uppröras över att facket, och då framför allt LO, har såpass starka politiska kopplingar att man inte accepterar oliktänkande.
Man kan ha vilka åsikter man vill om facket. Om de vill sitta och gotta sig åt att alla i deras omgivning tycker exakt likadant, klappa varandra på ryggen och undvika debatter som kanske skulle kunna leda till att utveckla åsikter, stärka argument och förbättra situationen för deras medlemmar, så borde de väl i princip få göra det. SAC Syndikalisterna bildades av en utbrytargrupp inom LO. På samma sätt kan man kanske förvänta sig att arbetare med andra politiska uppfattningar kan bilda egna fackförbund där de kan känna sig välkomna. Att fackförbunden förlorar möjligheten att med en röst hävda sin rätt spelar ju ingen roll så länge man aldrig upphör att tjäna Partiet. Allt eller inget.
Men jag kan ändå inte låta bli att undra ifall en intern kris har manat fram dessa hårda tag. SvD skrev 2006 en artikel (Arbetarklassens hjältar?) om att 27 procent av LO-medlemmarna skulle rösta borgerligt. Kanske sätter facket på detta sätt ner foten? Ska man vara med och få sin trygghet garanterad, då ska man också rätta sig i ledet och rösta socialdemokratiskt. Går inte medlemmarna med på det, ja, då väljer man hellre att krympa organisationen men arbeta mot samma mål som tidigare.
Sverige är kanske en ny framtid till mötes. Svenskarna är i dag högutbildade och har möjligtvis kommit ur hjulspåren att rösta på Socialdemokraterna bara för att far och farfar gjorde det. Med dagens utbildningsnivå följer även förmågan att tänka fritt och fundera över nationalekonomiska samband. Dagens svenskar ser kanske att arbeten inte kan skapas av att politikerna slår ett slag med sitt trollspö. Istället krävs det en politik som gynnar företagen, för det är där arbetstillfällena skapas. Så fort en arbetsgivare ser att en nyanställd skulle kunna generera en större intäkt än kostnaderna för lön, arbetsgivaravgifter, administration med mera, så kommer han/hon att anställa. Så enkelt är det. Kan vi förbättra vinsten så nyanställer vi. Men leder det till en förlust får vi betala ur egen ficka, och i värsta fall går företaget i konkurs så att alla förlorar sin anställning. Det krävs alltså en politik som förenklar denna typ av beslut för företag, men dit är vi kanske på väg. Opinionssiffrorna pekar nu på att Alliansen ligger bra till (DN, Alliansen leder i samtliga mätningar). Om de borgerliga vinner så blir det första gången sedan 70-talet som de vinner två val i följd.
Detta för mig till min poäng. Om vi har kommit till en punkt där svenskarna håller på att väga över mer mot en borgerlig regering, även bland arbetarna, så innebär det att en krympande LO-organisation kommer att förfoga över samma makt. Facket påverkar nämligen även de oorganiserade arbetarnas villkor. Visst skulle ett moderat fackförbund kunna bildas, men det kan lätt inses att det aldrig skulle nå samma makt som LO har i dag. Resultatet blir alltså att en minoritet kommer att bestämma över en majoritet. Fackförbunden kan alltså tänkas bli 2000-talets "adel", och den stora massan har då ingenting att säga till om med mindre än att de "konverterar" till socialdemokratin.
Det är alltså inte fackförbunden i sig som agerar fel. Däremot kanske vi borde fundera över varför vi låter odemokratiska organisationer styra och ställa på jobbet. Har vi möjligtvis låtit fackförbunden få för stor makt i vår vardag och i våra liv?
Expressen (även videoklipp): Linda Bengtzing leder allsång åt Centerpartiet (2010-06-21)
Aftonbladet: Bengtzing på turné med Maud Olofsson (2010-06-21)
Expressen: Linda Bengtzing: Diskriminering är inte okej, Wanja (2010-08-17)
SvD: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)
GP: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)
Metro: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)
onsdag 18 augusti 2010
tisdag 17 augusti 2010
Nivåindelning, för allas bästa
Väldigt starka åsikter framförs nu i såväl tidningar som bloggar angående Folkpartiets förslag, som presenteras i dag, att införa spetsutbildningar på högstadiet.
Människor är olika. Vissa har svårt för en viss sak, medan andra har lätt för den. De som har svårt kan ofta höja sin nivå genom att arbeta extra hårt. De som har lätt riskerar istället att tappa sugen. Det kan tyckas något förvånande när man får höra att de studenter som har de allra högsta betygen från gymnasiet ofta lyckas sämre med sina universitetsstudier än deras kurskamrater med bara nästan lika bra betyg.
Jag har min egen teori kring detta, nämligen att den som hela sitt liv har fått kämpa för att lära sig har fått en ordentlig studievana, medan den som har haft lätt för sig inte pluggat lika hårt utan "glidit igenom" i alla fall. På gymnasiet har det dock avspeglat sig i betygen eftersom ämnena inte längre är triviala, så att dessa elever inte alltid fått de allra högsta betygen. Skillnaden i resultat på högskolan har sedan att göra med att kraven som ställs är annorlunda än på gymnasiet. Förhoppningsvis kan dessa smarta elever på något vis ta sig vidare till den utbildning som de vill. Men det är inte säkert, eftersom det ofta är tuff konkurrens.
När jag gick på lågstadiet frågade jag min lärare om jag inte kunde få läsa mer matematik. Det dröjde ända till årskurs tre, men då fick jag en bok från fyran. Tack vare flexibilitet som den här lyckades jag hålla intresset vid liv. Ändå var det mesta enkelt, framför allt när det gällde matten. På högstadiet fick alla omdömen av läraren, utöver själva betygen. På mitt stod det "5++". I slutet av nian hade dock omdömet ändrats. Jag hade enligt lappen "sänkt" mig till 5, eftersom jag inte hade gjort en enda hemläxa. Vid det här laget hade jag alltså tappat det mesta av min studievana, och det påverkade naturligtvis också mina gymnasiebetyg senare.
Missförstå mig inte, mina gymnasiebetyg låg fortfarande en bra bit över medel, men de räckte inte på långa vägar för att ta mig in på den utbildning jag ville läsa efteråt. Jag blev därför tvungen att skriva högskoleprovet. Resultatet blev bra, och enligt statistiken lyckades jag bättre än 99 % av de andra som skrev. Men att jag saknar vanan att sätta mig med boken och bara läsa märks tydligt. Jag önskar att jag mycket tidigare i skolan hade fått möta motstånd. Det skulle ha varit en erfarenhet för livet.
I vårt socialistiska tänkande i det här landet är det fult att lägga resurser på dem som det redan går bra för. De svenska lärarna tvingas alltså undervisa elever på samtliga nivåer i samma klass.
Eftersom jag själv har vikarierat som lärare så har jag fått en känsla för hur det här går till. Det finns en kategori elever som förstår allt innan man ens har förklarat det. De här eleverna sitter efter en stund och sysslar med annat än att lyssna och missar därför ofta något viktigt man säger. En annan kategori kan man förklara samma sak för hur många gånger som helst. Naturligtvis gör man det på olika sätt – man byter uttryckssätt och försöker hitta på olika exempel. Men man kan inte hålla på så här hur länge som helst, eftersom alla andra i klassen redan har fattat och sitter och väntar. Man är alltså tvungen att gå vidare och hoppas att de svaga eleverna vill stanna kvar på rasten så att man kan förklara ytterligare en gång, men inser att resten av lektionen kommer att vara svår att förstå för den som inte har hängt med hittills.
Nivån på undervisningen hamnar på detta sätt någonstans på mitten, men tyvärr tappar man därmed både dem som har allra lättast och dem som har allra svårast att hänga med.
För allas skull, såväl lärare, elever som samhället, krävs det därför att vi tillåter oss att lämna vårt "alla har rätt att vara lika bra"-tänkande, som tyvärr ofta mynnar ut i "alla tvingas vara lika dåliga". Så fort vi ser att några elever har det extra lätt eller extra svårt så är det läge att ge dem stödundervisning. För den ena gruppen handlar det om att få hänga med och inte behöva känna sig som idioter. För den andra handlar det om att ge en möjlighet att fortsätta utvecklas.
Sverige har inte råd att tappa bort så många av våra ungdomar i skolorna!
DN: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
SvD: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
Expressen: Elitklasser ska införas - redan i grundskolan (2010-08-17)
Aftonbladet: Fp vill starta elitklasser i grundskolan (2010-08-17)
Aftonbladet: Tenta av gymnasiet redan i högstadiet (2010-08-17)
Aftonbladet (blogg): Elitklasser - i grundskolan (2010-08-17)
GP: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
Sydsvenskan: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
Människor är olika. Vissa har svårt för en viss sak, medan andra har lätt för den. De som har svårt kan ofta höja sin nivå genom att arbeta extra hårt. De som har lätt riskerar istället att tappa sugen. Det kan tyckas något förvånande när man får höra att de studenter som har de allra högsta betygen från gymnasiet ofta lyckas sämre med sina universitetsstudier än deras kurskamrater med bara nästan lika bra betyg.
Jag har min egen teori kring detta, nämligen att den som hela sitt liv har fått kämpa för att lära sig har fått en ordentlig studievana, medan den som har haft lätt för sig inte pluggat lika hårt utan "glidit igenom" i alla fall. På gymnasiet har det dock avspeglat sig i betygen eftersom ämnena inte längre är triviala, så att dessa elever inte alltid fått de allra högsta betygen. Skillnaden i resultat på högskolan har sedan att göra med att kraven som ställs är annorlunda än på gymnasiet. Förhoppningsvis kan dessa smarta elever på något vis ta sig vidare till den utbildning som de vill. Men det är inte säkert, eftersom det ofta är tuff konkurrens.
När jag gick på lågstadiet frågade jag min lärare om jag inte kunde få läsa mer matematik. Det dröjde ända till årskurs tre, men då fick jag en bok från fyran. Tack vare flexibilitet som den här lyckades jag hålla intresset vid liv. Ändå var det mesta enkelt, framför allt när det gällde matten. På högstadiet fick alla omdömen av läraren, utöver själva betygen. På mitt stod det "5++". I slutet av nian hade dock omdömet ändrats. Jag hade enligt lappen "sänkt" mig till 5, eftersom jag inte hade gjort en enda hemläxa. Vid det här laget hade jag alltså tappat det mesta av min studievana, och det påverkade naturligtvis också mina gymnasiebetyg senare.
Missförstå mig inte, mina gymnasiebetyg låg fortfarande en bra bit över medel, men de räckte inte på långa vägar för att ta mig in på den utbildning jag ville läsa efteråt. Jag blev därför tvungen att skriva högskoleprovet. Resultatet blev bra, och enligt statistiken lyckades jag bättre än 99 % av de andra som skrev. Men att jag saknar vanan att sätta mig med boken och bara läsa märks tydligt. Jag önskar att jag mycket tidigare i skolan hade fått möta motstånd. Det skulle ha varit en erfarenhet för livet.
I vårt socialistiska tänkande i det här landet är det fult att lägga resurser på dem som det redan går bra för. De svenska lärarna tvingas alltså undervisa elever på samtliga nivåer i samma klass.
Eftersom jag själv har vikarierat som lärare så har jag fått en känsla för hur det här går till. Det finns en kategori elever som förstår allt innan man ens har förklarat det. De här eleverna sitter efter en stund och sysslar med annat än att lyssna och missar därför ofta något viktigt man säger. En annan kategori kan man förklara samma sak för hur många gånger som helst. Naturligtvis gör man det på olika sätt – man byter uttryckssätt och försöker hitta på olika exempel. Men man kan inte hålla på så här hur länge som helst, eftersom alla andra i klassen redan har fattat och sitter och väntar. Man är alltså tvungen att gå vidare och hoppas att de svaga eleverna vill stanna kvar på rasten så att man kan förklara ytterligare en gång, men inser att resten av lektionen kommer att vara svår att förstå för den som inte har hängt med hittills.
Nivån på undervisningen hamnar på detta sätt någonstans på mitten, men tyvärr tappar man därmed både dem som har allra lättast och dem som har allra svårast att hänga med.
För allas skull, såväl lärare, elever som samhället, krävs det därför att vi tillåter oss att lämna vårt "alla har rätt att vara lika bra"-tänkande, som tyvärr ofta mynnar ut i "alla tvingas vara lika dåliga". Så fort vi ser att några elever har det extra lätt eller extra svårt så är det läge att ge dem stödundervisning. För den ena gruppen handlar det om att få hänga med och inte behöva känna sig som idioter. För den andra handlar det om att ge en möjlighet att fortsätta utvecklas.
Sverige har inte råd att tappa bort så många av våra ungdomar i skolorna!
DN: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
SvD: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
Expressen: Elitklasser ska införas - redan i grundskolan (2010-08-17)
Aftonbladet: Fp vill starta elitklasser i grundskolan (2010-08-17)
Aftonbladet: Tenta av gymnasiet redan i högstadiet (2010-08-17)
Aftonbladet (blogg): Elitklasser - i grundskolan (2010-08-17)
GP: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
Sydsvenskan: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
fredag 13 augusti 2010
63-åringen faller på eget grepp
63-åringen, som i onsdags gick ut i SvD (Svenske pedofilen vill köpa sig fri från straff) och skröt om att han hade mutat domarna och att han snart skulle bli frikänd, fick i dag sin dom fastställd. Naturligtvis blev han inte frikänd, vem hade trott det?
Jag lägger mig inte i skuldfrågan och uttalar mig inte om pedofili. Jag kommer inte att spy galla över någon vars rättegång jag inte vet ett skvatt om. Det finns tillräckligt många bloggare som ägnar sig åt sådan pajkastning. Istället vill jag fokusera på 63-åringens retoriska förmåga. Varför offentliggör han att han har delat ut mutor?
Vad är det första den kambodjanske ambassadören i London (som bland annat har ansvar för Sverige) gör på morgonen, efter att ha slagit upp SvD och satt kaffet i vrångstrupen? Jo, naturligtvis ringa hem och försöka behärska sig medan han säger "se nu för sjutton till att inte den här svensken inte blir frigiven, så att hela världen får för sig att våra domstolar är korrumperade!"
Det värsta i det hela är inte om han genom denna manöver omintetgjorde sina chanser att bli frigiven även om han är skyldig, utan att han förmodligen även saboterade sina chanser att få en rättvis dom ifall han var oskyldig. I omvärldens ögon spelar det ju ingen roll vilket skälet till frigivningen var, utan bara att han har betalat mutor och därefter gått fri.
Man kan inte säga att man hoppas att den enda skillnaden blev att han gick miste om sina 11 000 dollar (och alltså inte blev oskyldigt dömd) eftersom det skulle innebära att det samtidigt finns ett brottsoffer, men ni förstår vart jag vill komma.
Som en advokat jag känner brukar säga – dumhet är inte olagligt! Och ingen är nog gladare för det än 63-åringen.
SvD: 62-årig svensk inför rätta för våldtäkt i Kambodja (2010-01-08)
SvD: Sex och ett halvt års fängelse för svensk pedofil (2010-01-19)
SvD: Svenske pedofilen vill köpa sig fri från straff (2010-08-11)
SvD: Rikskrim: "Vi följer fallet" (2010-08-11)
SvD: Pedofil lyckades inte med muta (2010-08-13)
DN: Svensk dömd för barnsex i Kambodja (2010-01-19)
DN: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja (2010-08-13)
Expressen: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja
Aftonbladet: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja
GP: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja
Dagen: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja
Jag lägger mig inte i skuldfrågan och uttalar mig inte om pedofili. Jag kommer inte att spy galla över någon vars rättegång jag inte vet ett skvatt om. Det finns tillräckligt många bloggare som ägnar sig åt sådan pajkastning. Istället vill jag fokusera på 63-åringens retoriska förmåga. Varför offentliggör han att han har delat ut mutor?
Vad är det första den kambodjanske ambassadören i London (som bland annat har ansvar för Sverige) gör på morgonen, efter att ha slagit upp SvD och satt kaffet i vrångstrupen? Jo, naturligtvis ringa hem och försöka behärska sig medan han säger "se nu för sjutton till att inte den här svensken inte blir frigiven, så att hela världen får för sig att våra domstolar är korrumperade!"
Det värsta i det hela är inte om han genom denna manöver omintetgjorde sina chanser att bli frigiven även om han är skyldig, utan att han förmodligen även saboterade sina chanser att få en rättvis dom ifall han var oskyldig. I omvärldens ögon spelar det ju ingen roll vilket skälet till frigivningen var, utan bara att han har betalat mutor och därefter gått fri.
Man kan inte säga att man hoppas att den enda skillnaden blev att han gick miste om sina 11 000 dollar (och alltså inte blev oskyldigt dömd) eftersom det skulle innebära att det samtidigt finns ett brottsoffer, men ni förstår vart jag vill komma.
Som en advokat jag känner brukar säga – dumhet är inte olagligt! Och ingen är nog gladare för det än 63-åringen.
SvD: 62-årig svensk inför rätta för våldtäkt i Kambodja (2010-01-08)
SvD: Sex och ett halvt års fängelse för svensk pedofil (2010-01-19)
SvD: Svenske pedofilen vill köpa sig fri från straff (2010-08-11)
SvD: Rikskrim: "Vi följer fallet" (2010-08-11)
SvD: Pedofil lyckades inte med muta (2010-08-13)
DN: Svensk dömd för barnsex i Kambodja (2010-01-19)
DN: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja (2010-08-13)
Expressen: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja
Aftonbladet: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja
GP: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja
Dagen: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja
tisdag 10 augusti 2010
I USA är donationsfrågan mindre kontroversiell
I Sverige lider vi brist på organdonatorer. Det ska diskuteras hit och dit och ska tillsättas utredningar. I går skrev filosofiprofessorn och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö en debattartikel i DN ("Dags att ändra lagen om organtransplantationer"), där han argumenterade för att hålla liv i "hopplösa fall" med den kanske något makabra förväntan att de ska dö på rätt sätt och alltså kan skördas på organ. Detta svarade hans kamrater i oppositionen på i dag (DN, En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning).Missförstå mig nu inte! Jag är inte alls emot organdonation på något sätt. Som blodgivare känns det naturligt att även donera organ. Men, och det är det här som är min poäng, trots denna övertygelse dröjde det länge innan jag kom till skott och anmälde mig till det svenska donationsregistret och andra jag har talat med har samma erfarenhet!
I USA går de ganska mycket längre än vi. När jag bodde i Kalifornien och skulle ansöka om körkort hos DMV – Department of Motor Vehicles (den amerikanska motsvarigheten till Trafikverket) fanns det en ruta där det stod "Do you wish to register to be an organ and tissue donor?" Trots att jag redan visste vad jag ville så hade jag aldrig berättat det för någon i Sverige, och ingen hade frågat mig. När jag fick frågan i USA kändes det naturligt att kryssa i ja-rutan.
Resultatet av det här är ett litet rosa märke som är tryckt på mitt körkort, med texten "DONOR". Skulle jag ha kryssat för nej så hade det istället varit en ofylld cirkel på samma ställe. Det känns genialt enkelt! Så gott som alla amerikaner skaffar körkort vilket gör att alla måste ta ställning, och sedan bär man alltid med sig kortet. Ett donationskort tar extra plats och man kanske råkar lägga ut det ur plånboken just den dagen då man råkar ut för en olycka.
Det finns så klart moraliska betänkligheter. Tvingar man på detta sätt folk att fatta ett beslut som de inte är mogna för? Men det kanske inte är så farligt som det låter. Dels känner alla till att de måste välja något, den dagen de står hos DMV, och har alltså tid att förbereda sig för beslutet. Dels kanske frågan om människors liv är såpass viktig att fördelarna överväger nackdelarna.
Frågor och svar om donation i Kalifornien samt samarbetet med DMV finns hos Donate Life California.
Jag vill uppmana alla som läser detta att anmäla ett beslut till Socialstyrelsens donationsregister (man kan även svara nej). Jag har anmält mig, men inte förrän långt efter det att jag registrerades som donator i USA (måste tilläggas). Är du anmäld till registret online så slipper du bära runt ett donationskort i plånboken.
DN: "Dags att ändra lagen om organtransplantationer"
DN: En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning
Dagens Medicin: Professor vill mjuka upp lagen om transplantationer
Dagens Medicin: Oppositionen tänker utreda reglerna för transplantation
Schyman oärlig om sina fakturor
18 riksdagskandidater tillhörde ett parti som var motståndare till RUT-avdraget men gjorde ändå avdrag. Gudrun Schyman var en av dessa, och svarade att det inte är möjligt att göra något åt det, eftersom företagen gör dessa avdrag vare sig man vill eller inte. Vidare sa hon att man inte kan kräva att dessa företag ändrar sina fakturarutiner för att göra kunderna nöjda.
Det här stämmer inte!
Jag har aldrig gjort skattereduktion för husarbete, vare sig det gäller ROT- eller RUT-avdrag, och var därför tvungen att läsa på: Tidigare fick man själv ansöka om avdrag, men sedan 1 juli 2009 finns möjlighet att få avdraget genom "fakturamodellen". Information om detta finns hos Skatteverket. Skatteverket kräver att företaget "frågar om kunden har köpt husarbete tidigare under året och i så fall för hur mycket. /Det/ kan också be kunden om information från Skatteverket, där det framgår hur mycket kunden dittills under året utnyttjat av den maximala skattereduktionen för husarbete." För kunden gäller motsvarande, nämligen att vara "beredd att visa företaget information om hur mycket /denne/ dittills under året utnyttjat av den maximala skattereduktionen för husarbete."
Det ska alltså inte alls krävas någon ändring av fakturarutinerna, utan bara att man svarar "jag har redan utnyttjat hela avdraget" eller "jag vill inte göra något avdrag."
Jag har inget emot RUT-avdraget. Jag tror att det är ett perfekt sätt för barnfamiljer att få mer tid tillsammans, att det skapar arbetstillfällen, att det gör det enklare för kvinnliga entreprenörer etc.
Jag har inte heller något emot att riksdagskandidater utnyttjar avdraget även om deras parti säger nej. Tycker de att RUT-avdraget är bra så är det fritt fram. Reglerna är ju till för att kunna gynna hela befolkningen.
Däremot har jag något emot att felaktiga argument framförs. Om Schyman tycker att Alliansens förändring var bra, även om den inte går i linje med partiprogrammet hos Feministiskt initiativ, så borde hon våga erkänna det. Enligt de direktiv Skatteverket ger till företagen, så ska Schyman nämligen ha fått möjligheten att tacka nej till avdraget. Antingen ljuger hon, eller så har hon anlitat ett företag som inte följer Skatteverkets uppmaningar.
DN: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
SvD: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
Expressen: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
GP: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
Sydsvenskan: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
Metro: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
Det här stämmer inte!
Jag har aldrig gjort skattereduktion för husarbete, vare sig det gäller ROT- eller RUT-avdrag, och var därför tvungen att läsa på: Tidigare fick man själv ansöka om avdrag, men sedan 1 juli 2009 finns möjlighet att få avdraget genom "fakturamodellen". Information om detta finns hos Skatteverket. Skatteverket kräver att företaget "frågar om kunden har köpt husarbete tidigare under året och i så fall för hur mycket. /Det/ kan också be kunden om information från Skatteverket, där det framgår hur mycket kunden dittills under året utnyttjat av den maximala skattereduktionen för husarbete." För kunden gäller motsvarande, nämligen att vara "beredd att visa företaget information om hur mycket /denne/ dittills under året utnyttjat av den maximala skattereduktionen för husarbete."
Det ska alltså inte alls krävas någon ändring av fakturarutinerna, utan bara att man svarar "jag har redan utnyttjat hela avdraget" eller "jag vill inte göra något avdrag."
Jag har inget emot RUT-avdraget. Jag tror att det är ett perfekt sätt för barnfamiljer att få mer tid tillsammans, att det skapar arbetstillfällen, att det gör det enklare för kvinnliga entreprenörer etc.
Jag har inte heller något emot att riksdagskandidater utnyttjar avdraget även om deras parti säger nej. Tycker de att RUT-avdraget är bra så är det fritt fram. Reglerna är ju till för att kunna gynna hela befolkningen.
Däremot har jag något emot att felaktiga argument framförs. Om Schyman tycker att Alliansens förändring var bra, även om den inte går i linje med partiprogrammet hos Feministiskt initiativ, så borde hon våga erkänna det. Enligt de direktiv Skatteverket ger till företagen, så ska Schyman nämligen ha fått möjligheten att tacka nej till avdraget. Antingen ljuger hon, eller så har hon anlitat ett företag som inte följer Skatteverkets uppmaningar.
DN: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
SvD: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
Expressen: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
GP: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
Sydsvenskan: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
Metro: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
måndag 9 augusti 2010
Miljöpartiet saboterar miljömärkningen
Miljöpartiet har i sin valkampanj använt sig av KRAV-logotypen (bild av affischen). Detta är dåligt, dels för att partiet drar nytta av andra människors arbete och pengar, och dels för att det saboterar för KRAV-märkningen i sig. Den källa av dem jag sett som mest utförligt utreder problemen är Sveriges Radio Ekot (MP kampanjar med Kravmärket).
Att bråka om en liten symbol kan verka futtigt, men tvärtom är visuella intryck den kraftigaste typen av påverkan vi kan utsättas för. Vi behöver ofta bara se en liten symbol för att direkt associera till smaken av en läsk, reklamjinglar från teve eller, i det här fallet, positiva tankar och känslor som är resultatet av årtionden av arbete inom föreningen KRAV med i dagsläget 29 medlemsorganisationer. Det här kan inte Miljöpartiet ta åt sig äran för. Det kallas renommésnyltning och är ett brott enligt Marknadsföringslagen.
Bo Bergström skriver i sin bok Effektiv visuell kommunikation
samt
Vi får starka signaler av varumärkena, och vi använder dessa signaler för att fatta olika typer av beslut, såsom vilka produkter vi ska köpa. Detta känner naturligtvis MP till och det är knappast en slump att man väljer att visa upp ett företagsmärke som väcker de allra mest positiva känslorna hos svenskarna. Resultatet är att man projicerar dessa tankar och känslor på avsändaren av budskapet, nämligen Miljöpartiet, och effekten kan närmast beskrivas som hjärntvätt.
Visst vill MP verka för ett mer miljövänligt samhälle, men vi får inte glömma att Centerpartiet fyller samma funktion hos Alliansen. Dessutom tar ju alla partier ställning till miljön på något sätt. MP har ingen rätt att påstå att de är det enda parti som bedriver miljöarbete och även om de hade varit det så var det i alla fall inte MP som tog initiativ till KRAV.
Framför allt har MP ingen rätt att påstå att den som köper KRAV-märkt mat borde vara miljöpartist, men det är det de ville åstadkomma med denna kampanj, alltså att folk skulle dra likhetstecken mellan dessa två grupper. Men KRAV har byggt upp sin egen kundbas och har inte som mål att spela MP i händerna.
Något som är minst lika allvarligt är att MP i och med denna manöver urvattnar KRAV-märket. Den som från början har betraktat MP med misstänksamhet riskerar att föra över denna misstänksamhet till KRAV-märkningen. Det saboterar alltså miljöarbetet och förstör för de organisationer som verkat för att bygga upp KRAV som ett pålitligt varumärke, och till och med för de eventuella miljöpartister som arbetar inom organisationen.
Det tråkiga är att MP inte verkar ha förstått vad bråket handlar om. De svarar bara "Vi ersätter den med en annan eko-symbol" och visar att de därmed tänker fortsätta sin turné av att undergräva trovärdigheten hos andra miljövänner.
Jag har inte sagt något ont om Miljöpartiet i övrigt, men jag tycker att det är viktigt att man använder sig av egna meriter, istället för att rida på prestige som man har stulit från någon annan.
DN: MP-affisch upprör Krav
SvD: MP-affisch upprör Krav
Aftonbladet: MP-affisch upprör Krav
SR Ekot: MP kampanjar med Kravmärket
Nyhetskanalen: MP-affisch upprör Krav
Hallandsposten: MP-affisch upprör Krav
Hallands Nyheter: MP-affisch upprör Krav
BLT: MP-affisch upprör Krav
Norran: MP-affisch upprör Krav
NSD: MP-affisch upprör Krav
TTELA: MP-affisch upprör Krav
DN: MP tar bort kritiserad affischtomat
SvD: MP tar bort kritiserad affischtomat
Aftonbladet: Krav får tillbaka sin tomat
GP: MP tar bort kritiserad affischtomat
UNT: MP tar bort kritiserad affischtomat
HD: MP tar bort kritiserad affischtomat
Västerbottens Folkblad: MP tar bort valaffisch med tomat
Att bråka om en liten symbol kan verka futtigt, men tvärtom är visuella intryck den kraftigaste typen av påverkan vi kan utsättas för. Vi behöver ofta bara se en liten symbol för att direkt associera till smaken av en läsk, reklamjinglar från teve eller, i det här fallet, positiva tankar och känslor som är resultatet av årtionden av arbete inom föreningen KRAV med i dagsläget 29 medlemsorganisationer. Det här kan inte Miljöpartiet ta åt sig äran för. Det kallas renommésnyltning och är ett brott enligt Marknadsföringslagen.
Bo Bergström skriver i sin bok Effektiv visuell kommunikation
"Logotypens viktigaste egenskap är således att skilja sig från mängden. Som de gamla sköldarna på slagfälten som skyddade mot slag och törnar men också tydligt visade vem som var vem i rök och damm, nära och på avstånd."
samt
"Ett riktigt känt och inarbetat märke kan användas separat, skilt från logotyp, på exempelvis företagskläder och i sponsringssammanhang (i ett mönster, exempelvis). Ett företagsmärke överbryggar dessutom barriärer som språk och kultur och får därmed ett gränslöst användningsområde."
Vi får starka signaler av varumärkena, och vi använder dessa signaler för att fatta olika typer av beslut, såsom vilka produkter vi ska köpa. Detta känner naturligtvis MP till och det är knappast en slump att man väljer att visa upp ett företagsmärke som väcker de allra mest positiva känslorna hos svenskarna. Resultatet är att man projicerar dessa tankar och känslor på avsändaren av budskapet, nämligen Miljöpartiet, och effekten kan närmast beskrivas som hjärntvätt.
Visst vill MP verka för ett mer miljövänligt samhälle, men vi får inte glömma att Centerpartiet fyller samma funktion hos Alliansen. Dessutom tar ju alla partier ställning till miljön på något sätt. MP har ingen rätt att påstå att de är det enda parti som bedriver miljöarbete och även om de hade varit det så var det i alla fall inte MP som tog initiativ till KRAV.
Framför allt har MP ingen rätt att påstå att den som köper KRAV-märkt mat borde vara miljöpartist, men det är det de ville åstadkomma med denna kampanj, alltså att folk skulle dra likhetstecken mellan dessa två grupper. Men KRAV har byggt upp sin egen kundbas och har inte som mål att spela MP i händerna.
Något som är minst lika allvarligt är att MP i och med denna manöver urvattnar KRAV-märket. Den som från början har betraktat MP med misstänksamhet riskerar att föra över denna misstänksamhet till KRAV-märkningen. Det saboterar alltså miljöarbetet och förstör för de organisationer som verkat för att bygga upp KRAV som ett pålitligt varumärke, och till och med för de eventuella miljöpartister som arbetar inom organisationen.
Det tråkiga är att MP inte verkar ha förstått vad bråket handlar om. De svarar bara "Vi ersätter den med en annan eko-symbol" och visar att de därmed tänker fortsätta sin turné av att undergräva trovärdigheten hos andra miljövänner.
Jag har inte sagt något ont om Miljöpartiet i övrigt, men jag tycker att det är viktigt att man använder sig av egna meriter, istället för att rida på prestige som man har stulit från någon annan.
DN: MP-affisch upprör Krav
SvD: MP-affisch upprör Krav
Aftonbladet: MP-affisch upprör Krav
SR Ekot: MP kampanjar med Kravmärket
Nyhetskanalen: MP-affisch upprör Krav
Hallandsposten: MP-affisch upprör Krav
Hallands Nyheter: MP-affisch upprör Krav
BLT: MP-affisch upprör Krav
Norran: MP-affisch upprör Krav
NSD: MP-affisch upprör Krav
TTELA: MP-affisch upprör Krav
DN: MP tar bort kritiserad affischtomat
SvD: MP tar bort kritiserad affischtomat
Aftonbladet: Krav får tillbaka sin tomat
GP: MP tar bort kritiserad affischtomat
UNT: MP tar bort kritiserad affischtomat
HD: MP tar bort kritiserad affischtomat
Västerbottens Folkblad: MP tar bort valaffisch med tomat
lördag 7 augusti 2010
Att mörka eller att agera strategiskt?
SVT:s Rapport (Banker polisanmäler inte bedrägerier) avslöjar att bankerna väljer att inte polisanmäla kortbedrägerier. Uppgifterna kommer från Svensk Handel. Anledningen är att de förlorar kunder om folk märker hur stort problemet är. Istället ersätter banken förlusterna, men pengarna för att täcka förlusterna belastar i slutänden kunderna, genom höjda räntor eller avgifter.
Resonemanget haltar dock litet. Banker har nämligen många typer av utgifter. Förutom de uppenbara finansiella utgifterna handlar det om personal, marknadsföring, lokaler och en massa annat. Få kunder letar efter banken som betalar sina anställda minst, väljer de billigaste lokalerna, lägger minst pengar på lokalvård etc. Man är helt enkelt inte intresserad av vad sådant kostar. Det man däremot tittar på är konkreta avgifter och räntor som har att göra med de tjänster man vill använda. Det ligger i bankens intresse att dessa kostnader ska vara så låga som möjligt, eftersom kunderna alltid kan söka sig någon annanstans. Den som tycker att banken tar för mycket av ens pengar har alltså valet att byta. Det här är fördelen med marknadsekonomi. Banken gör alltså rationella beslut för att sänka kostnaderna för kunderna. Samtidigt kan det vara betryggande att veta att banken ersätter mig ifall jag förlorar pengar på deras kort.
Man bör också hålla fördelarna med korttransaktioner i minnet. Genom att handla mycket med kort minskar man mängden pengar människor bär med sig, samt mängden pengar som finns i kassorna. Därmed kan man reducera antalet person- och butiksrån. De flesta människor skulle förmodligen föredra att bli av med pengar på grund av ett kortbedrägeri än genom ett våldsamt rån. Men genom att problematisera bankernas konto- och kreditkortstjänster riskerar man alltså att bromsa utvecklingen mot ett säkrare samhälle.
Rapport: Banker polisanmäler inte bedrägerier
DN: Bankerna mörkar kortbedrägerier
Resonemanget haltar dock litet. Banker har nämligen många typer av utgifter. Förutom de uppenbara finansiella utgifterna handlar det om personal, marknadsföring, lokaler och en massa annat. Få kunder letar efter banken som betalar sina anställda minst, väljer de billigaste lokalerna, lägger minst pengar på lokalvård etc. Man är helt enkelt inte intresserad av vad sådant kostar. Det man däremot tittar på är konkreta avgifter och räntor som har att göra med de tjänster man vill använda. Det ligger i bankens intresse att dessa kostnader ska vara så låga som möjligt, eftersom kunderna alltid kan söka sig någon annanstans. Den som tycker att banken tar för mycket av ens pengar har alltså valet att byta. Det här är fördelen med marknadsekonomi. Banken gör alltså rationella beslut för att sänka kostnaderna för kunderna. Samtidigt kan det vara betryggande att veta att banken ersätter mig ifall jag förlorar pengar på deras kort.
Man bör också hålla fördelarna med korttransaktioner i minnet. Genom att handla mycket med kort minskar man mängden pengar människor bär med sig, samt mängden pengar som finns i kassorna. Därmed kan man reducera antalet person- och butiksrån. De flesta människor skulle förmodligen föredra att bli av med pengar på grund av ett kortbedrägeri än genom ett våldsamt rån. Men genom att problematisera bankernas konto- och kreditkortstjänster riskerar man alltså att bromsa utvecklingen mot ett säkrare samhälle.
Rapport: Banker polisanmäler inte bedrägerier
DN: Bankerna mörkar kortbedrägerier
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)