DN har i flera artiklar (se länksamlingen nedan) skrivit om de nya reglerna för antagning till högskolan. Huruvida reglerna är diskriminerande eller inte, vem som borde få ha företräde till högskolan, hur man ska bedöma meriter för utländska studenter samt hur man ska se på deras rätt att studera i Sverige förtjänar många blogginlägg, men just nu ska jag fokusera på något mycket enklare, nämligen den webbfråga (omröstning) DN i skrivande stund kör på sin förstasida.
Frågan lyder "Borde antagningssystemet göras om för att underlätta för äldre sökande?" När jag skriver detta har 16 597 personer röstat. 12 615 av dessa (76 %) har röstat Ja och 3 982 (24 %) har röstat Nej.
Jag tillhör den minoritet som röstat Nej i denna undersökning. Det är lätt att se till ordalydelsen när man röstar, men jag försöker rösta efter konsekvenserna istället. Jag misstänker dock att majoriteten inte tänker på det här sättet. Det är klart att det är lätt att känna sympati för äldre och tycka att man alltid ska göra vad man kan för att underlätta för andra. Man kan helt enkelt inte "tacka nej" till sådana ord. Det skulle kännas fult och kanske till och med ohederligt. Men det man glömmer är att om ingenting annat ändras så finns det fortfarande lika många platser på högskolan. Det går inte att underlätta för någon utan att försvåra för någon annan. Om DN istället hade frågat "Borde antagningssystemet göras om för att försvåra för unga som kommer direkt från gymnasiet?" så är jag övertygad om att en minst lika överväldigande majoritet hade röstat Nej istället, trots att det egentligen är olika sidor av samma mynt.
Jag förstår sällan poängen med dessa omröstningar. Tidningarna brukar inte referera till omröstningarna i andra artiklar, och de är noga med att påpeka att resultatet är okontrollerat. Vem drar då nytta av dem? Ett svar skulle kunna vara att läsaren känner sig smickrad av att bli tillfrågad, vilket ökar intresset för och trafiken till sidan. En mer skrämmande tanke är att tekniken med webbfrågor kan utgöra ett sätt att öka genomslagskraften för budskapet i artikeln. Det går ofta lätt att avfärda åsikterna hos en enskild journalist, men ser man att allmänheten håller med om argumenten så blir "grupptrycket" stort och det kan vara svårt att stå emot.
Vi kanske tror att vi har uppnått ett informationssamhälle där objektiva sanningar förmedlas eftersom alla kan komma till tals. Då finns risken att man slappnar av och inte märker den påverkan man kan utsättas för. Det låter som en kliché, men behovet av självständigt och kritiskt tänkande, samt att försöka att förstå konsekvenserna och inte bara ordalydelserna, kanske aldrig har varit större än det är i vår interaktiva värld.
DN: "Problemen blev större än vad vi trodde"
DN: Regeringens svar: Du har haft din chans
DN: Missgynnade studenter inget för DO
DN: Nya regler gör betyg värdelösa
DN: Nordisk ilska över svenska antagningsregler
Hej
SvaraRaderaJag personligen uppfattade frågan så: "Borde de nuvarande antagningsreglerna ses över så att de ger en chans till äldre personer?". "äldre personer" är i det fallet 26+. Slutbetygen 2003 och äldre nedvärderas med hjälp av det nya antagningssystemet. Personer som tog slutbetyg år 2003 och tidigare har inte en chans att komma in på sina betyg på de mest attraktiva utbildningarna där krävs 22,5. Detta är såklart orättvist. 0-tolerans på det, tycker de flesta.
Hade vi haft rättvisare antagningssytem, där alla sökte på lika villkor då skulle jag svara NEJ på frågan. Men utifrån nuvarande antagningssystemet som utestänger de äldre personerna från topputbildningarna samt får de konkurrera på olika villkor för andra utbildningar, svarar jag JA, gör om systemet till ett rättvisare.
Hej! Tack för kommentaren!
SvaraRaderaJag förstår absolut hur du resonerar. Jag är själv 26+ och har inte avslutat mina studier än. Hade turen att skriva ett bra högskoleprov, så att jag kunde välja vad jag ville ändå. Men min uppfattning är att det ofta är enklare att komma in på högskoleprovet ändå, när jag tittat på antagningsstatistiken. Man skulle alltså kunna resonera så här: Vad är gymnasiebetyg egentligen värda när de är 10 år gamla? De speglar förmodligen varken kunskap eller studievana speciellt bra längre. Är man äldre bör alltså högskoleprovet ge ett mer rättvisande resultat. Äldre har dessutom haft möjligheten att skriva flera gånger vilket oftast förbättrar resultatet, samtidigt som livserfarenhet gör vissa delar enklare (ORD-delen till exempel). De nya reglerna jämnar alltså ut de oddsen. Äldre konkurrerar med högskoleprovet, yngre med betyg.
Men man kan också fundera över syftet med utbildning. En högskoleplats kostar förvånansvärt mycket pengar och nästan allt är skattefinansierat. Lägger vi dem på nytta för samhället eller självförverkligande för individen? Svaret ligger kanske någonstans däremellan, men det kan vara bra att hålla i minnet att den som tar examen vid 35 och går i pension vid 65 skapar 25% sämre "avkastning" för samhället än den som tar examen vid 25.
Hej igen
SvaraRaderaJag förstår ditt resonemang. Jag har själv funderat i sådana banor.
Tanken bakom det nya antagningssystemet är god: att stimulera elever att satsa på språk och matte. Det gamla systemet skapade många kryphål då folk tog enklare kurser och linjer för att få det högsta betyget. Sedan gick man ett naturvetenskapligt basår på universitetet och sedan kunde man komma in varsomhelst. Jag var inte heller nöjd med det gamla systemet.
Du tar upp en annan viktig aspekt: kunskap är en färskvara, det håller jag med om. T.ex. när du tar ut slutbetyg från Komvux får inte betygen vara äldre än 8 år. Det är rimligt och aldrig ifrågasätts. Men samtidigt förstår jag dem som fick kämpa för sitt 20.0 (5.0) för 7-10+ år sedan...det måste vara ungefär samma känsla som när någon tar ifrån sig din guldmedalj (ogiltigförklarar ditt resultat) du vann för 7 år sedan med motivering att du kanske inte utövat grenen sedan dess och förmodligen blivit sämre.
Forskningen visar att höga resultat på högskoleprovet hänger samman med bl.a. ålder. Men det visar även att de som har svenska som andra språk visar sämre resultat, speciellt på ORD-delen. Jag tillhör till den andra gruppen. Det spelar ingen roll att jag har 18 rätt (av 20) på LÄS. Jag tappar så otroligt mkt på ORD så att jag inte har ngn chans att få det resultat som krävs för 1.9-2.0-utbildningarna. Så jag kan inte påstå att det nya systemet jämnar ut för mig och sådana som jag i den nutida multikulturella Sverige. Vi lägger till detta en enskild grupp för de utländska betygen som skapar inga alls eller väldigt få platser.0 platser på veterinär-, psykolog-, läkarprogrammet (Umeå) efter 1a urvalet. Spelar ingen roll vilka meriter du har. Du är redan chanslös bara för att du råkade gå en gymnasieskola utomlands. Varför ska jag ha sämre chanser än andra svenska medborgare?
Kampen handlar ju egentligen om topputbildningarna. Det är inget problem att komma in t.ex. på lärare eller naturvetenskapliga utb.
Nu kommer vi fram till den där ekonomiska biten. Här har jag två saker att komma med:
SvaraRadera1. Kvantitet. Vad är garanti på att de 19-åringar som kommer in på t.ex. läkarutb.och blir färdiga som 26 åringar inte flyttar utomlands och då menar jag inte EU. Det är enligt en del rapporter inte helt ovanligt numera att ta en gratis utb. (för individen) i Sverige, och sedan flytta till t.ex. USA för att jobba och få högre lön. Ibland strunta dessutom i att betala sina studieskulder. Vad är garanti på att de kommer ihåg det där med avkastningen och nytta för samhället och att samhället betalat deras utb.? Vad är garanti på att alla av de orkar jobba till 65, och att de ska jobba heltid?
2. Kvalitet. Jag vill påstå att man kan i bredare utsträckning förvänta sig att en större del av de som påbörjade sin universitetsutb. i 19-års åldern kommer att ångra sitt yrkesval senare i livet. Vad har man för kvalitet på den där avkastningen för samhället med en mängd personer på fel plats?
Ett exempel. Jag började min högskoleutb. i 17års åldern (utomlands) och varit verksam i 5 år (jobbat endast i Sverige). Jag har tröttnat på yrket och ganska snart upptäckt att i Sverige tyvärr existerar inga utvecklingsmöjligheter inom det yrket. Det är ett smalt område och engagemang och intresse är viktiga komponenter eftersom detta är arbete med människor. Jag har minst 35 år kvar att jobba. Har jag ingen rätt till andra chans längre? Varför tvingas jag att söka till högskolan på sämre villkor? Nu lever jag bara på ett enda hopp: att komma in på den utbildning jag vill nästa termin. Så illa är det, och jag är säker att det finns mängder av folk som hamnat på fel plats. Vem vinner på att tvinga (inte bokstavligt men med olika politiska medel) mig jobba kvar i 35 år: Jag vill påstå att om jag stannar kvar - förmodligen ger jag 80% sämre avkastning genom att bli sjukskriven, bli en oengagerad och bitter vilket kan ge bedrövliga effekter när man jobbar med människor.
Är det inte bättre att få en engagerad läkare eller veterinär (och förmodligen även en gladare fru och mamma) med endast 25% sämre avkastning istället?
Och de med en akademisk examen som inte lyckas få ngt (har träffat på flera biologer som jobbar i kassan på ICA och Coop), har de haft sin chans och ska fortsätta vara samhällsekonomiska och sitta i kassan?
Det handlar inte bara om självförverkligande utan även att få göra nytta för samhället.
Jag har alltid respekterat personer som tar sitt eget ansvar och drar en gräns "Nej, nu trivs jag inte. Jag är klar med det här och gör ingen nytta. Jag ska söka nytt" än att bara gå runt år efter år och trampa vatten utan att tillföra ngt.
Så ta gärna detta i dina samhällsekonomiska beräkningar när du pratar om avkastning.
Jag anser att systemet brister någonstans när man börjar dela folk i de som ska få större chans att gå topputbildningarna och de andra som ”haft sin chans” och ska förväntas vara samhällsekonomiska och snällt kliva åt sidan redan vid 26 (nöja sig med att ta ett sämre jobb eller utb.)
Att slita för sina betyg och sedan inte få räkna dem är naturligtvis hårt. Visste inte att det var så på Komvux, men jag tycker nog ändå att det är en bra idé. Jag vill jämföra med Handelshögskolan i Stockholm, där motsvarande tidsgränser existerar. För det gamla fyraåriga civilekonomprogrammet, vilket de antog studenter till fram till 2006, förlorar man sin rätt att ta tentor eller ta ut examen efter sju år. Det är hårt men samtidigt någonting man vet från början och kan anpassa sig efter. I slutänden gynnar det alla som klarar det, eftersom deras diplom är värda mer.
SvaraRaderaAtt vi inte tar emot folk med utländsk bakgrund på ett bättre sätt skrev jag inget om. Det är inget jag alls stödjer, men jag har inget bra förslag på hur man ska komma tillrätta med det. Vi bojkottar utländska studenter till exempel genom att kräva TOEFL av dem, vilket kan vara väldigt dyrt och svårt att genomföra för många, men vi kräver det inte av svenska studenter. Kanske vore individuell antagning med meriter, personliga brev och intervjuer att föredra? Man skulle till och med kunna göra det för att få en "betygssiffra" som sedan är jämförbar med ett svenskt gymnasiebetyg. Det som är viktigt att komma ihåg i sammanhanget är dock att problemen med dessa jämförelser inte är Alliansens påfund. Såvitt jag minns härrör det sig till tiden då Göran Persson var skolminister och gymnasiet reformerades. Jag insåg redan när jag gick på gymnasiet i slutet av 90-talet att det hela var ohållbart. Min uppfattning om jämförbara betyg innebar att alla som till exempel läser Matematik A skulle bedömas enligt samma mall, men jag hade lärare som tyckte att det var naturligt att vi som gick Natur skulle ha mycket svårare att få bra betyg än de som läste andra program eftersom de behövde uppmuntras och bedömas utifrån sina förutsättningar. Sen har det ju också blivit en helt sjuk inflation, så den som har 10 år gamla betyg har ändå svårt att hävda sig i konkurrensen.
När du pratar om att folk sticker utomlands och jobbar, så vore ju idealet om vi samtidigt kunde locka hit andra med hög utbildning. Mobiliteten skulle bli högre men resultatet ändå detsamma. Tyvärr är vi dåliga på att erbjuda akademiker höga löner i Sverige, och för många som kommer hit underkänner vi deras högskoleutbildning så att de tvingas köra taxi istället. Där blir det underkänt enligt mig. Jag tror inte att folk jobbar för att de känner en plikt inför staten, utan för sin egen skull. Jag resonerade bara utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Om åldern sänks från 65 så blir det bara en ännu större procentuell skillnad, ska förresten påpekas.
SvaraRaderaMöjligheten att kunna "byta spår" håller jag med dig om egentligen. Det är klart att man måste hitta en karriär där man känner att man kan tillföra något. Jag har själv valt att byta inriktning. Men att bedöma vem som har bäst rätt till studieplatser är inte alls enkelt. Man kan ju se det som att den som en gång har läst en utbildning skulle ha bättre rätt att söka ytterligare en, eftersom den personen förmodligen är säkrare på vad han/hon vill syssla med. Man kan också se det tvärtom, och säga att det viktigaste för många arbetsgivare är att man har en akademisk examen, men inte nödvändigtvis att det är "rätt" examen. Den som har en examen har i alla fall något, jämfört med den som kommer direkt från gymnasiet. Yngre studenter hoppar ju inte sällan av utbildningar för att de inser att de hamnat fel, men detsamma gäller kanske för äldre för att de tappat studievanan och att familjen tar för mycket tid. Men om man inte släpper in de yngre studenterna på en gång, kanske de också kommer att komma fram till samma beslut om att byta inriktning, men senare eftersom de inte fått chansen att se vad de passar till än. Frågan är som sagt mycket komplex, och det jag vill komma fram till är mest att det är svårt att åberopa någon rättviseaspekt när förutsättningarna är så olika.
Ett annat sätt vore ju att låta folk välja precis vad de vill och utbilda alla. Det kan man göra som på Wirtschaftsuniversität Wien, där jag varit på utbyte. Där antas alla, och sen gör man utbildningen såpass tuff att man bara får igenom de bästa. Eller så väljer man det svenska förhållningssättet, vilket skulle innebära att alla måste få en chans att ta sig igenom. Resultatet blir då det som du beskriver – folk med högskoleutbildning men sitter i snabbköpskassan.
Men på den punkten kan jag inte hålla med dig. Det är inte svårigheten att bli antagen till en högre utbildning som gör att folk utbildar sig och sedan måste sitta i kassorna, utan tvärtom att det vi utbildar för många. Det är ett problem med vår blandekonomi. Staten bestämmer hur många som ska utbildas, men näringslivet bestämmer hur många inom varje kategori som behövs. Här tycker jag staten borde ta mer ansvar och dra ner antal studieplatser på utbildningar som inte leder till jobb. Det är tyvärr inte en fråga man gärna går till val på, men resultatet blir att man lovar folk guld och gröna skogar. Studenterna kastar sedan bort några år av sina liv på en utbildning som inte leder någon vart. Oppositionen har det uttalade målet att hälften av varje årskull ska ha påbörjat högre utbildning före 25 års ålder. I ett samhälle där vi inte har kommit längre än att det fortfarande behövs kassörskor, bussförare, målare och tidningsbud innebär det att vi skaffar oss världens bäst utbildade "arbetslöshetskraft".
Med svårigheten att bli antagen menade jag endast att de nya reglerna slår hårt mot utländska betyg och betyg äldre än 2003 i avseende att komma in på topputbildningarna. Det är oftast just de utbildningarna som ger jobb. Det är fortfarande ganska enkelt att komma in på det mesta i Sverige.Vi har ju sett artiklarna om äldre sökande som inte kom in på vilka utbildningar (?) just det psykolog, veterinär...det var iof en utländsk student som inte kom in på japanska (vilket knappast har hård söktryck) och själva principen att dela in folk i grupper tror jag.
SvaraRaderaUrsprungligen handlade dock ditt inlägg om den språkliga delen av frågan och hur det påverkar opinionen. Men det var kul att diskutera även de nya antagningsreglerna. Verkar som om vi har samma åsikter i det mesta trots att vi röstade olika.
Vad gäller den ursprungliga frågan. Visst, kunde DN vara mer tydliga i sin formulering av frågan. Men jag ser DN's påverkan som ganska obetydlig. Det är först och främst Alliansen själva som bäddat för sin något nu förändrat opinion genom att driva fram det nya antagningssystemet (som i botten och grunden har en del goda tankar) som visade ha en del luckor (inte helt oväntat heller) samt på vilket sätt de drev igenom det. Det är mest det som folk retar sig på: ha bråttom, inte lyssna på kritiken, kör över allt och alla...
Jag förstår inte att vi inte har fått vara med och rösta om det här från början. Vi har inte ens informerats. Säkert hade många sökt programmen tidigare om de vetat att detta skulle hända, men har nu fråntagits chansen att komma in. Jag känner flera personer som på grund av sjukdom/ graviditet och andra orsaker behövt vänta med sina utbildningar. Dessa personer hade inte kommit in med de nya reglerna. Otroligt diskriminerande. Jag förstår att regeringen vill att vi ska fortare ut i arbetslivet, då det gynnar landet ekonomiskt, men det går inte att stänga ute vissa grupper för det.
SvaraRaderaJag är osäker på vem jag pratar med nu. Jag misstänker att den första Anonym är densamma som jag diskuterat med tidigare, medan den andra är ny.
SvaraRaderaTill första: Ja, jag misstänker att vi tycker ungefär lika. Vill dock påpeka att det faktum att det att vissa personer medverkar i tidningen inte är en garanti för att de skulle ha blivit antagna i något annat fall. Dessutom är frågan om ifall vissa individer har rätt att förvänta sig att samhället ska vilja bjuda dem på en kostnadsfri topputbildning filosofisk. Har man rätt att klaga för att någon annan fick chansen istället för man själv? Man skulle ju lika gärna kunna ha en artikelserie om folk som kom in på sin drömutbildning endast tack vare de nya reglerna. När det gäller ansvarsfrågan, så vill jag påstå att båda regeringarna är lika goda kålsupare. Den socialdemokratiska reformerade gymnasiet, till viss del påhejade av de borgerliga, ska sägas. Den borgerliga regeringen genomdrev sedan förändringarna som initierats under den förra, socialdemokratiska, mandatperioden.
Hur som helst så hoppas jag att du blir antagen till det du vill! Det skulle vara kul att höra hur det gick.
Till andra: Det är alltid tråkigt när nya regler förändrar folks liv till det sämre, men att säga att det inte har informerats om detta är fel. Informationen har funnits där, för den som velat hitta den. Här är en debattartikel från 2007-02-21:
DN: "Högre språk- och mattekrav ska ge gräddfil till högskolan"
Det som kan diskuteras är naturligtvis ifall det informerats tillräckligt väl, men informationen har de facto funnits och förändringar i utbildnings- och antagningssystemen sker då och då.
Jag skulle tro att antagningen omgående kommer att reformeras på nytt, så dina vänner kommer förhoppningsvis in på sina utbildningar trots allt.
Hej igen.
SvaraRaderaNu pratar man du med anonym nr.1. Vi ska kalla mig för Marina.
Du har en poäng där med att det inte finns någon 100% säkerhet i att de klagande personerna skulle ha blivit antagna även om de gamla reglerna gällde.
Jo, det finns många olika aspekter och synvinklar på det där med antagningsreglerna, rätt till gratis utb., samhällets rättighet att göra det svårare för vissa grupper (?), arbete osv. Det skulle man kunna skriva många böcker om. Tyvärr kan jag inte dra mig i långa diskussioner pga av tidsbrist, men det är verkligen mycket intressanta frågor både ur ekonomiskt, filosofiskt och humanistiskt perspektiv.
Jag ge chans till andra/ inte ta ngns annans plats och det där med rätt att klaga har jag tänkt på när jag bl.a. tackade nej till en plats på tandläkarutb., och en bra reservplats på veterinärprogrammet. Sannerligen skulle jag trivas mycket bättre med de yrken, men jag vill ju bli läkare så varför ska jag ta ngn's annans plats? Men samtidigt undrar man om ngn där ute går och tar min plats på läkarprogrammet?
Betygsinflationen i Sverige, skolor/lärare som för lätt sätter MVG, antagningsreglerna som missgynnat personer med utländska betyg (det är ingen nyhet att det är svårare att komma in med utländska betygen. Så har vi haft det från HT2004. Nu har de bara dragit åt bältet ännu hårdare). På samma sätt som man undrar om samhället ska bjuda vissa personer på kostnadsfri utbildning alt. underlätta för vissa grupper att bli antagen till topputb. kan man även ställa en omvänt fråga: har samhället rätt att göra det svårare för utvalda grupper?
Vi pratar i detta fall om individer som är medborgare i ett land.
Du skriver: "Har man rätt att klaga för att någon annan fick chansen istället för man själv?" Det är ganska naivt att försöka få folk tänka så, har jag sett i praktiken. Jag kommer från Ryssland, och där har vi haft avgifter på högskolan/universitetet (sedan ca 10 år tillbaka) med några få kostnadsfria platser som man fick slåss om. Jag fick slåss om ett stipendium (kostnadsfri utb. + studiemedel i 5 år) vid intagningsroven (3 st. prov) och hade tur att ta hem den högsta poäng bland de som fick ett erbjudande om att tävla för det stipendiet. Inte konstigt att det skapade en viss avundsjuka bland flera i min klass. Stämningen kring det var ganska dålig i flera terminer, sedan lättade det som tur var. Många fram till utbildningens slut ansåg sig ha rätt till stipendiet eller åtminstone en chans att ha fått slåss om det. Att jag hade de bästa betygen (flest % MVG) i min klass under min universitetsutb. påverkade inte deras attityd. Likaså blev det livligt kring att jag sedan fick ett erbjudande om en doktorandtjänst (gratis doktorandutb.).
Nu med facit i handen kan man se att det blev en fel satsning ur ett samhällsekonomiskt perspektiv...för jag hade fått jobb i Sverige innan jag ens fick mitt examensbevis i handen.
I Ryssland har du rätt (eller snarare en chans) till en kostnadsfri högskoleutb. endast en gång. Högskoleutb. nr 2 (oavsett om den 1a var gratis eller ej) är alltid avgiftsbelagt.
SvaraRaderaSamtidigt har man inte så hög skatt i Ryssland. Då kan man undra om Sverige har rätt att ta ut de höga skatterna från den gruppen samtidigt som de utestängs från de topputbildningarna och får sämre chanser även till andra högskoleutb.? Speciellt om man ska diskutera rätt till kostandsfri utb.?
Då kan man även fråga sig vart man är på väg med den politiken?
Övriga tankar (ingen ställning):
* Förut i Sovjetunionen krävde man på en del universitetsutb. ett intyg från en myndighet, kollektivjordbruk osv. om att de kommer att anställa dig när du är färdig...annars, fick man inte söka.
* Man har inträdesprov i ryska universitet. Man skriver ett centraliserade prov (som nationellt prov) i flera ämnen. Du måste skriva i matte och ryska (obligatoriskt), andra ämnen väljer du beroende på vart du tänker söka (t.ex. Kemi, Biologi för läkarutb.). Proven skrivs och rättas på annat ställe än i din skola, du får ett nummer, inget namn på proven, proven är datoriserade. Sedan söker man till högskolan och bifogar de där poängerna från proven (jag tror att de finns även i ngn databas). De med högsta poäng får platserna.
Ingen betygshets under gymnasietiden, ingen orättvisa i betygsättning.
Ja, som sagt det är många frågor och man kan göra på olika sätt. Jag kan bara nämna att jag är otroligt glad att det finns möjligheter till att läsa i Sverige (även om situationen är svårare för mig pga mina utländska gymnasiebetyg), man känner sig inte lika låst…
Jag lovar att höra av mig under vintern och berätta hur det går med min antagning. Du får gärna skriva dina tankar kring mitt inlägg. Jag kommer att läsa (men sannolikt inte svara).
MVh
Marina
Hej Marina!
SvaraRaderaSom jag sa förut, så håller jag helt med om att utländska studenter borde få en bättre chans i Sverige. Att man delade in dem i en egen grupp var säkert för att de lättare skulle kunna hävda sig i konkurrensen, i och med betygsinflationen i Sverige. Det måste vara så, men jag vet inte vad som gick snett sen. Jag håller med om att samhället inte kategoriskt ska göra det svårare för utlänningar. Det vinner ingen på.
Huruvida man har rätt att klaga eller inte är mer filosofiskt. Jag räknar med att folk ser omvärlden ur ett personligt perspektiv, inte ur ett samhällsperspektiv. Det är bara tråkigt när det går ut över individer som kämpar och lyckas. Det hade ju varit bättre om folk kunde glädjas åt det, men det kommer nog aldrig att hända.
Du kanske inte är rätt person att berätta det här för, eftersom du vill bli läkare, men för några år sedan sökte jag och kom in på läkarprogrammet på KI. Efter att ha funderat mycket kring det, insåg jag att det måste finnas någon annan som är mer sugen på det än jag. Hade det varit lägre söktryck hade jag kanske tackat ja, men jag var inte säker på om jag sökte för att jag ville bli läkare eller för att det är en prestigeutbildning. Jag hoppas att den personen som fick min plats valde att läsa vidare och inte hoppade av.
Jag håller inte riktigt med dig. Att du fick stipendium i Ryssland var bara dåligt ur ett kortsiktigt ryskt perspektiv. Ser vi till världsekonomin spelar det ju ingen roll, men sen får man också räkna med att det finns personer som jag, som sitter här i Moskva och pluggar деловой русский och skickar runt sitt CV till olika företag i hopp om att hitta ett jobb här, trots att man fick sin utbildning i Sverige. Pengarna flödar ju därmed åt båda hållen.
Jag har viss (dock begränsad) insikt i hur det fungerar med utbildning i Ryssland. Systemet med inträdesprov har definitivt sina styrkor. Framför allt skapar det inga orättvisor mellan dem som antas till utbildningen ett visst år. Däremot förutsätter det att alla har samma förmåga att prestera bra på ett prov under den kanske viktigaste dagen i livet. Alternativt tror man att den förmågan är avgörande för att lyckas med utbildningen alternativt den framtida karriären (vilket gör att man med flit väljer bort en intelligent och kunnig person som lätt blir stressad). Så behöver det naturligtvis inte vara. Jag kan dock hålla med om att systemet verkar bättre än det vi har i Sverige nu.
Som jag sagt tidigare är jag en förespråkare för ansökan med meriter, personliga brev och intervjuer, ifall det finns resurser till det. Men det kan vara för att jag är färgad av att ha läst ekonomi. För vissa utbildningar är det ju inte lika viktigt att kunna uttrycka sig tydligt i tal och skrift.
Frågan om skatt kan vi diskutera länge. Jag tycker att skattesatsen i Sverige är för hög. Och jag tror inte att en avgiftsbelagd högre utbildning skulle missgynna speciellt många egentligen. Folk skulle nämligen fokusera hårdare på studierna. Det skulle vara lättare för de duktiga studenterna att komma in eftersom de skulle få stipendierna. Det skulle också höja lönerna för akademiker i Sverige, vilket skulle göra att vi inte får en flykt av utbildade människor till utlandet. Det är klart att om man tar en så stor del av människors inkomst så måste man tillhandahålla det mesta åt dem, men det skapar viss ineffektivitet (det finns ekonomiska teorier om det), det minskar valfriheten och sänker incitamenten. Ett sånt samhälle vill jag inte ha.
Lycka till!
Anders