Vänsterpartisters förakt mot arbetare och andra

DN skriver i dag om att vänsterpartistiska riksdagsledamöter aktivt saboterar andras grundlagsskyddade rättigheter (Vänsterpartister störde SD-möte). Det hela gör mig inte alls förvånad, givet mina egna erfarenheter av vänsterpartister...

Till vardags studerar jag, men för att finansiera studierna arbetar jag också extra som bussförare på ett bolag med Storstockholms Lokaltrafik som huvudman. Jag trivs med arbetet; om man lägger ner litet extra energi är det utvecklande på många sätt: Jag försöker se till att belysning och temperatur är precis perfekt. Jag informerar om anslutningar och förseningar. Och framför allt försöker jag att bemöta varje resenär på ett positivt sätt. Ibland har jag som sport att med ett leende försöka förgylla dagen för dem som verkar mest problemtyngda och inne i sina egna tankar. Ibland blir de helt tagna på sängen och kan inte låta bli att själva brista ut i ett stort leende. Att bemöta folk med vänlighet gör också stämningen trevligare på bussen. Jag har aldrig känt mig hotad, och i de få fall då jag inte har kommit överens med en resenär har jag haft övriga passagerare på min sida. Men de flesta är glada och när man får beröm värmer det länge.

Men det är klart att det finns folk som vänlighet inte biter på, folk som skräpar ner, klottrar, häller ut öl och sprit, smetar tuggummi på sätena och så vidare.

För inte så länge sedan hade jag några passagerare som satte sig ganska långt fram, så att jag kunde höra deras diskussion. De pratade om att de skulle arbeta för Vänsterpartiet inför valet. När de hade klivit av och jag hade kört färdigt turen gick jag som vanligt igenom bussen för att se att allt stod rätt till och att ingen satt kvar. Det jag upptäckte på den plats de hade suttit var att de hade tryckt ner förpackning och matrester mellan sätena från den middag de hade ätit på bussen. Det är naturligtvis inte tillåtet att äta på bussen. Jag lät dem alltså göra det ändå, och de valde att betala tillbaka min vänlighet genom att skräpa ner. De hade lätt kunnat lägga det i papperskorgen en liten bit bort, men av någon anledning ville de göra så här istället.

Det jag kunde välja på i det läget var alltså att antingen låta det vara kvar så att andra passagerare skulle få matrester på sina kläder, eller själv stå och peta i deras kladdiga och flottiga matrester med mina fingrar för att få upp allting så att det kunde kastas. Det ingår inte i min arbetsbeskrivning att göra det, men ändå valde jag att städa efter dem – passagerarna och servicen framför allt.

Jag kan bara se två möjliga förklaringar till det här. Den första är att de vill förstöra kollektivtrafiken eller för dem som använder sig av den. Men Vänsterpartiet argumenterar ju för att bygga ut kollektivtrafiken och hoppas på att fler ska utnyttja den. Den andra är att de har något emot mig som bussförare. Men de kunde inte ha haft någon aning om vad jag har för politisk uppfattning eller att jag egentligen är student och bara arbetar 25 %. I deras ögon måste jag ha tillhört arbetarklassen. Om jag dessutom har behandlat dem vänligt, så är det förhoppningsvis inget personligt mot mig, men då återstår det bara att de föraktar arbetare.

Jag är inte förvånad över att de agerade så här (jag har sett tillräckligt mycket liknande från vänstern), men däremot kan jag inte förstå deras motiv. Så fort de börjar prata politik så ikläder de sig rollen som företrädare av partiet. Då gäller det att passa sig extra noga, eftersom folk noterar vad de säger och hur de uppför sig. Men det borde inte ens spela någon roll! Varför ska man bara uppföra sig när någon tittar? Hur man agerar till vardags visar ju vilken människosyn man har och därmed också vilken politik man förmodligen kommer att driva. Det här är dessutom något helt annat än att fiffla med skatter, utnyttja RUT-avdrag som partiet egentligen är emot eller så. Där finns det ju en personlig vinst man kan göra. Men att låta bli att sträcka sig efter papperskorgen och istället förstöra genom att trycka ner mat och förpackningar mellan sätena är ett ställningstagande – det finns ju ingen personlig vinst man kan göra på det.

Vänsterpartiet vill ofta framstå som idealister som tror att mänskligheten är god och att vi kan få ett bättre samhälle om vi litar på varandra utan övervakning, om vi samarbetar, visar solidaritet och samsas om resurserna. Men genom sitt agerande visar de att det aldrig kommer att kunna hända och att allt de säger bara är tomma ord.

DN: Vänsterpartister störde SD-möte (2010-09-17)

Uppdatering 2010-09-18, nya länkar:
DN: Mötesfrihet: Säga ett och göra annat. (2010-09-18)

Medborgarperspektiv: Vänsterns odemokratiska metoder (2010-09-17)

En röst på de rödgröna är en röst på SD

Det borde vara en demokratisk rättighet såväl att få framföra sitt budskap som att få rösta på det parti man känner övertygelse kring. Men i dagens Sverige ska man bara ha den rättigheten om man har traditionella åsikter. För att, som politiker, kunna bli tagen på allvar måste man nämligen kasta glåpord efter sverigedemokrater och förklara hur långt man är beredd att gå för att de inte ska få nyttja sina demokratiska rättigheter.

Det här beteendet tycker jag personligen är förkastligt. Om man nekar någon yttranderätt med motiveringen att de är antidemokrater, så är man väl samtidigt antidemokrat själv? Jag tror för övrigt att den här uppståndelsen bara gynnar Sverigedemokraterna. Folk börjar sympatisera med den som blir lämnad ute i kylan.

Men låt gå, vi låtsas som att jag är med på den här leken och också får vara med och bestämma vems åsikter vi behöver ta hänsyn till och inte. Då kan vi göra ett enkelt räkneexperiment: Målet för oss är alltså att trycka ner Sverigedemokraterna under fyraprocentsspärren. Med 4 % röster på SD innebär det 96 % som röstar på något annat, och det kan tilläggas att vi då redan måste ha räknat bort dem som röstar blankt, lämnar ogiltiga röster eller röstar på andra partier under spärren. För varje grupp om fyra SD-väljare går det alltså 96 andra väljare, eller, med andra ord, för varje SD-väljare går det 24 andra väljare! Det innebär att om en enda ytterligare SD-väljare lyckas ta sig till vallokalen, så krävs det att 24 personer till kommer dit för att rösta på något av riksdagspartierna, för att ens lyckas hålla kvar SD på samma nivå!

Den här matematiken känner SD naturligtvis till, och om SD lyckas nå ut med detta budskap kan vi nog rentav få se ett högre röstdeltagande bland SD-anhängare än bland övriga med följden att valresultatet blir bättre för SD än opinionssiffrorna visat.

Hur ska man då lösa det här problemet? Jo, till och med politikerna talar ju om blocköverskridande samarbeten. Om det ligger någon substans alls bakom dessa alla uttalanden om vilken katastrof det vore om SD blir vågmästare, så kan det vara läge att överväga taktikröstning. Om det är sant att det spelar mindre roll vilket av blocken som vinner, så länge SD hålls utanför, så bör vi kanske agera efter den övertygelsen?

Jag har redan visat varför det är svårt för väljarna att påverka SD:s andel av rösterna. Däremot kan vi mycket enklare påverka deras makt. Det räcker nämligen med att det ena av blocken får egen majoritet för att SD ska bli i princip maktlöst.

Vilket block ska vi då rösta på? Jo, naturligtvis det block som redan är störst enligt opinionsmätningarna. Om folk skulle börja rösta på de rödgröna i detta läge skulle det vara att slå i den sista spiken i kistan. Det är nämligen mycket svårt att veta hur många väljare man skulle få med sig i detta. Att lyckas få de rödgröna över 50 % tycks omöjligt. I dag har vi ju kunnat läsa att de rödgröna ligger på 40,9 %, medan Alliansen har 49,8 %. (SvD, Stadig ledning för alliansen)

Jag vill därför uppmana alla som beklagar sig över SD att lägga sin röst på Alliansen. Det är redan kört för de rödgröna, men med bara 0,2 procentenheter kvar till egen majoritet för Alliansen kan vi enkelt klara oss undan SD!

Det skulle vara intressant att se om det finns en rödgrön politiker som är så storsint att han/hon säger "Ok, vi erkänner förlusten, låt oss nu lägga våra röster på Alliansen istället!"

DN: Svenskarna inte så rädda som SD tror (2010-09-06)
DN (Webb-TV): Hägglund: Därför kan jag acceptera en minoritetsregering (2010-09-07)
DN: SD får inga utskottsplatser av S och M (2010-09-09)
DN: På offensiven mot SD i valspurten (2010-09-15)
DN: Gap mellan blocken "kalassituation" för SD (2010-09-15)
SvD: "SD kan utlösa oro på marknaden" (2010-09-15)
SvD: Stadig ledning för alliansen (2010-09-15)
SvD: Regeringsfrågan het i slutspurt (2010-09-15)
SvD: Blocken spelar på SD-hotet (2010-09-15)
Expressen: SD räknar fel - på 59 miljarder (2010-09-15)
Expressen: SD kan skapa oro på finansmarknaden (2010-09-15)
Aftonbladet: Stökig dag för SD (2010-09-15)
Aftonbladet: "Ansvarslös glädjekalkyl" (2010-09-15)

Uppdatering 2010-09-16, nya länkar:
DN: S åter största parti i ny mätning (2010-09-16)
SvD: S åter största parti i ny mätning (2010-09-16)
Expressen: Rödgröna är nästan i fatt (2010-09-16)
Aftonbladet: Mona Sahlin krävde besked av Reinfeldt (2010-09-16)
GP: S åter största parti i ny mätning (2010-09-16)

Uppdatering 2010-09-17, nya länkar:
DN: Komplicerat läge hotar efter valet (2010-09-17)
SvD: Oklar politisk linje sänker kronan (2010-09-17)

SSU förväntar sig mer av MUF än av sig själva

Bakgrund: MUF skojar med den 30 år gamla kampanjen Rör inte min kompis och skapar en knapp med liknande utseende och texten "Rör inte min statsminister". Detta reagerar SSU på, som anklagar MUF för varumärkesintrång (Dagens Media, SSU hotar stämma MUF) och publicerar en debattartikel (SvD, SSU: Reinfeldt, se till att freda antirasistkampanjen). Jag rekommenderar Hagwalls blogginlägg om implikationerna av det här.

I grund och botten håller jag med SSU, med liknande argument som när jag tidigare kritiserade Miljöpartiets användande av KRAV-märket. Att använda någon annans varumärke och samtidigt riskera att förstöra deras arbete är inte okej. Man kan visserligen tycka att det finns en nivåskillnad mellan att skoja med denna kampanj från 80-talet och att, som MP, inkorporera ett kommersiellt varumärke utan modifikation direkt i sin egen reklamkampanj (framför allt i och med att MUF:s kampanj sannolikt inte bryter mot lagen), men denna tolkning överlåter jag åt läsaren.

Det jag frågar mig är varför SSU ser åt ett annat håll när det gäller Miljöpartiets kampanj (där det för övrigt handlar om moderpartiet och inte ett ungdomsförbund), och framför allt hur detta rimmar med deras eget försök för exakt ett halvår sedan att stjäla namnet Alliansen (DN, SSU tar patent på alliansen). Hur kan det komma sig att SSU silar mygg och sväljer kameler? Varför räknar de med att MUF ska agera bättre än de själva? Jag har svårt att tro att de själva tycker att moderater har högre moral och borde veta bättre. Är det så illa att det saknas självinsikt och känsla för rim och reson?

Svaret är kanske att Socialdemokraterna helt enkelt ser sig som förmer än oss andra. De vill ha egna regler och anser att ändamålen (eller egentligen bara deras eget ändamål) helgar medlen. Detta skulle i så fall stämma helt överens med det jag tidigare skrivit om att fackförbunden håller på att bli en ny adelsklass på arbetsplatserna.

Det hela får mig att tänka på ett citat av den romerske författaren Terentius, som levde omkring tvåhundra år före Kristus. Han skrev Quod licet Iovi, non licet bovi: "Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen". Detta citat vore förresten kanske något för SSU att sätta på sin nästa knapp?

SvD: SSU: Reinfeldt, se till att freda antirasistkampanjen (2010-09-15)
Dagens Media: SSU hotar stämma MUF (2010-09-07)
Skånskan: De små tingens gud (2010-09-07)

Fackförbundens oligarki

I tidningarna kan man i dag läsa att Linda Bengtzing inte fick uppträda för LO eftersom hon en annan dag är inbokad av Centerpartiet. Detta rapporterar flera tidningar i dag, och därtill har hon skrivit en debattartikel i Expressen (Linda Bengtzing: Diskriminering är inte okej, Wanja). Att krockande politiska intressen innebär hinder för engagemang i facket är ingen nyhet.

Särskilt illa tycker facket om Sverigedemokraterna. Fallen är inga engångsföreteelser utan trenderna kan ses över tiden. SVT rapporterade 2006 om en yrkesförare som blev utesluten ur Transportarbetareförbundet (Sverigedemokratisk yrkesförare utesluten ur facket). I sanningens namn är det inte heller specifikt för LO. Akademikerförbundet SSR uteslöt samma år en sverigedemokratisk medlem enligt Sydsvenskan (Ännu en sd-medlem slängs ut ur facket), som i samma artikel nämner en renhållningsarbetare som 2005 blev utslängd ur Transport. Enligt ett blogginlägg 2007 av Daniel Alsén ville 49 procent av medlemmarna i IF Metall utesluta sverigedemokrater, trots att partiet har ett stort stöd bland unga industriarbetare. Den sverigedemokratiska Isabellas blogg har intressanta reflektioner kring det här, framför allt när det gäller främlingsfientlighet inom de etablerade partierna.

Det är alltså ingen nyhet att facket tycker illa om Sverigedemokraterna. Men vi får inte glömma att samma typ av uteslutning även gäller andra partitillhörigheter. Kristdemokraten Sakarias Winberg hade 2005 fått jobb på LO, men sparkades efter fyra dagar då hans partisympatier blev kända (Aftonbladet, Hade fel partifärg - sparkad av facket). Göran Hägglund skrev då ett öppet brev till Wanja Lundby-Wedin och Winberg fick 30 000 kronor i ersättning. Men det här är inga isolerade händelser och för den som orkar googla en stund går det lätt att hitta fler exempel. Fast facket gör heller ingen hemlighet av det här. Tommy Olsson bloggade tidigare i år om varför man inte har något i facket att göra om man inte röstar på Socialdemokraterna.

I just Linda Bengtzings fall kan detta tyckas ganska fånigt (framför allt som hennes turné med Centerpartiet varit omtalad i tidningarna sedan i juni). Jag håller med henne i hennes argumentation att hon framför allt är artist. I de flesta fall brukar vi i Sverige, med några undantag som är hyfsat enkla att räkna upp, inte se artister som socialdemokratiska artister, miljöpartistiska artister, moderata artister och så vidare. De är helt enkelt artister, för hela svenska folket. Men jag klandrar inte facket konkret för just det här. Det här är en del av deras linje och folk borde för länge sedan ha slutat uppröras över att facket, och då framför allt LO, har såpass starka politiska kopplingar att man inte accepterar oliktänkande.

Man kan ha vilka åsikter man vill om facket. Om de vill sitta och gotta sig åt att alla i deras omgivning tycker exakt likadant, klappa varandra på ryggen och undvika debatter som kanske skulle kunna leda till att utveckla åsikter, stärka argument och förbättra situationen för deras medlemmar, så borde de väl i princip få göra det. SAC Syndikalisterna bildades av en utbrytargrupp inom LO. På samma sätt kan man kanske förvänta sig att arbetare med andra politiska uppfattningar kan bilda egna fackförbund där de kan känna sig välkomna. Att fackförbunden förlorar möjligheten att med en röst hävda sin rätt spelar ju ingen roll så länge man aldrig upphör att tjäna Partiet. Allt eller inget.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra ifall en intern kris har manat fram dessa hårda tag. SvD skrev 2006 en artikel (Arbetarklassens hjältar?) om att 27 procent av LO-medlemmarna skulle rösta borgerligt. Kanske sätter facket på detta sätt ner foten? Ska man vara med och få sin trygghet garanterad, då ska man också rätta sig i ledet och rösta socialdemokratiskt. Går inte medlemmarna med på det, ja, då väljer man hellre att krympa organisationen men arbeta mot samma mål som tidigare.

Sverige är kanske en ny framtid till mötes. Svenskarna är i dag högutbildade och har möjligtvis kommit ur hjulspåren att rösta på Socialdemokraterna bara för att far och farfar gjorde det. Med dagens utbildningsnivå följer även förmågan att tänka fritt och fundera över nationalekonomiska samband. Dagens svenskar ser kanske att arbeten inte kan skapas av att politikerna slår ett slag med sitt trollspö. Istället krävs det en politik som gynnar företagen, för det är där arbetstillfällena skapas. Så fort en arbetsgivare ser att en nyanställd skulle kunna generera en större intäkt än kostnaderna för lön, arbetsgivaravgifter, administration med mera, så kommer han/hon att anställa. Så enkelt är det. Kan vi förbättra vinsten så nyanställer vi. Men leder det till en förlust får vi betala ur egen ficka, och i värsta fall går företaget i konkurs så att alla förlorar sin anställning. Det krävs alltså en politik som förenklar denna typ av beslut för företag, men dit är vi kanske på väg. Opinionssiffrorna pekar nu på att Alliansen ligger bra till (DN, Alliansen leder i samtliga mätningar). Om de borgerliga vinner så blir det första gången sedan 70-talet som de vinner två val i följd.

Detta för mig till min poäng. Om vi har kommit till en punkt där svenskarna håller på att väga över mer mot en borgerlig regering, även bland arbetarna, så innebär det att en krympande LO-organisation kommer att förfoga över samma makt. Facket påverkar nämligen även de oorganiserade arbetarnas villkor. Visst skulle ett moderat fackförbund kunna bildas, men det kan lätt inses att det aldrig skulle nå samma makt som LO har i dag. Resultatet blir alltså att en minoritet kommer att bestämma över en majoritet. Fackförbunden kan alltså tänkas bli 2000-talets "adel", och den stora massan har då ingenting att säga till om med mindre än att de "konverterar" till socialdemokratin.

Det är alltså inte fackförbunden i sig som agerar fel. Däremot kanske vi borde fundera över varför vi låter odemokratiska organisationer styra och ställa på jobbet. Har vi möjligtvis låtit fackförbunden få för stor makt i vår vardag och i våra liv?

Expressen (även videoklipp): Linda Bengtzing leder allsång åt Centerpartiet (2010-06-21)
Aftonbladet: Bengtzing på turné med Maud Olofsson (2010-06-21)

Expressen: Linda Bengtzing: Diskriminering är inte okej, Wanja (2010-08-17)
SvD: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)
GP: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)
Metro: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)

Nivåindelning, för allas bästa

Väldigt starka åsikter framförs nu i såväl tidningar som bloggar angående Folkpartiets förslag, som presenteras i dag, att införa spetsutbildningar på högstadiet.

Människor är olika. Vissa har svårt för en viss sak, medan andra har lätt för den. De som har svårt kan ofta höja sin nivå genom att arbeta extra hårt. De som har lätt riskerar istället att tappa sugen. Det kan tyckas något förvånande när man får höra att de studenter som har de allra högsta betygen från gymnasiet ofta lyckas sämre med sina universitetsstudier än deras kurskamrater med bara nästan lika bra betyg.

Jag har min egen teori kring detta, nämligen att den som hela sitt liv har fått kämpa för att lära sig har fått en ordentlig studievana, medan den som har haft lätt för sig inte pluggat lika hårt utan "glidit igenom" i alla fall. På gymnasiet har det dock avspeglat sig i betygen eftersom ämnena inte längre är triviala, så att dessa elever inte alltid fått de allra högsta betygen. Skillnaden i resultat på högskolan har sedan att göra med att kraven som ställs är annorlunda än på gymnasiet. Förhoppningsvis kan dessa smarta elever på något vis ta sig vidare till den utbildning som de vill. Men det är inte säkert, eftersom det ofta är tuff konkurrens.

När jag gick på lågstadiet frågade jag min lärare om jag inte kunde få läsa mer matematik. Det dröjde ända till årskurs tre, men då fick jag en bok från fyran. Tack vare flexibilitet som den här lyckades jag hålla intresset vid liv. Ändå var det mesta enkelt, framför allt när det gällde matten. På högstadiet fick alla omdömen av läraren, utöver själva betygen. På mitt stod det "5++". I slutet av nian hade dock omdömet ändrats. Jag hade enligt lappen "sänkt" mig till 5, eftersom jag inte hade gjort en enda hemläxa. Vid det här laget hade jag alltså tappat det mesta av min studievana, och det påverkade naturligtvis också mina gymnasiebetyg senare.

Missförstå mig inte, mina gymnasiebetyg låg fortfarande en bra bit över medel, men de räckte inte på långa vägar för att ta mig in på den utbildning jag ville läsa efteråt. Jag blev därför tvungen att skriva högskoleprovet. Resultatet blev bra, och enligt statistiken lyckades jag bättre än 99 % av de andra som skrev. Men att jag saknar vanan att sätta mig med boken och bara läsa märks tydligt. Jag önskar att jag mycket tidigare i skolan hade fått möta motstånd. Det skulle ha varit en erfarenhet för livet.

I vårt socialistiska tänkande i det här landet är det fult att lägga resurser på dem som det redan går bra för. De svenska lärarna tvingas alltså undervisa elever på samtliga nivåer i samma klass.

Eftersom jag själv har vikarierat som lärare så har jag fått en känsla för hur det här går till. Det finns en kategori elever som förstår allt innan man ens har förklarat det. De här eleverna sitter efter en stund och sysslar med annat än att lyssna och missar därför ofta något viktigt man säger. En annan kategori kan man förklara samma sak för hur många gånger som helst. Naturligtvis gör man det på olika sätt – man byter uttryckssätt och försöker hitta på olika exempel. Men man kan inte hålla på så här hur länge som helst, eftersom alla andra i klassen redan har fattat och sitter och väntar. Man är alltså tvungen att gå vidare och hoppas att de svaga eleverna vill stanna kvar på rasten så att man kan förklara ytterligare en gång, men inser att resten av lektionen kommer att vara svår att förstå för den som inte har hängt med hittills.

Nivån på undervisningen hamnar på detta sätt någonstans på mitten, men tyvärr tappar man därmed både dem som har allra lättast och dem som har allra svårast att hänga med.

För allas skull, såväl lärare, elever som samhället, krävs det därför att vi tillåter oss att lämna vårt "alla har rätt att vara lika bra"-tänkande, som tyvärr ofta mynnar ut i "alla tvingas vara lika dåliga". Så fort vi ser att några elever har det extra lätt eller extra svårt så är det läge att ge dem stödundervisning. För den ena gruppen handlar det om att få hänga med och inte behöva känna sig som idioter. För den andra handlar det om att ge en möjlighet att fortsätta utvecklas.

Sverige har inte råd att tappa bort så många av våra ungdomar i skolorna!

DN: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
SvD: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
Expressen: Elitklasser ska införas - redan i grundskolan (2010-08-17)
Aftonbladet: Fp vill starta elitklasser i grundskolan (2010-08-17)
Aftonbladet: Tenta av gymnasiet redan i högstadiet (2010-08-17)
Aftonbladet (blogg): Elitklasser - i grundskolan (2010-08-17)
GP: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)
Sydsvenskan: Spetsutbildningar för 13-åringar (2010-08-17)

63-åringen faller på eget grepp

63-åringen, som i onsdags gick ut i SvD (Svenske pedofilen vill köpa sig fri från straff) och skröt om att han hade mutat domarna och att han snart skulle bli frikänd, fick i dag sin dom fastställd. Naturligtvis blev han inte frikänd, vem hade trott det?

Jag lägger mig inte i skuldfrågan och uttalar mig inte om pedofili. Jag kommer inte att spy galla över någon vars rättegång jag inte vet ett skvatt om. Det finns tillräckligt många bloggare som ägnar sig åt sådan pajkastning. Istället vill jag fokusera på 63-åringens retoriska förmåga. Varför offentliggör han att han har delat ut mutor?

Vad är det första den kambodjanske ambassadören i London (som bland annat har ansvar för Sverige) gör på morgonen, efter att ha slagit upp SvD och satt kaffet i vrångstrupen? Jo, naturligtvis ringa hem och försöka behärska sig medan han säger "se nu för sjutton till att inte den här svensken inte blir frigiven, så att hela världen får för sig att våra domstolar är korrumperade!"

Det värsta i det hela är inte om han genom denna manöver omintetgjorde sina chanser att bli frigiven även om han är skyldig, utan att han förmodligen även saboterade sina chanser att få en rättvis dom ifall han var oskyldig. I omvärldens ögon spelar det ju ingen roll vilket skälet till frigivningen var, utan bara att han har betalat mutor och därefter gått fri.

Man kan inte säga att man hoppas att den enda skillnaden blev att han gick miste om sina 11 000 dollar (och alltså inte blev oskyldigt dömd) eftersom det skulle innebära att det samtidigt finns ett brottsoffer, men ni förstår vart jag vill komma.

Som en advokat jag känner brukar säga – dumhet är inte olagligt! Och ingen är nog gladare för det än 63-åringen.

SvD: 62-årig svensk inför rätta för våldtäkt i Kambodja (2010-01-08)
SvD: Sex och ett halvt års fängelse för svensk pedofil (2010-01-19)
SvD: Svenske pedofilen vill köpa sig fri från straff (2010-08-11)
SvD: Rikskrim: "Vi följer fallet" (2010-08-11)
SvD: Pedofil lyckades inte med muta (2010-08-13)

DN: Svensk dömd för barnsex i Kambodja (2010-01-19)
DN: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja (2010-08-13)
Expressen: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja
Aftonbladet: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja
GP: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja
Dagen: Svensk dömd för sexbrott i Kambodja

I USA är donationsfrågan mindre kontroversiell

I Sverige lider vi brist på organdonatorer. Det ska diskuteras hit och dit och ska tillsättas utredningar. I går skrev filosofiprofessorn och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö en debattartikel i DN ("Dags att ändra lagen om organtransplantationer"), där han argumenterade för att hålla liv i "hopplösa fall" med den kanske något makabra förväntan att de ska dö på rätt sätt och alltså kan skördas på organ. Detta svarade hans kamrater i oppositionen på i dag (DN, En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning).

Missförstå mig nu inte! Jag är inte alls emot organdonation på något sätt. Som blodgivare känns det naturligt att även donera organ. Men, och det är det här som är min poäng, trots denna övertygelse dröjde det länge innan jag kom till skott och anmälde mig till det svenska donationsregistret och andra jag har talat med har samma erfarenhet!

I USA går de ganska mycket längre än vi. När jag bodde i Kalifornien och skulle ansöka om körkort hos DMV – Department of Motor Vehicles (den amerikanska motsvarigheten till Trafikverket) fanns det en ruta där det stod "Do you wish to register to be an organ and tissue donor?" Trots att jag redan visste vad jag ville så hade jag aldrig berättat det för någon i Sverige, och ingen hade frågat mig. När jag fick frågan i USA kändes det naturligt att kryssa i ja-rutan.

Resultatet av det här är ett litet rosa märke som är tryckt på mitt körkort, med texten "DONOR". Skulle jag ha kryssat för nej så hade det istället varit en ofylld cirkel på samma ställe. Det känns genialt enkelt! Så gott som alla amerikaner skaffar körkort vilket gör att alla måste ta ställning, och sedan bär man alltid med sig kortet. Ett donationskort tar extra plats och man kanske råkar lägga ut det ur plånboken just den dagen då man råkar ut för en olycka.

Det finns så klart moraliska betänkligheter. Tvingar man på detta sätt folk att fatta ett beslut som de inte är mogna för? Men det kanske inte är så farligt som det låter. Dels känner alla till att de måste välja något, den dagen de står hos DMV, och har alltså tid att förbereda sig för beslutet. Dels kanske frågan om människors liv är såpass viktig att fördelarna överväger nackdelarna.

Frågor och svar om donation i Kalifornien samt samarbetet med DMV finns hos Donate Life California.

Jag vill uppmana alla som läser detta att anmäla ett beslut till Socialstyrelsens donationsregister (man kan även svara nej). Jag har anmält mig, men inte förrän långt efter det att jag registrerades som donator i USA (måste tilläggas). Är du anmäld till registret online så slipper du bära runt ett donationskort i plånboken.

DN: "Dags att ändra lagen om organtransplantationer"
DN: En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning
Dagens Medicin: Professor vill mjuka upp lagen om transplantationer
Dagens Medicin: Oppositionen tänker utreda reglerna för transplantation