Feltänkt om kyrkans roll

När biskop Eva Brunne vid riksmötets öppnande hyllade demostrationerna mot Sverigedemokraterna, valde vissa ledamöter från SD att resa sig och lämna kyrkan. Det är helt förståeligt. Jag hade nog gjort samma sak. De övriga partiledarna har uttryckt sig negativt kring det hela och sagt att det var respektlöst av SD. Det är också förståeligt, men bara med tanke på den retorik och den kampanj som under en längre tid har förts mot SD. Kampanjen i sig tycker jag dock är odemokratisk och förkastlig, men det lämnar jag till ett annat blogginlägg.

Brunnes predikan var så klart helt uppåt väggarna. I intervju (SVT Aktuellt, Eva Brunne i Aktuellt: "SD Välkomna i kyrkan", videon tillgänglig t.o.m. 5 okt 2011.) gömmer sig Brunne bakom Bibeln och säger att hon bara framför budskapet från det evangelium hon har att förkunna. Hon låtsas vara oförstående till hur det kunde uppfattas som kritiskt mot SD, eftersom hon själv hade besökt demonstrationerna hon hänvisade till och inte uppfattat något utfall mot SD. Om det här stämmer så måste hon ha varit den enda som var där utan att förstå vilket syftet var, men jag har svårt att tro att en biskop inte kan göra den kopplingen. Brunne kom ganska lätt undan. Hade jag intervjuat så hade jag ställt frågor om ifall det inte fanns något annat hon kunde predika om, än ett ämne som nästan samtliga närvarande med säkerhet skulle uppfatta som ett politiskt angrepp.

Hans Wallmark, ledamot av Kyrkostyrelsen, publicerade under onsdagen en debattartikel i SvD Brännpunkt (Kyrkan behöver de obekväma rösterna). Han försvarar Brunnes predikan med motiveringen att kyrkan måste vara provocerande. Samtidigt kritiserar han SD för att de stormade ut ur kyrkan. Liknande kritik framförs i ledare hos Dagen (Kollisionskurs med kyrkan) samt Expressen (Eric Erfors: SD avslöjar sin omogna).

Här tänker Wallmark fel. Visst behöver vi en kyrka som provocerar samhället. Det finns exempel på hur detta har skett i historien, när kyrkan ensam protesterat mot stora orättvisor. Men ofta gäller det inte den protestantiska kyrkan som i sammanhanget är rätt feg, och framför allt är nyckelordet ensam. Vad ska vi med en kyrka till, som bara basunerar ut samma budskap som politiker och andra krafter i samhället redan ger uttryck för? Var finns det modiga och provocerande i det? Svenska kyrkan har på många ställen i landet på detta sätt helt tappat fotfästet. I desperata försök att behålla medlemmarna vänder man kappan efter vinden så fort det går och försöker gå i täten för de senaste nyckerna i samhället. Men därigenom banar man endast väg för sin egen undergång. Om kyrkan helt har förlorat sin stabilitet i vår snabbt föränderliga värld, och man bara får höra precis samma sak som på teve, vad finns det då för mening med att gå dit? Samma saker kan man ju finna på andra ställen.

Dessa är mina tre åsikter:

1. Brunne (och många andra) försöker få debatten att handla om människors lika värde. Det är, som jag ser det, ohederligt eftersom jag aldrig hört SD säga att de har någon annan uppfattning. Det går heller inte att läsa på deras hemsida. SD är däremot öppna med att de vill införa restriktioner i invandringspolitiken. Det kan man naturligtvis anse vad man vill om, men det finns faktiskt ingen otvivelaktig koppling mellan dessa frågor. Man kan vara för ett lika värde men emot invandring, eller emot ett lika värde men för invandring (ett extremt exempel är importen av svarta slavar till bomullsplantagen i Amerikas sydstater).
   
   När Jesus i Joh 4:1–26 (Johannesevangeliets fjärde kapitel, vers 1–26) pratade med den samariska kvinnan vid Sykars brunn visade han på människors lika värde, eftersom judarna inte ville ha med samarierna att göra. Han säger också i Matt 18:10–14 (Matteusevangeliet) att man inte ska se ner på andra. Men han avfärdar också en kvinna ganska bryskt i Matt 15:21–28 samt Mark 7:24–30 (Markusevangeliet) eftersom hon är av fel härkomst (men för den som undrar fick historien ett lyckligt slut). Det viktiga här är att Jesus hade skäl att göra det, utan att för den skull se ner på kvinnan.


2. Det är inte provocerande att i ett mantra repetera samma sak som man hör alla andra ropa. Inte ens att hänvisa till vad Bibeln säger räcker i det här läget, eftersom man måste se till helheten. Extremism är farligt i många avseenden.
   
   När det gäller att ansluta sig till pöbeln finns det ett ofta citerat bibelställe i Joh 8:1–11. Samhället ville döda en kvinna som anklagades för brott. Jesus valde att ställa sig på den anklagades sida. Han sa åt folket att den som är utan synd hade rätt att kasta den först stenen. Alla insåg att de inte var så mycket bättre själva och gick därför iväg en efter en, tills Jesus var ensam kvar med kvinnan. Har Brunne glömt det, måntro?


3. När Wallmark och andra kritiserar Sverigedemokraterna för att det är respektlöst att resa sig och gå ut så gör man det med en inställning som tyvärr fått råda under många hundra år, nämligen att människorna är till för kyrkan, snarare än att kyrkan är till för människorna. Det ironiska i det hela är att Wallmark argumenterar på samma sätt som jag, men för den totala motsatsen. Han säger att SD föredrar "det teatrala /.../ framför det innehållsliga." Men det är ju precis det man gör ifall man låter folk få säga vad de vill bara för att de står i predikstolen. För Wallmark är det innehållsligt när man sitter still och lyssnar, oavsett vilka orättvisor som framförs, bara för att "det är så man brukar göra i kyrkan." Jag tycker tvärtom att det är den värsta sortens hyckleri och teater.
   
   I Matt 21:12–17, Mark 11:15–19, Luk 19:45–48 (Lukasevangeliet) berättas det om hur Jesus ställde till en scen i synagogan, när han välte omkull bord och kastade ut folk som idkade handel där. Så hade ingen gjort förut, vilket gjorde att han fick översteprästerna emot sig. Däremot var det naturligtvis helt rätt gjort av honom. Likheterna med det som händer i dag är ganska talande. Kyrkan har förlorat sin kurs, och när någon visar det öppet får man på en gång etablissemanget emot sig.

DN: SD:s ledamöter lämnade Storkyrkan (2010-10-05)
DN: Biskopen beklagar att SD lämnade Storkykan (sic!) (2010-10-05)
SvD: Partiledare upprörda över SD:s agerande (2010-10-05)
SvD: Åkesson: "Jag ångrar ingenting" (2010-10-05)
SvD: Biskop Eva Brunne: alltid tråkigt när människor lämnar kyrkan (2010-10-05)
SvD: Kyrkan behöver de obekväma rösterna (2010-10-06)
Expressen: SD-anhängare lämnade kyrkan i protest (2010-10-05)
Expressen: Biskop Eva Brunne: Har aldrig varit med om något liknande (2010-10-05)
Expressen: Jimmie Åkesson: "Jag vill be kungen om ursäkt" (2010-10-05)
Expressen: Eric Erfors: SD avslöjar sin omognad (2010-10-06)
Aftonbladet: SD lämnade Storkyrkan – Ber kungen om ursäkt (2010-10-05)
Aftonbladet: Här går SD ut i protest (2010-10-06)
Aftonbladet: "Förlåt, kungen" (2010-10-06)
GP: SD lämnade kyrkan i protest (2010-10-05)
GP: "Uppenbarligen är SD lättprovocerade" (2010-10-05)
GP: Predikan som retade SD (2010-10-06)
Dagen: SD lämnade Storkyrkan i protest (2010-10-05)
Dagen: Biskop Eva Brunnes avslutning – ord för ord (2010-10-05)
Dagen: Jimmie Åkesson: Biskopens tal synnerligen olämpligt (2010-10-05)
Dagen: Niklas Piensoho: De gjorde en generaltabbe (2010-10-06)
Dagen: Kollisionskurs med kyrkan (2010-10-06)
Dagen: SD skämde ut sig, enligt ledarsidor (2010-10-06)
Kyrkans tidning: Sverigedemokrater lämnade Storkyrkan i protest (2010-10-05)

SVT Aktuellt: Eva Brunne i Aktuellt: "SD Välkomna i kyrkan" (2010-10-05, tillgängligt till 2011-10-05)

Uppdatering 2010-10-07, nya länkar:
DN: Lekstuga i lunchkön (2010-10-06)
DN: "Hennes predikan var väldigt bra" (2010-10-07)
SvD: Misstag att utgå från vänsterarrangemang (2010-10-07)
Expressen, Opinionsbloggen: Jesus v. Åkesson: 1-0 (2010-10-05)
Aftonbladet: Omoget, Åkesson (2010-10-06)
Dagen: Wejryd: Kyrkan har ett politiskt ansvar (2010-10-07)

Bloggar
Lizzie's: Bra gjort av SD! (2010-10-06)

Vänsterpartisters förakt mot arbetare och andra

DN skriver i dag om att vänsterpartistiska riksdagsledamöter aktivt saboterar andras grundlagsskyddade rättigheter (Vänsterpartister störde SD-möte). Det hela gör mig inte alls förvånad, givet mina egna erfarenheter av vänsterpartister...

Till vardags studerar jag, men för att finansiera studierna arbetar jag också extra som bussförare på ett bolag med Storstockholms Lokaltrafik som huvudman. Jag trivs med arbetet; om man lägger ner litet extra energi är det utvecklande på många sätt: Jag försöker se till att belysning och temperatur är precis perfekt. Jag informerar om anslutningar och förseningar. Och framför allt försöker jag att bemöta varje resenär på ett positivt sätt. Ibland har jag som sport att med ett leende försöka förgylla dagen för dem som verkar mest problemtyngda och inne i sina egna tankar. Ibland blir de helt tagna på sängen och kan inte låta bli att själva brista ut i ett stort leende. Att bemöta folk med vänlighet gör också stämningen trevligare på bussen. Jag har aldrig känt mig hotad, och i de få fall då jag inte har kommit överens med en resenär har jag haft övriga passagerare på min sida. Men de flesta är glada och när man får beröm värmer det länge.

Men det är klart att det finns folk som vänlighet inte biter på, folk som skräpar ner, klottrar, häller ut öl och sprit, smetar tuggummi på sätena och så vidare.

För inte så länge sedan hade jag några passagerare som satte sig ganska långt fram, så att jag kunde höra deras diskussion. De pratade om att de skulle arbeta för Vänsterpartiet inför valet. När de hade klivit av och jag hade kört färdigt turen gick jag som vanligt igenom bussen för att se att allt stod rätt till och att ingen satt kvar. Det jag upptäckte på den plats de hade suttit var att de hade tryckt ner förpackning och matrester mellan sätena från den middag de hade ätit på bussen. Det är naturligtvis inte tillåtet att äta på bussen. Jag lät dem alltså göra det ändå, och de valde att betala tillbaka min vänlighet genom att skräpa ner. De hade lätt kunnat lägga det i papperskorgen en liten bit bort, men av någon anledning ville de göra så här istället.

Det jag kunde välja på i det läget var alltså att antingen låta det vara kvar så att andra passagerare skulle få matrester på sina kläder, eller själv stå och peta i deras kladdiga och flottiga matrester med mina fingrar för att få upp allting så att det kunde kastas. Det ingår inte i min arbetsbeskrivning att göra det, men ändå valde jag att städa efter dem – passagerarna och servicen framför allt.

Jag kan bara se två möjliga förklaringar till det här. Den första är att de vill förstöra kollektivtrafiken eller för dem som använder sig av den. Men Vänsterpartiet argumenterar ju för att bygga ut kollektivtrafiken och hoppas på att fler ska utnyttja den. Den andra är att de har något emot mig som bussförare. Men de kunde inte ha haft någon aning om vad jag har för politisk uppfattning eller att jag egentligen är student och bara arbetar 25 %. I deras ögon måste jag ha tillhört arbetarklassen. Om jag dessutom har behandlat dem vänligt, så är det förhoppningsvis inget personligt mot mig, men då återstår det bara att de föraktar arbetare.

Jag är inte förvånad över att de agerade så här (jag har sett tillräckligt mycket liknande från vänstern), men däremot kan jag inte förstå deras motiv. Så fort de börjar prata politik så ikläder de sig rollen som företrädare av partiet. Då gäller det att passa sig extra noga, eftersom folk noterar vad de säger och hur de uppför sig. Men det borde inte ens spela någon roll! Varför ska man bara uppföra sig när någon tittar? Hur man agerar till vardags visar ju vilken människosyn man har och därmed också vilken politik man förmodligen kommer att driva. Det här är dessutom något helt annat än att fiffla med skatter, utnyttja RUT-avdrag som partiet egentligen är emot eller så. Där finns det ju en personlig vinst man kan göra. Men att låta bli att sträcka sig efter papperskorgen och istället förstöra genom att trycka ner mat och förpackningar mellan sätena är ett ställningstagande – det finns ju ingen personlig vinst man kan göra på det.

Vänsterpartiet vill ofta framstå som idealister som tror att mänskligheten är god och att vi kan få ett bättre samhälle om vi litar på varandra utan övervakning, om vi samarbetar, visar solidaritet och samsas om resurserna. Men genom sitt agerande visar de att det aldrig kommer att kunna hända och att allt de säger bara är tomma ord.

DN: Vänsterpartister störde SD-möte (2010-09-17)

Uppdatering 2010-09-18, nya länkar:
DN: Mötesfrihet: Säga ett och göra annat. (2010-09-18)

Medborgarperspektiv: Vänsterns odemokratiska metoder (2010-09-17)

En röst på de rödgröna är en röst på SD

Det borde vara en demokratisk rättighet såväl att få framföra sitt budskap som att få rösta på det parti man känner övertygelse kring. Men i dagens Sverige ska man bara ha den rättigheten om man har traditionella åsikter. För att, som politiker, kunna bli tagen på allvar måste man nämligen kasta glåpord efter sverigedemokrater och förklara hur långt man är beredd att gå för att de inte ska få nyttja sina demokratiska rättigheter.

Det här beteendet tycker jag personligen är förkastligt. Om man nekar någon yttranderätt med motiveringen att de är antidemokrater, så är man väl samtidigt antidemokrat själv? Jag tror för övrigt att den här uppståndelsen bara gynnar Sverigedemokraterna. Folk börjar sympatisera med den som blir lämnad ute i kylan.

Men låt gå, vi låtsas som att jag är med på den här leken och också får vara med och bestämma vems åsikter vi behöver ta hänsyn till och inte. Då kan vi göra ett enkelt räkneexperiment: Målet för oss är alltså att trycka ner Sverigedemokraterna under fyraprocentsspärren. Med 4 % röster på SD innebär det 96 % som röstar på något annat, och det kan tilläggas att vi då redan måste ha räknat bort dem som röstar blankt, lämnar ogiltiga röster eller röstar på andra partier under spärren. För varje grupp om fyra SD-väljare går det alltså 96 andra väljare, eller, med andra ord, för varje SD-väljare går det 24 andra väljare! Det innebär att om en enda ytterligare SD-väljare lyckas ta sig till vallokalen, så krävs det att 24 personer till kommer dit för att rösta på något av riksdagspartierna, för att ens lyckas hålla kvar SD på samma nivå!

Den här matematiken känner SD naturligtvis till, och om SD lyckas nå ut med detta budskap kan vi nog rentav få se ett högre röstdeltagande bland SD-anhängare än bland övriga med följden att valresultatet blir bättre för SD än opinionssiffrorna visat.

Hur ska man då lösa det här problemet? Jo, till och med politikerna talar ju om blocköverskridande samarbeten. Om det ligger någon substans alls bakom dessa alla uttalanden om vilken katastrof det vore om SD blir vågmästare, så kan det vara läge att överväga taktikröstning. Om det är sant att det spelar mindre roll vilket av blocken som vinner, så länge SD hålls utanför, så bör vi kanske agera efter den övertygelsen?

Jag har redan visat varför det är svårt för väljarna att påverka SD:s andel av rösterna. Däremot kan vi mycket enklare påverka deras makt. Det räcker nämligen med att det ena av blocken får egen majoritet för att SD ska bli i princip maktlöst.

Vilket block ska vi då rösta på? Jo, naturligtvis det block som redan är störst enligt opinionsmätningarna. Om folk skulle börja rösta på de rödgröna i detta läge skulle det vara att slå i den sista spiken i kistan. Det är nämligen mycket svårt att veta hur många väljare man skulle få med sig i detta. Att lyckas få de rödgröna över 50 % tycks omöjligt. I dag har vi ju kunnat läsa att de rödgröna ligger på 40,9 %, medan Alliansen har 49,8 %. (SvD, Stadig ledning för alliansen)

Jag vill därför uppmana alla som beklagar sig över SD att lägga sin röst på Alliansen. Det är redan kört för de rödgröna, men med bara 0,2 procentenheter kvar till egen majoritet för Alliansen kan vi enkelt klara oss undan SD!

Det skulle vara intressant att se om det finns en rödgrön politiker som är så storsint att han/hon säger "Ok, vi erkänner förlusten, låt oss nu lägga våra röster på Alliansen istället!"

DN: Svenskarna inte så rädda som SD tror (2010-09-06)
DN (Webb-TV): Hägglund: Därför kan jag acceptera en minoritetsregering (2010-09-07)
DN: SD får inga utskottsplatser av S och M (2010-09-09)
DN: På offensiven mot SD i valspurten (2010-09-15)
DN: Gap mellan blocken "kalassituation" för SD (2010-09-15)
SvD: "SD kan utlösa oro på marknaden" (2010-09-15)
SvD: Stadig ledning för alliansen (2010-09-15)
SvD: Regeringsfrågan het i slutspurt (2010-09-15)
SvD: Blocken spelar på SD-hotet (2010-09-15)
Expressen: SD räknar fel - på 59 miljarder (2010-09-15)
Expressen: SD kan skapa oro på finansmarknaden (2010-09-15)
Aftonbladet: Stökig dag för SD (2010-09-15)
Aftonbladet: "Ansvarslös glädjekalkyl" (2010-09-15)

Uppdatering 2010-09-16, nya länkar:
DN: S åter största parti i ny mätning (2010-09-16)
SvD: S åter största parti i ny mätning (2010-09-16)
Expressen: Rödgröna är nästan i fatt (2010-09-16)
Aftonbladet: Mona Sahlin krävde besked av Reinfeldt (2010-09-16)
GP: S åter största parti i ny mätning (2010-09-16)

Uppdatering 2010-09-17, nya länkar:
DN: Komplicerat läge hotar efter valet (2010-09-17)
SvD: Oklar politisk linje sänker kronan (2010-09-17)

SSU förväntar sig mer av MUF än av sig själva

Bakgrund: MUF skojar med den 30 år gamla kampanjen Rör inte min kompis och skapar en knapp med liknande utseende och texten "Rör inte min statsminister". Detta reagerar SSU på, som anklagar MUF för varumärkesintrång (Dagens Media, SSU hotar stämma MUF) och publicerar en debattartikel (SvD, SSU: Reinfeldt, se till att freda antirasistkampanjen). Jag rekommenderar Hagwalls blogginlägg om implikationerna av det här.

I grund och botten håller jag med SSU, med liknande argument som när jag tidigare kritiserade Miljöpartiets användande av KRAV-märket. Att använda någon annans varumärke och samtidigt riskera att förstöra deras arbete är inte okej. Man kan visserligen tycka att det finns en nivåskillnad mellan att skoja med denna kampanj från 80-talet och att, som MP, inkorporera ett kommersiellt varumärke utan modifikation direkt i sin egen reklamkampanj (framför allt i och med att MUF:s kampanj sannolikt inte bryter mot lagen), men denna tolkning överlåter jag åt läsaren.

Det jag frågar mig är varför SSU ser åt ett annat håll när det gäller Miljöpartiets kampanj (där det för övrigt handlar om moderpartiet och inte ett ungdomsförbund), och framför allt hur detta rimmar med deras eget försök för exakt ett halvår sedan att stjäla namnet Alliansen (DN, SSU tar patent på alliansen). Hur kan det komma sig att SSU silar mygg och sväljer kameler? Varför räknar de med att MUF ska agera bättre än de själva? Jag har svårt att tro att de själva tycker att moderater har högre moral och borde veta bättre. Är det så illa att det saknas självinsikt och känsla för rim och reson?

Svaret är kanske att Socialdemokraterna helt enkelt ser sig som förmer än oss andra. De vill ha egna regler och anser att ändamålen (eller egentligen bara deras eget ändamål) helgar medlen. Detta skulle i så fall stämma helt överens med det jag tidigare skrivit om att fackförbunden håller på att bli en ny adelsklass på arbetsplatserna.

Det hela får mig att tänka på ett citat av den romerske författaren Terentius, som levde omkring tvåhundra år före Kristus. Han skrev Quod licet Iovi, non licet bovi: "Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen". Detta citat vore förresten kanske något för SSU att sätta på sin nästa knapp?

SvD: SSU: Reinfeldt, se till att freda antirasistkampanjen (2010-09-15)
Dagens Media: SSU hotar stämma MUF (2010-09-07)
Skånskan: De små tingens gud (2010-09-07)

Fackförbundens oligarki

I tidningarna kan man i dag läsa att Linda Bengtzing inte fick uppträda för LO eftersom hon en annan dag är inbokad av Centerpartiet. Detta rapporterar flera tidningar i dag, och därtill har hon skrivit en debattartikel i Expressen (Linda Bengtzing: Diskriminering är inte okej, Wanja). Att krockande politiska intressen innebär hinder för engagemang i facket är ingen nyhet.

Särskilt illa tycker facket om Sverigedemokraterna. Fallen är inga engångsföreteelser utan trenderna kan ses över tiden. SVT rapporterade 2006 om en yrkesförare som blev utesluten ur Transportarbetareförbundet (Sverigedemokratisk yrkesförare utesluten ur facket). I sanningens namn är det inte heller specifikt för LO. Akademikerförbundet SSR uteslöt samma år en sverigedemokratisk medlem enligt Sydsvenskan (Ännu en sd-medlem slängs ut ur facket), som i samma artikel nämner en renhållningsarbetare som 2005 blev utslängd ur Transport. Enligt ett blogginlägg 2007 av Daniel Alsén ville 49 procent av medlemmarna i IF Metall utesluta sverigedemokrater, trots att partiet har ett stort stöd bland unga industriarbetare. Den sverigedemokratiska Isabellas blogg har intressanta reflektioner kring det här, framför allt när det gäller främlingsfientlighet inom de etablerade partierna.

Det är alltså ingen nyhet att facket tycker illa om Sverigedemokraterna. Men vi får inte glömma att samma typ av uteslutning även gäller andra partitillhörigheter. Kristdemokraten Sakarias Winberg hade 2005 fått jobb på LO, men sparkades efter fyra dagar då hans partisympatier blev kända (Aftonbladet, Hade fel partifärg - sparkad av facket). Göran Hägglund skrev då ett öppet brev till Wanja Lundby-Wedin och Winberg fick 30 000 kronor i ersättning. Men det här är inga isolerade händelser och för den som orkar googla en stund går det lätt att hitta fler exempel. Fast facket gör heller ingen hemlighet av det här. Tommy Olsson bloggade tidigare i år om varför man inte har något i facket att göra om man inte röstar på Socialdemokraterna.

I just Linda Bengtzings fall kan detta tyckas ganska fånigt (framför allt som hennes turné med Centerpartiet varit omtalad i tidningarna sedan i juni). Jag håller med henne i hennes argumentation att hon framför allt är artist. I de flesta fall brukar vi i Sverige, med några undantag som är hyfsat enkla att räkna upp, inte se artister som socialdemokratiska artister, miljöpartistiska artister, moderata artister och så vidare. De är helt enkelt artister, för hela svenska folket. Men jag klandrar inte facket konkret för just det här. Det här är en del av deras linje och folk borde för länge sedan ha slutat uppröras över att facket, och då framför allt LO, har såpass starka politiska kopplingar att man inte accepterar oliktänkande.

Man kan ha vilka åsikter man vill om facket. Om de vill sitta och gotta sig åt att alla i deras omgivning tycker exakt likadant, klappa varandra på ryggen och undvika debatter som kanske skulle kunna leda till att utveckla åsikter, stärka argument och förbättra situationen för deras medlemmar, så borde de väl i princip få göra det. SAC Syndikalisterna bildades av en utbrytargrupp inom LO. På samma sätt kan man kanske förvänta sig att arbetare med andra politiska uppfattningar kan bilda egna fackförbund där de kan känna sig välkomna. Att fackförbunden förlorar möjligheten att med en röst hävda sin rätt spelar ju ingen roll så länge man aldrig upphör att tjäna Partiet. Allt eller inget.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra ifall en intern kris har manat fram dessa hårda tag. SvD skrev 2006 en artikel (Arbetarklassens hjältar?) om att 27 procent av LO-medlemmarna skulle rösta borgerligt. Kanske sätter facket på detta sätt ner foten? Ska man vara med och få sin trygghet garanterad, då ska man också rätta sig i ledet och rösta socialdemokratiskt. Går inte medlemmarna med på det, ja, då väljer man hellre att krympa organisationen men arbeta mot samma mål som tidigare.

Sverige är kanske en ny framtid till mötes. Svenskarna är i dag högutbildade och har möjligtvis kommit ur hjulspåren att rösta på Socialdemokraterna bara för att far och farfar gjorde det. Med dagens utbildningsnivå följer även förmågan att tänka fritt och fundera över nationalekonomiska samband. Dagens svenskar ser kanske att arbeten inte kan skapas av att politikerna slår ett slag med sitt trollspö. Istället krävs det en politik som gynnar företagen, för det är där arbetstillfällena skapas. Så fort en arbetsgivare ser att en nyanställd skulle kunna generera en större intäkt än kostnaderna för lön, arbetsgivaravgifter, administration med mera, så kommer han/hon att anställa. Så enkelt är det. Kan vi förbättra vinsten så nyanställer vi. Men leder det till en förlust får vi betala ur egen ficka, och i värsta fall går företaget i konkurs så att alla förlorar sin anställning. Det krävs alltså en politik som förenklar denna typ av beslut för företag, men dit är vi kanske på väg. Opinionssiffrorna pekar nu på att Alliansen ligger bra till (DN, Alliansen leder i samtliga mätningar). Om de borgerliga vinner så blir det första gången sedan 70-talet som de vinner två val i följd.

Detta för mig till min poäng. Om vi har kommit till en punkt där svenskarna håller på att väga över mer mot en borgerlig regering, även bland arbetarna, så innebär det att en krympande LO-organisation kommer att förfoga över samma makt. Facket påverkar nämligen även de oorganiserade arbetarnas villkor. Visst skulle ett moderat fackförbund kunna bildas, men det kan lätt inses att det aldrig skulle nå samma makt som LO har i dag. Resultatet blir alltså att en minoritet kommer att bestämma över en majoritet. Fackförbunden kan alltså tänkas bli 2000-talets "adel", och den stora massan har då ingenting att säga till om med mindre än att de "konverterar" till socialdemokratin.

Det är alltså inte fackförbunden i sig som agerar fel. Däremot kanske vi borde fundera över varför vi låter odemokratiska organisationer styra och ställa på jobbet. Har vi möjligtvis låtit fackförbunden få för stor makt i vår vardag och i våra liv?

Expressen (även videoklipp): Linda Bengtzing leder allsång åt Centerpartiet (2010-06-21)
Aftonbladet: Bengtzing på turné med Maud Olofsson (2010-06-21)

Expressen: Linda Bengtzing: Diskriminering är inte okej, Wanja (2010-08-17)
SvD: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)
GP: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)
Metro: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)

Nivåindelning, för allas bästa

Väldigt starka åsikter framförs nu i såväl tidningar som bloggar angående Folkpartiets förslag, som presenteras i dag, att införa spetsutbildningar på högstadiet.

Människor är olika. Vissa har svårt för en viss sak, medan andra har lätt för den. De som har svårt kan ofta höja sin nivå genom att arbeta extra hårt. De som har lätt riskerar istället att tappa sugen. Det kan tyckas något förvånande när man får höra att de studenter som har de allra högsta betygen från gymnasiet ofta lyckas sämre med sina universitetsstudier än deras kurskamrater med bara nästan lika bra betyg.

Jag har min egen teori kring detta, nämligen att den som hela sitt liv har fått kämpa för att lära sig har fått en ordentlig studievana, medan den som har haft lätt för sig inte pluggat lika hårt utan "glidit igenom" i alla fall. På gymnasiet har det dock avspeglat sig i betygen eftersom ämnena inte längre är triviala, så att dessa elever inte alltid fått de allra högsta betygen. Skillnaden i resultat på högskolan har sedan att göra med att kraven som ställs är annorlunda än på gymnasiet. Förhoppningsvis kan dessa smarta elever på något vis ta sig vidare till den utbildning som de vill. Men det är inte säkert, eftersom det ofta är tuff konkurrens.

När jag gick på lågstadiet frågade jag min lärare om jag inte kunde få läsa mer matematik. Det dröjde ända till årskurs tre, men då fick jag en bok från fyran. Tack vare flexibilitet som den här lyckades jag hålla intresset vid liv. Ändå var det mesta enkelt, framför allt när det gällde matten. På högstadiet fick alla omdömen av läraren, utöver själva betygen. På mitt stod det "5++". I slutet av nian hade dock omdömet ändrats. Jag hade enligt lappen "sänkt" mig till 5, eftersom jag inte hade gjort en enda hemläxa. Vid det här laget hade jag alltså tappat det mesta av min studievana, och det påverkade naturligtvis också mina gymnasiebetyg senare.

Missförstå mig inte, mina gymnasiebetyg låg fortfarande en bra bit över medel, men de räckte inte på långa vägar för att ta mig in på den utbildning jag ville läsa efteråt. Jag blev därför tvungen att skriva högskoleprovet. Resultatet blev bra, och enligt statistiken lyckades jag bättre än 99 % av de andra som skrev. Men att jag saknar vanan att sätta mig med boken och bara läsa märks tydligt. Jag önskar att jag mycket tidigare i skolan hade fått möta motstånd. Det skulle ha varit en erfarenhet för livet.

I vårt socialistiska tänkande i det här landet är det fult att lägga resurser på dem som det redan går bra för. De svenska lärarna tvingas alltså undervisa elever på samtliga nivåer i samma klass.

Eftersom jag själv har vikarierat som lärare så har jag fått en känsla för hur det här går till. Det finns en kategori elever som förstår allt innan man ens har förklarat det. De här eleverna sitter efter en stund och sysslar med annat än att lyssna och missar därför ofta något viktigt man säger. En annan kategori kan man förklara samma sak för hur många gånger som helst. Naturligtvis gör man det på olika sätt – man byter uttryckssätt och försöker hitta på olika exempel. Men man kan inte hålla på så här hur länge som helst, eftersom alla andra i klassen redan har fattat och sitter och väntar. Man är alltså tvungen att gå vidare och hoppas att de svaga eleverna vill stanna kvar på rasten så att man kan förklara ytterligare en gång, men inser att resten av lektionen kommer att vara svår att förstå för den som inte har hängt med hittills.

Nivån på undervisningen hamnar på detta sätt någonstans på mitten, men tyvärr tappar man därmed både dem som har allra lättast och dem som har allra svårast att hänga med.

För allas skull, såväl lärare, elever som samhället, krävs det därför att vi tillåter oss att lämna vårt "alla har rätt att vara lika bra"-tänkande, som tyvärr ofta mynnar ut i "alla tvingas vara lika dåliga". Så fort vi ser att några elever har det extra lätt eller extra svårt så är det läge att ge dem stödundervisning. För den ena gruppen handlar det om att få hänga med och inte behöva känna sig som idioter. För den andra handlar det om att ge en möjlighet att fortsätta utvecklas.

Sverige har inte råd att tappa bort så många av våra ungdomar i skolorna!

DN: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
SvD: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
Expressen: Elitklasser ska införas - redan i grundskolan (2010-08-17)
Aftonbladet: Fp vill starta elitklasser i grundskolan (2010-08-17)
Aftonbladet: Tenta av gymnasiet redan i högstadiet (2010-08-17)
Aftonbladet (blogg): Elitklasser - i grundskolan (2010-08-17)
GP: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
Sydsvenskan: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)

I USA är donationsfrågan mindre kontroversiell

I Sverige lider vi brist på organdonatorer. Det ska diskuteras hit och dit och ska tillsättas utredningar. I går skrev filosofiprofessorn och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö en debattartikel i DN ("Dags att ändra lagen om organtransplantationer"), där han argumenterade för att hålla liv i "hopplösa fall" med den kanske något makabra förväntan att de ska dö på rätt sätt och alltså kan skördas på organ. Detta svarade hans kamrater i oppositionen på i dag (DN, En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning).

Missförstå mig nu inte! Jag är inte alls emot organdonation på något sätt. Som blodgivare känns det naturligt att även donera organ. Men, och det är det här som är min poäng, trots denna övertygelse dröjde det länge innan jag kom till skott och anmälde mig till det svenska donationsregistret och andra jag har talat med har samma erfarenhet!

I USA går de ganska mycket längre än vi. När jag bodde i Kalifornien och skulle ansöka om körkort hos DMV – Department of Motor Vehicles (den amerikanska motsvarigheten till Trafikverket) fanns det en ruta där det stod "Do you wish to register to be an organ and tissue donor?" Trots att jag redan visste vad jag ville så hade jag aldrig berättat det för någon i Sverige, och ingen hade frågat mig. När jag fick frågan i USA kändes det naturligt att kryssa i ja-rutan.

Resultatet av det här är ett litet rosa märke som är tryckt på mitt körkort, med texten "DONOR". Skulle jag ha kryssat för nej så hade det istället varit en ofylld cirkel på samma ställe. Det känns genialt enkelt! Så gott som alla amerikaner skaffar körkort vilket gör att alla måste ta ställning, och sedan bär man alltid med sig kortet. Ett donationskort tar extra plats och man kanske råkar lägga ut det ur plånboken just den dagen då man råkar ut för en olycka.

Det finns så klart moraliska betänkligheter. Tvingar man på detta sätt folk att fatta ett beslut som de inte är mogna för? Men det kanske inte är så farligt som det låter. Dels känner alla till att de måste välja något, den dagen de står hos DMV, och har alltså tid att förbereda sig för beslutet. Dels kanske frågan om människors liv är såpass viktig att fördelarna överväger nackdelarna.

Frågor och svar om donation i Kalifornien samt samarbetet med DMV finns hos Donate Life California.

Jag vill uppmana alla som läser detta att anmäla ett beslut till Socialstyrelsens donationsregister (man kan även svara nej). Jag har anmält mig, men inte förrän långt efter det att jag registrerades som donator i USA (måste tilläggas). Är du anmäld till registret online så slipper du bära runt ett donationskort i plånboken.

DN: "Dags att ändra lagen om organtransplantationer"
DN: En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning
Dagens Medicin: Professor vill mjuka upp lagen om transplantationer
Dagens Medicin: Oppositionen tänker utreda reglerna för transplantation

Schyman oärlig om sina fakturor

18 riksdagskandidater tillhörde ett parti som var motståndare till RUT-avdraget men gjorde ändå avdrag. Gudrun Schyman var en av dessa, och svarade att det inte är möjligt att göra något åt det, eftersom företagen gör dessa avdrag vare sig man vill eller inte. Vidare sa hon att man inte kan kräva att dessa företag ändrar sina fakturarutiner för att göra kunderna nöjda.

Det här stämmer inte!

Jag har aldrig gjort skattereduktion för husarbete, vare sig det gäller ROT- eller RUT-avdrag, och var därför tvungen att läsa på: Tidigare fick man själv ansöka om avdrag, men sedan 1 juli 2009 finns möjlighet att få avdraget genom "fakturamodellen". Information om detta finns hos Skatteverket. Skatteverket kräver att företaget "frågar om kunden har köpt husarbete tidigare under året och i så fall för hur mycket. /Det/ kan också be kunden om information från Skatteverket, där det framgår hur mycket kunden dittills under året utnyttjat av den maximala skattereduktionen för husarbete." För kunden gäller motsvarande, nämligen att vara "beredd att visa företaget information om hur mycket /denne/ dittills under året utnyttjat av den maximala skattereduktionen för husarbete."

Det ska alltså inte alls krävas någon ändring av fakturarutinerna, utan bara att man svarar "jag har redan utnyttjat hela avdraget" eller "jag vill inte göra något avdrag."

Jag har inget emot RUT-avdraget. Jag tror att det är ett perfekt sätt för barnfamiljer att få mer tid tillsammans, att det skapar arbetstillfällen, att det gör det enklare för kvinnliga entreprenörer etc.

Jag har inte heller något emot att riksdagskandidater utnyttjar avdraget även om deras parti säger nej. Tycker de att RUT-avdraget är bra så är det fritt fram. Reglerna är ju till för att kunna gynna hela befolkningen.

Däremot har jag något emot att felaktiga argument framförs. Om Schyman tycker att Alliansens förändring var bra, även om den inte går i linje med partiprogrammet hos Feministiskt initiativ, så borde hon våga erkänna det. Enligt de direktiv Skatteverket ger till företagen, så ska Schyman nämligen ha fått möjligheten att tacka nej till avdraget. Antingen ljuger hon, eller så har hon anlitat ett företag som inte följer Skatteverkets uppmaningar.

DN: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
SvD: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
Expressen: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
GP: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
Sydsvenskan: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag
Metro: Rut-motståndare gjorde rut-avdrag

Miljöpartiet saboterar miljömärkningen

Miljöpartiet har i sin valkampanj använt sig av KRAV-logotypen (bild av affischen). Detta är dåligt, dels för att partiet drar nytta av andra människors arbete och pengar, och dels för att det saboterar för KRAV-märkningen i sig. Den källa av dem jag sett som mest utförligt utreder problemen är Sveriges Radio Ekot (MP kampanjar med Kravmärket).

Att bråka om en liten symbol kan verka futtigt, men tvärtom är visuella intryck den kraftigaste typen av påverkan vi kan utsättas för. Vi behöver ofta bara se en liten symbol för att direkt associera till smaken av en läsk, reklamjinglar från teve eller, i det här fallet, positiva tankar och känslor som är resultatet av årtionden av arbete inom föreningen KRAV med i dagsläget 29 medlemsorganisationer. Det här kan inte Miljöpartiet ta åt sig äran för. Det kallas renommésnyltning och är ett brott enligt Marknadsföringslagen.

Bo Bergström skriver i sin bok Effektiv visuell kommunikation

"Logotypens viktigaste egenskap är således att skilja sig från mängden. Som de gamla sköldarna på slagfälten som skyddade mot slag och törnar men också tydligt visade vem som var vem i rök och damm, nära och på avstånd."

samt

"Ett riktigt känt och inarbetat märke kan användas separat, skilt från logotyp, på exempelvis företagskläder och i sponsringssammanhang (i ett mönster, exempelvis). Ett företagsmärke överbryggar dessutom barriärer som språk och kultur och får därmed ett gränslöst användningsområde."

Vi får starka signaler av varumärkena, och vi använder dessa signaler för att fatta olika typer av beslut, såsom vilka produkter vi ska köpa. Detta känner naturligtvis MP till och det är knappast en slump att man väljer att visa upp ett företagsmärke som väcker de allra mest positiva känslorna hos svenskarna. Resultatet är att man projicerar dessa tankar och känslor på avsändaren av budskapet, nämligen Miljöpartiet, och effekten kan närmast beskrivas som hjärntvätt.

Visst vill MP verka för ett mer miljövänligt samhälle, men vi får inte glömma att Centerpartiet fyller samma funktion hos Alliansen. Dessutom tar ju alla partier ställning till miljön på något sätt. MP har ingen rätt att påstå att de är det enda parti som bedriver miljöarbete och även om de hade varit det så var det i alla fall inte MP som tog initiativ till KRAV.

Framför allt har MP ingen rätt att påstå att den som köper KRAV-märkt mat borde vara miljöpartist, men det är det de ville åstadkomma med denna kampanj, alltså att folk skulle dra likhetstecken mellan dessa två grupper. Men KRAV har byggt upp sin egen kundbas och har inte som mål att spela MP i händerna.

Något som är minst lika allvarligt är att MP i och med denna manöver urvattnar KRAV-märket. Den som från början har betraktat MP med misstänksamhet riskerar att föra över denna misstänksamhet till KRAV-märkningen. Det saboterar alltså miljöarbetet och förstör för de organisationer som verkat för att bygga upp KRAV som ett pålitligt varumärke, och till och med för de eventuella miljöpartister som arbetar inom organisationen.

Det tråkiga är att MP inte verkar ha förstått vad bråket handlar om. De svarar bara "Vi ersätter den med en annan eko-symbol" och visar att de därmed tänker fortsätta sin turné av att undergräva trovärdigheten hos andra miljövänner.

Jag har inte sagt något ont om Miljöpartiet i övrigt, men jag tycker att det är viktigt att man använder sig av egna meriter, istället för att rida på prestige som man har stulit från någon annan.

DN: MP-affisch upprör Krav
SvD: MP-affisch upprör Krav
Aftonbladet: MP-affisch upprör Krav
SR Ekot: MP kampanjar med Kravmärket
Nyhetskanalen: MP-affisch upprör Krav
Hallandsposten: MP-affisch upprör Krav
Hallands Nyheter: MP-affisch upprör Krav
BLT: MP-affisch upprör Krav
Norran: MP-affisch upprör Krav
NSD: MP-affisch upprör Krav
TTELA: MP-affisch upprör Krav

DN: MP tar bort kritiserad affischtomat
SvD: MP tar bort kritiserad affischtomat
Aftonbladet: Krav får tillbaka sin tomat
GP: MP tar bort kritiserad affischtomat
UNT: MP tar bort kritiserad affischtomat
HD: MP tar bort kritiserad affischtomat
Västerbottens Folkblad: MP tar bort valaffisch med tomat

Vad Littorinaffären egentligen handlar om

Jag fick för några timmar sedan ett svar på inlägget om trovärdigheten i uppgifterna från den prostituerade "Anna, 30" (i inlägget försöker jag peka på ett antal svagheter i anklagelserna vilka jag inte hittat beskrivna i någon annan blogg – läs det gärna om du inte redan gjort det). Min bloggläsare Lotta skrev ett intressant svar. Eftersom det var en vidareutveckling av vad problematiken handlar om, snarare än direkt kritik mot min argumentation, tyckte jag att det förtjänade ett eget blogginlägg. Lotta har naturligtvis helt rätt om att jag utelämnade delar av sammanhanget. Det ska jag nu försöka rätta till. Lottas svar är indraget nedan.

Hej!
Men det hela handlar ytterst lite om själva sex-köpet. Och det är faktiskt inte så intressant, först o främst för att det är preskriberat.

Jag håller med, men bara delvis. Även om jag tycker att förmågan att sköta sitt privatliv inte behöver påverka förmågan att sköta sitt uppdrag, kan man alltid diskutera rollen som föregångsman. Framför allt gäller det dock allmänhetens syn på detta och även om det inte borde vara intressant eller viktigt så kan det ju bli viktigt därför att andra människor (kanske irrationellt) tycker att det borde vara så. Logiska och rationella argument fungerar ju bara så länge folk väljer logik och rationalitet framför känslosamhet. Min erfarenhet är att det sällan händer när alla ska tycka till samtidigt.

Jag kommer att återknyta till vad du uttryckt här när du nedan pratar om sexchatt.

Affären handlar om att han ljög på press-träffen, att han gömde sig bakom sina barn och därmed framstår som en ynklig människa. OCH att fredrik reinfeldt lät honom göra det!?!

Jag vet inte vilken ålder det är på hans barn, men eftersom det handlar om en vårdnadstvist är de säkert minderåriga. I skolan är jag säker på att det inte är någon hemlighet vem som är barn till Littorin (det har till exempel i mina skolor funnits barn till polischefer och släktingar till kungafamiljen, och det visste man ju om). Att nämna deras namn gör varken från eller till.

Men att han skulle gömma sig bakom dem köper jag inte. Han ville inte att de skulle fara illa. Det har väl varit sant hela tiden? Den här nyheten har ju verkligen potential att skada barnen, men publiceringen av namnen spelar ju ingen roll för det. Jag tolkar det bara som en vädjan till journalisterna, ett påpekande om att barnen skulle råka mest illa ut, så att de skulle tänka sig för en extra gång innan de valde att publicera. Det är retorik, och dessutom helt sant.

Littorin har "försvarat" sig med att han inte köpt sex, bara sex-chattat. Jaha? NÄR DÅ? kan man ju undra? När han var med sina barn? som han säger sig vilja skydda så till den milda grad att han lämnar ut namnen på dem. Eller på arbetstid? Karln visar ju prov på sånt extremt dåligt omdöme att man nätt och jämt skulle kunna tillåta honom att jobba på mcdonald's, än mindre vara minister.

När han sexchattat (i hemmet eller på jobbet) undrar inte jag. Till exempel Expressen (Sven Otto Littorin: "Jag har aldrig betalat för sex") uppger nämligen att det skett "på /hans/ privata dator i bostaden". Visst är sex på Internet stigmatiserat. Littorin använder själv uttrycket "omoraliskt", vilket jag inte vet om jag ens håller med om. Det beror på hur hans relation såg ut vid den tiden. Vad kan annars vara omoraliskt med en chatt? Är det okej för den som är frånskild att dejta även om man har barn? I så fall borde det väl också vara okej att chatta med folk man inte har träffat?

Att han skulle ha gjort det "när han var med sina barn", vilket jag tolkar som att barnen skulle ha suttit bredvid och tittat på, ser jag som uteslutet. I annat fall tycker jag att det bör vara mer omoraliskt av ett par föräldrar att ha sex när barnen ligger och sover i ett annat rum, än att en förälder sitter vid datorn och chattar. Det är för övrigt fullt möjligt, och kanske även troligt, att han har sexchattat när barnen var hos mamman och han därför kände sig som allra mest ensam. Det har jag dock inga belägg för.

Jag vill här återknyta till det du nämnt ovan om att frågan om sexköp är ointressant, och ställa det i förhållande till att du är mycket mer intresserad av att veta ifall han har sexchattat. Jag säger inte att du har fel, men om du tycker att det är betydligt mindre kontroversiellt att köpa sex av prostituerade än att chatta med främlingar så har vi fundamentalt olika syn på detta. Du får gärna utveckla ditt resonemang.

Avslutningen om "extremt dåligt omdöme" kan jag inte riktigt uttala mig om. Jag tycker att han har agerat rationellt utifrån de möjligheter han har haft. Om du specificerar tydligare kan vi försöka reda ut begreppen.

DN: Littorin: Snudd på outhärdligt
SvD: PR-expert: Han är kraftfull och trovärdig
SvD: Littorin: Ville skona de närmaste
Aftonbladet: Littorin talar ut
Expressen: Littorin talar ut
Expressen: Littorin: "Tack snälla för ett fantastiskt stöd"
GP: "Ord står mot ord"

Valfusk straffbart enligt Brottsbalken eller inte?

Jag har läst två högskolekurser i juridik (en som en del av min utbildning och en separat) men emellertid ingen straffrätt. Jag förbehåller mig rätten att ha helt uppåt väggarna fel, men tänkte ändå teoretisera litet med min hobbyjuridik.

Inlägget handlar om att nio personer blivit polisanmälda för otillbörligt verkande vid röstning och urkundsförfalskning. (DN, Misstänkt M-fusk anmält till polisen)

Inom Moderaterna framkom det i februari i år beskyllningar om valfusk (DN, M i Tensta-Rinkeby ny maktfaktor i partiet; DN, M-fusket: Detta har hänt). Personer skulle ha erbjudits att få medlemsavgiften till partiet på 100 SEK betald mot att de gav bort sina röstsedlar i det interna provvalet. Jag undrar visserligen hur stor skillnad den där hundralappen kan göra, samt ifall folk i allmänhet är beredda att gå med i ett parti vars åsikter man inte stödjer bara för att det är gratis. Om några personer genom dörrknackning kan öka det lokala medlemsantalet i ett parti med 300 procent så är de väl sannolikt också lämpliga att väljas till förtroendeposter. Med samma entusiasm kan de ju därmed engagera folk i ett större område. Men visst, rätt ska vara rätt.

Juristen Eva Stenborre skrev en debattartikel i Aftonbladet i februari (”Utred om moderata valfusket är brottsligt”) där hon menade att åtal kanske kunde väckas med avseende på Brottsbalkens 17:e kapitel, 8:e paragraf. Första stycket säger "Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader." Problemet är att en plats på valsedeln inte är en allmän befattning. Jag misstänker att "allmänt ärende" syftar på folkomröstningar och inte lokala val även om de kan ha mer omfattande konsekvenser (det slutgiltiga beslutet fattas ju av befolkningen först på valdagen). Jag har dock inte hittat något förtydligande, ens när jag tittat i förarbetena till lagen. Det ska bli intressant vad domstolen kommer fram till.

Man har också valt att anmäla för urkundsförfalskning. Brottsbalkens 14:e kapitel, första paragraf, andra stycke säger "Såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis, så ock legitimationskort, biljett och dylikt bevismärke." Det bör bara kunna vara urkundsförfalskning om valsedeln är ett intyg att en viss person själv och av egen vilja fyller i den. Förmodligen innebär det samtidigt att valsedeln ska undertecknas. Jag tvivlar på att interna valsedlar brukar se ut så, men även här ska det bli intressant att se vad domstolen säger.

En helt annan variant skulle vara att använda partistadgarna för ett åtal. Det inte alla vet är för det första att politiska partier i allmänhet är ideella föreningar och för det andra att få lagar gäller för ideella föreningar. Det man har istället är föreningsstadgar. Det kan tyckas negativt för rättssäkerheten men den som inte accepterar stadgarna har alltid valet att stå utanför föreningen. Stadgarna har därmed samma bindande verkan som lagstiftning. I den mån man vill kan man alltså ta ett bråk om stadgar till svensk domstol. Domstolen kommer då att försöka tolka och döma enligt stadgarna. Moderaternas stadgar från partistämman i oktober 2007 konstaterar dock bara att "Endast i röstlängden upptagen medlem har rätt att delta i provvalet bland medlemmarna" (4. Provval/4.2 Röstlängd) samt att "Provvalet sammanräknas genom att de röstberättigade på valsedeln markerar med x framför den/de kandidater de vill skall representera dem." (4.4 Övriga bestämmelser om provvalets genomförande) Att man inte har rätt att överlåta sin röst hittar jag inget stöd för.

Min slutsats är att utkomsten inte är helt given, men att sannolikheten att någon blir dömd är liten. Själv tycker jag att det är rätt skönt att man i ideella föreningar har viss frihet att agera utan att riskera att bli åtalad. Jag tycker inte att det är något att oroa sig för. För den som missbrukar denna frihet brukar det skapa problem eftersom andra som arbetar ideellt inte accepterar att vissa tävlar på andra villkor. Det kommer för det mesta tillbaka och biter en i rumpan, vilket är vad som skedde redan i februari. Det borde vara dags att släppa det nu.

DN: Misstänkt M-fusk anmält till polisen
SvD: Fusk vid M-provval polisanmält
GP: Fusk vid M-provval polisanmält
Sydsvenskan: Fusk vid M-provval polisanmält
SVT: Fusk vid M-provval polisanmält

Utpekad av anonym – dömd av samhället

Det är svårt att ha undgått det mediapådrag som varit kring Littorin. Det började med hans avgång men trappades upp av en artikel i Aftonbladet (Sålde sex till Littorin).

Hela historien är lite märklig. Notera följande:

• Det här hände för fyra år sedan. "Anna, 30" kommer ihåg exakt vad som stod i hans profil, exakt hur han var klädd, vad de pratade om på nätet, vilken summa det rörde sig om, att han hade pengarna i byxfickan och att de träffades i knappt två timmar. Däremot minns hon inte när de träffades utan uppger ett intervall på flera månader. (Det skulle ju vara jobbigt om han kunde komma med ett alibi om hon var för specifik med tiden.)


• Hon har hans telefonnummer sparat i datorn, ett telefonnummer som det säkert inte kan ha varit så svårt att få tag på. Det räcker med att det har varit listat hos Eniro eller att någon kommit över hans visitkort. Det förutsätter också att han inte var tillräckligt smart att skaffa ett oregistrerat kontantkort som han använde för detta ändamål. Det känns som något varje vettig människa skulle göra för att undvika att kunna spåras.


• Hon väljer att träda fram på grund av rättegången mot Göran Lindberg. Men det rimmar illa. Göran Lindberg är åtalad för "ett fall av grov våldtäkt, tre fall av våldtäkt, ett fall av förberedelse till grov våldtäkt mot barn alternativt förberedelse till grov våldtäkt, tio fall av koppleri, sju fall av köp av sexuell tjänst och ett fall av försök till köp av sexuell tjänst." (Karlskogakuriren, Lindberg åtalades för våldtäkt i Örebro län) Om Littorin över huvud taget är skyldig, så handlar det om ett enstaka fall av sexköp mellan två, vid det tillfället, samtyckande individer. Med andra ord:
  
  • Varför över huvud taget träda fram?
  • Varför just Littorin och inte någon av "flera direktörer och andra kända personer" som finns i hennes adressbok?
  • Varför just i valrörelsen och inte tidigare, när hon upptäckte vem han var?


• Hon ska ha varit verksam som prostituerad "i drygt ett år". Under den tiden ska hon alltså ha byggt upp en kundkrets av, som redan nämnts, "direktörer och andra kända personer". Dessa ska hon ha hittat genom "flera nätsajter för sexkontakt", alltså inte genom någon typ av lyxprostitution, kontakter eller bordeller. Är detta rimligt? Det förutsätter ju antingen att det endast är direktörer och kändisar som köper sex (och väljer att inte försöka ljuga om sin identitet för henne), att hon har lyckats sortera ut dem bland alla mailsvar hon har fått eller att hon under ett år (av studier med detta som sidoverksamhet) har haft en så hisklig mängd kunder att hon av statistiska skäl träffat såpass många makthavare också.


• Varför väljer hon inte att anmäla, utan att bara gå till en tidning? Ett svar skulle ju kunna vara att en polisanmälan kommer att undersökas och få ett konkret svar, medan en tidningsartikel gör att anklagelserna blir hängande i luften.

I själva verket är det enda påtagliga hon har att komma med hans gamla telefonnummer. Om en representant för en förskola har det så kanske "Anna, 30" också skulle kunna få tag på det.

Det skrämmande i den här soppan är att alla redan har avgjort att Littorin är skyldig, just med tanke på det där telefonnumret i "Annas" dator. Att han inte valt att bemöta kritiken tyder för mig bara på att han tycker att han bekräftar den genom att bemöta den. För politiker och företagare är det mest rationella inte alltid att gå ut med en dementi, eftersom det då verkar som att de faktiskt har något att dölja.

Kristina Hultman skriver till exempel hos Newsmill (Littorinaffären visar att sexköpslagen varit en framgång) i dag att "Ansvaret för den uppkomna situationen är hans och ingen annans" samt att "det idag /är/ lika med politiskt självmord att förknippas med köp av sexuella tjänster."

Hur man undviker att köpa sexuella tjänster förstår jag, men det jag undrar är hur man undviker att förknippas med köp av sexuella tjänster. Politisk pajkastning och beskyllningar finns ju alltid. Några av de mest kända minns ni säkert, som Socialdemokraternas förtalskampanj mot Reinfeldt 2006 (Sydsvenskan, S-tjänsteman får gå efter förtalskampanj) vilken Moderaterna nyligen gav igen för (SvD, Sahlin-förtal spårad till moderat).

Jag säger inte att han är oskyldig, men jag väljer att inte döma. Det är den rättsprincip som brukar gälla i Sverige, men det finns många krafter som vill verka åt andra håll. Hultman avslutar med orden "Kanske är det till syvende och sist som det brukar vara med människor som tar sig friheter på bekostnad av andra. Hotet att förlora makten över arbete, barn och familj (för att inte tala om anseende) är det enda som biter." Med den synen kommer de verkliga sexköparna att till slut försvinna. Om vi antar att beskyllningarna kommer att kvarstå, innebär det att det i framtiden endast kommer att vara oskyldiga som blir av med arbete, barn, familj och anseende. Det vore en framgång enligt Kristina Hultman.

Newsmill: Littorinaffären visar att sexköpslagen varit en framgång
Aftonbladet: Sålde sex till Littorin
DN: Littorinaffären visar att sexköpslagen varit en framgång
SvD: Aftonbladet: Littorin köpte sex
Expressen: Lena Mellin: Vi tror på vad kvinnan säger

Sahlins utspel ohederligt och utstuderat

"Vi är många som känner oss svikna" skriver Sahlin i ett meddelande till TT, där hon syftar på Littorin och anklagelserna mot honom. Hon stöttade honom så länge hans avgång "bara" handlade om att han kände sig förföljd av journalister, men när just journalister på en kvällstidning strax därpå kommer med lösa anklagelser vänder hon helt på klacken.

Var har Littorin ljugit? Att journalister är anledningen till hans avgång står ju fortfarande fast. Att han sedan skulle vara skyldig till sexköp är ju däremot långt ifrån säkert. Men observera att det för min argumentation inte spelar någon roll huruvida han är skyldig eller ej!

Sahlin påstod sig stötta Littorin. Hade hon menat allvar hade hon gjort det ännu mer i det här läget när det blåser extra snålt, i väntan på klara besked om vad som egentligen hänt. Men Sahlin väljer att göra helt om och plocka retoriska pathos-poäng och samtidigt svartmåla Littorin. Enligt henne har han ju redan befunnits skyldig.

Ingen vet vad som har hänt och Sahlin skulle ha kunnat vänta med anklagelserna. Finns det någon rättvisa så får Sahlin kritik för det här ifall Littorin får upprättelse, men det kommer sannolikt inte gå till så. Svenska folket ger Sahlin sympatierna nu, och ifall Littorin rentvås kommer fokus hamna på honom. Sahlin utspel, som kastade Littorin åt vilddjuren, kommer ingen att tänka på mer och Sahlin slipper bekymra sig om några konsekvenser.

Huruvida det här i praktiken är någonting Sahlin har kunnat få höra ryktesvägen via kanaler från Aftonbladet och på så vis kunnat lägga upp en hundraprocentigt säker strategi är inget jag kommer att spekulera om, även om det naturligtvis inte är helt omöjligt. Jag, till skillnad från Sahlin, väljer nämligen att inte döma människor på förhand.

DN: Sahlin besviken på Littorin
SvD: Sahlin: En medveten mörkläggning
Aftonbladet: Sahlin besviken på Littorin
Expressen: Mona Sahlin: "Vi känner oss svikna"
GP: Sahlin besviken på Littorin
Skånskan: Sahlin besviken på Littorin