S och V gömmer sig bakom professorstitlar

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om min syn på hur man skaffar fler organdonatorer, nämligen genom att göra frågan mer synlig och kanske till och med obligatorisk att besvara. Detta var i samband med att vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö inför valet 2010 skrev i DN ("Dags att ändra lagen om organtransplantationer", 2010-08-09) under professors titel, men utan att nämna sin partitillhörighet. Samma dygn ställde dock hela det rödgröna samarbetet upp bakom honom i en annan debattartikel i DN (En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning, 2010-08-09).

Nu är det dags igen. Stellan Welin kritiserar Alliansen (och specifikt Göran Hägglund) i donationsfrågan (SvD, Socialministern måste tänka om, 2010-10-21). Det han glömde att nämna var att han inför valet stod på 16:e plats på Socialdemokraternas lista till kommunfullmäktige i Sotenäs, samt 42:a plats på landstingslistan för Bohusläns/Västra Götalands västra.

Jag tar inte ställning i frågan som sådan – jag är helt enkelt inte insatt i den typen av praktisk filosofi. Visserligen kan jag gissa att det måste uppstå en del problematik när en läkare måste säga till sörjande föräldrar, till exempel: "Jag beklagar att behöva meddela att er son är hjärndöd, men vi tänker ändå hålla honom kvar i respiratorn eftersom vi hoppas få chansen att skörda honom på organ så småningom." Men om alla är okej med detta, så må det väl vara hänt. Däremot tycker jag, enligt ovan nämnda blogginlägg, att man borde satsa resurserna på att få fler att ta ställning samt att anmäla detta till någon (helst donationsregistret). Om vi sedan ser att det inte räcker till, så kanske det är dags för andra lösningar.

Men oavsett vad, så är det problematiskt när de rödgröna gör frågan om liv eller död till ett slagträ i den politiska debatten. Kan vi inte få se några obundna professorer uttala sig i debattartiklar? Och inte minst, varför försöker man att dölja att det hela är en partsinlaga?

SvD: Vård av döende löser organbrist (2010-10-18)
SvD: Minister säger nej till översyn (2010-10-20)
SvD: Socialministern måste tänka om (2010-10-21)

DN: "Dags att ändra lagen om organtransplantationer" (2010-08-09)
DN: En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning( 2010-08-09)

SSU förväntar sig mer av MUF än av sig själva

Bakgrund: MUF skojar med den 30 år gamla kampanjen Rör inte min kompis och skapar en knapp med liknande utseende och texten "Rör inte min statsminister". Detta reagerar SSU på, som anklagar MUF för varumärkesintrång (Dagens Media, SSU hotar stämma MUF) och publicerar en debattartikel (SvD, SSU: Reinfeldt, se till att freda antirasistkampanjen). Jag rekommenderar Hagwalls blogginlägg om implikationerna av det här.

I grund och botten håller jag med SSU, med liknande argument som när jag tidigare kritiserade Miljöpartiets användande av KRAV-märket. Att använda någon annans varumärke och samtidigt riskera att förstöra deras arbete är inte okej. Man kan visserligen tycka att det finns en nivåskillnad mellan att skoja med denna kampanj från 80-talet och att, som MP, inkorporera ett kommersiellt varumärke utan modifikation direkt i sin egen reklamkampanj (framför allt i och med att MUF:s kampanj sannolikt inte bryter mot lagen), men denna tolkning överlåter jag åt läsaren.

Det jag frågar mig är varför SSU ser åt ett annat håll när det gäller Miljöpartiets kampanj (där det för övrigt handlar om moderpartiet och inte ett ungdomsförbund), och framför allt hur detta rimmar med deras eget försök för exakt ett halvår sedan att stjäla namnet Alliansen (DN, SSU tar patent på alliansen). Hur kan det komma sig att SSU silar mygg och sväljer kameler? Varför räknar de med att MUF ska agera bättre än de själva? Jag har svårt att tro att de själva tycker att moderater har högre moral och borde veta bättre. Är det så illa att det saknas självinsikt och känsla för rim och reson?

Svaret är kanske att Socialdemokraterna helt enkelt ser sig som förmer än oss andra. De vill ha egna regler och anser att ändamålen (eller egentligen bara deras eget ändamål) helgar medlen. Detta skulle i så fall stämma helt överens med det jag tidigare skrivit om att fackförbunden håller på att bli en ny adelsklass på arbetsplatserna.

Det hela får mig att tänka på ett citat av den romerske författaren Terentius, som levde omkring tvåhundra år före Kristus. Han skrev Quod licet Iovi, non licet bovi: "Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen". Detta citat vore förresten kanske något för SSU att sätta på sin nästa knapp?

SvD: SSU: Reinfeldt, se till att freda antirasistkampanjen (2010-09-15)
Dagens Media: SSU hotar stämma MUF (2010-09-07)
Skånskan: De små tingens gud (2010-09-07)

I USA är donationsfrågan mindre kontroversiell

I Sverige lider vi brist på organdonatorer. Det ska diskuteras hit och dit och ska tillsättas utredningar. I går skrev filosofiprofessorn och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö en debattartikel i DN ("Dags att ändra lagen om organtransplantationer"), där han argumenterade för att hålla liv i "hopplösa fall" med den kanske något makabra förväntan att de ska dö på rätt sätt och alltså kan skördas på organ. Detta svarade hans kamrater i oppositionen på i dag (DN, En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning).

Missförstå mig nu inte! Jag är inte alls emot organdonation på något sätt. Som blodgivare känns det naturligt att även donera organ. Men, och det är det här som är min poäng, trots denna övertygelse dröjde det länge innan jag kom till skott och anmälde mig till det svenska donationsregistret och andra jag har talat med har samma erfarenhet!

I USA går de ganska mycket längre än vi. När jag bodde i Kalifornien och skulle ansöka om körkort hos DMV – Department of Motor Vehicles (den amerikanska motsvarigheten till Trafikverket) fanns det en ruta där det stod "Do you wish to register to be an organ and tissue donor?" Trots att jag redan visste vad jag ville så hade jag aldrig berättat det för någon i Sverige, och ingen hade frågat mig. När jag fick frågan i USA kändes det naturligt att kryssa i ja-rutan.

Resultatet av det här är ett litet rosa märke som är tryckt på mitt körkort, med texten "DONOR". Skulle jag ha kryssat för nej så hade det istället varit en ofylld cirkel på samma ställe. Det känns genialt enkelt! Så gott som alla amerikaner skaffar körkort vilket gör att alla måste ta ställning, och sedan bär man alltid med sig kortet. Ett donationskort tar extra plats och man kanske råkar lägga ut det ur plånboken just den dagen då man råkar ut för en olycka.

Det finns så klart moraliska betänkligheter. Tvingar man på detta sätt folk att fatta ett beslut som de inte är mogna för? Men det kanske inte är så farligt som det låter. Dels känner alla till att de måste välja något, den dagen de står hos DMV, och har alltså tid att förbereda sig för beslutet. Dels kanske frågan om människors liv är såpass viktig att fördelarna överväger nackdelarna.

Frågor och svar om donation i Kalifornien samt samarbetet med DMV finns hos Donate Life California.

Jag vill uppmana alla som läser detta att anmäla ett beslut till Socialstyrelsens donationsregister (man kan även svara nej). Jag har anmält mig, men inte förrän långt efter det att jag registrerades som donator i USA (måste tilläggas). Är du anmäld till registret online så slipper du bära runt ett donationskort i plånboken.

DN: "Dags att ändra lagen om organtransplantationer"
DN: En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning
Dagens Medicin: Professor vill mjuka upp lagen om transplantationer
Dagens Medicin: Oppositionen tänker utreda reglerna för transplantation