Efter gårdagens Uppdrag granskning har det kommit en ström av artiklar om Ikea. Vissa uppgifter är nya, men jag har svårt att förstå vad som är så uppseendeväckande.
Skatteplanering
Alla företag försöker undvika att betala mycket skatt. Detsamma gäller egentligen privatpersoner också. När jag diskuterat skatteavdrag med folk, så visar det sig visserligen att inte alla gör de avdrag de har rätt till, men då sägs det i samma andetag att de inte har ordentlig koll på vilka avdrag som får göras eller hur det går till. Hittills har jag inte hört någon som medvetet undviker att göra legitima avdrag på grund av någon moralisk plikt.
Kom ihåg att det ofta visar sig att socialdemokratiska politiker använder sig av avdrag (som RUT) som den borgerliga regeringen har infört. Det här är egentligen ingen stor skillnad. Ikea följer alla regelverk, och inget regelverk säger att Ikea måste betala skatten just i Sverige.
Att Kamprad väljer att inte avslöja vilken väg pengarna tar kan man inte klandra honom för. Eftersom Ikea inte är ett aktiebolag finns det inget krav som tvingar honom att göra det, och ingen som förlorar på att inte känna till det. Att bli upprörd över att inte få information man inte har laglig rätt till, bara för att man är nyfiken, är barnsligt. Tvärtom bygger Kamprad upp ett starkt varumärke. Det tjänar Sverige på.
Eric Erfors har i dag publicerat en utmärkt ledare på temat beskattning i Expressen (Eric Erfors: Ikea är inte Moder Svea, 2011-01-27).
Öppenhet mot de anställda
Ett nummer görs av att de anställda inte kan förklara den ekonomiska stukturen på Ikea ovanför regional nivå. Men hur många är det egentligen som kan göra det för företaget de arbetar på? Det handlar inte om att lura de anställda. Lön, kolleger, arbetsförhållanden, personligt ansvar, kunder – allt är detsamma och påverkas inte av vart pengarna tar vägen. Vad spelar det för roll egentligen?
Kamprads personlighet
Kamprad vill ge sken av att vara dyslektiker och litet dum i huvudet. Han vill bygga en bild av sig själv, och jag kan inte se något fel i detta heller. Det är ganska naturligt att vilja visa upp sig på ett speciellt sätt i rampljuset. Tidigare Ikea-chefen Johan Stenebo jämför i Nyhetsmorgon i TV4 detta med Refaat El-Sayed, som hävdade att han hade en doktorsexamen utan att ha det. Men detta är orättvist. El-Sayed hävdade att han hade en konkret akademisk examen som han bevisligen saknade. Kamprad väljer istället att tona ned sin personlighet med i huvudsak subjektiva beskrivningar.
Nationell anknytning
I dokumentären ifrågasätts varför Sveriges ambassadör i Berlin engagerar sig i Ikea, om nu företaget ägs av en stiftelse i Holland. Det är naturligtvis en väldigt dum fråga. Det spelar ingen roll om företaget kontrolleras av en utländsk advokatfirma, eller genom vilka länder vinsterna skickas. Att Ikea grundades i Sverige, och att de flesta associerar Ikea med just Sverige, är väl ingen nyhet. Det innebär gratis reklam och är positivt för Sverige, även i andra avseenden än just Ikea. Detta faktum i sig motiverar varför ambassadören ska vara på plats vid en invigning.
Ägande och styrning
När Kamprad tillkännagjorde att han hade skänkt bort företaget till en stiftelse så måste vem som helst med ett uns av förnuft inse att detta måste vara en sanning med modifikation, särskilt som Kamprad inte har varit osynlig i samband med Ikea i efterhand. Min personliga gissning är att han valde att trygga Ikeas framtid genom att skapa en struktur för ägande och ledning som inte krävde hans egen närvaro. Däremot har jag alltid antagit att Kamprad har sista ordet i de frågor han själv är intresserad av.
Vad gör Ikea speciellt?
Ikea är ett mycket framgångsrikt företag. Det verkar ligga i den svenska folksjälen att den som är framgångsrik borde känna sig skyldig att betala mycket skatt, så att andra kan få slippa. Jag är alltså övertygad om att mycket av kritiken beror på ren och skär avundsjuka. Men framför allt är svenskar vana vid aktiebolag, där öppenhet är ett obligatoriskt element eftersom aktieägarna måste ha insyn. Ikea är däremot inte ett aktiebolag utan i grund och botten en privat angelägenhet för Kamprad. Man kan inte kräva så mycket mer insyn i Ikea än i privatekonomin för vem som helst i Sverige.
Jag tycker generellt att aktiebolag är en bra institution, men måste erkänna att Ikeas bolagsform medför vissa fördelar. I ett aktiebolag är det egentligen omöjligt med väldigt långsikta investeringar. Aktieägarna vill nämligen ha tillbaka investeringen så snabbt som möjligt. I aktiebolagsform hade Ikea till exempel inte kunnat öppna i Ryssland, åtminstone inte så tidigt som man gjorde.
Ytterligare en fördel är att Ikea har bättre chanser att överleva även om företaget under en period går med förluster. Aktieägare brukar inte vara så sentimentala, men genom sin nuvarande bolagsform är det lättare att följa Kamprads vilja att Ikea ska finnas kvar för evigt. Företaget skulle kunna leva på sparpengar, även om en aktieägare hade betraktat detta som irrationellt. Det innebär alltså en trygghet för de anställda.
DN: Kamprad medger stiftelse utomlands (2011-01-26)
DN: SVT gör upp med myten om Ikea (2011-01-26)
DN: Kamprad kommenterar "Uppdrag granskning" (2011-01-27)
SvD: Kamprad medger stiftelse utomlands (2011-01-26)
SvD: Mysfarbror och skattesmitare på samma gång (2011-01-26)
SvD: Tidigare Ikea-chefen: "Kamprad världsmästare i skatteplanering" (2011-01-26)
SvD: "Svårt rubba Ikeas varumärke" (2011-01-26)
SvD: Högt tryck på Ikeas chatt (2011-01-27)
Expressen: Han har gömt 100 miljarder (2011-01-26)
Expressen: Så påverkas Ikea av kvällens tv-program (2011-01-26)
Expressen: Ingvar Kamprads egna ord efter avslöjandet (2011-01-26)
Expressen: Eric Erfors: Ikea är inte Moder Svea (2011-01-27)
Expressen TV: Här blir Kamprad rasande på reportern
Aftonbladet: Kamprad får utbrott efter skattefrågor (2011-01-26)
Aftonbladet: Är du Lack, Lömsk och Snålis, Kamprad? (2011-01-27)
GP: Det okända Ikea (2011-01-26)
GP: Ingvar Kamprad bekräftar stiftelse (2011-01-27)
torsdag 27 januari 2011
fredag 7 januari 2011
Vem skiljer på vetenskap och religion?
Påven Benedikt XVI har klarlagt att den katolska läran är förenlig med teorin om "Big Bang". I bloggosfären kan man se hur ateister slår sig för bröstet och ser detta som en vinst för vetenskapen eller rentav ett nederlag för religionen.
Men det är viktigt att förstå den historiska bakgrunden. Den rådande teorin före Big Bang-teorins genomslag var den så kallade steady state-teorin. Teorin är naturligtvis omfattande men vi nöjer oss med att konstatera att den förutsätter att universum är oändligt gammalt. Termen "Big Bang" myntades i ett radioprogram 1949. Anhängare till båda teorierna fanns parallellt under lång tid, men fram till 1965 förblev steady state-teorin mycket populär. Från 1965 gjorde upptäckter om kosmisk bakgrundsstrålning, vilka visade sig vara oförenliga med steady state-teorin, att fler och fler forskare övergav steady state-teorin till förmån för Big Bang-teorin.
Att Benedikt XVI kommer med detta först nu kan ju verka märkligt, men det folk verkar ha glömt är att påven Pius XII redan 22 november 1951 tillkännagav att Big Bang-teorin överensstämde med den katolska synen på Skapelsen, alltså långt före upptäckterna om strålningen. En viktig anledning till att Big Bang-teorin inte fick gehör var att den påminde folk för mycket om religion. Det kunde ju inte vara så att svaret gick att hitta i en tusentals år gammal skrift. Det fanns forskare som benämnde sina meningsmotståndare "Big Bang-troende".
Förr förkastades Bibeln för att den talade om en Skapelse, när den rådande vetenskapliga teorin talade om ett oändligt gammalt universum. Nu förkastas Bibeln istället för att det finns vetenskapliga teorier som förklarar hur det gick till på ungefär samma sätt som Bibeln, vilket gör Bibeln överflödig.
Ateisterna förnekar sig inte. Oavsett generation och oavsett vem som behövde ändra sig, så är det alltid religionen som måste hånas. Men riktigt sorgligt blir det när sunda vetenskapliga teorier förkastas bara för att de råkar påminna om religion. Inte konstigt, i så fall, om man kan uppleva att det i vissa fall finns en klyfta mellan vetenskap och religion. Det är ateisterna som ser till att det verkar så!
DN: Påven: Gud skapade "big bang" (2011-01-06)
Dagen: Påven: Guds hand bakom "Big bang" (2011-01-07)
Men det är viktigt att förstå den historiska bakgrunden. Den rådande teorin före Big Bang-teorins genomslag var den så kallade steady state-teorin. Teorin är naturligtvis omfattande men vi nöjer oss med att konstatera att den förutsätter att universum är oändligt gammalt. Termen "Big Bang" myntades i ett radioprogram 1949. Anhängare till båda teorierna fanns parallellt under lång tid, men fram till 1965 förblev steady state-teorin mycket populär. Från 1965 gjorde upptäckter om kosmisk bakgrundsstrålning, vilka visade sig vara oförenliga med steady state-teorin, att fler och fler forskare övergav steady state-teorin till förmån för Big Bang-teorin.
Att Benedikt XVI kommer med detta först nu kan ju verka märkligt, men det folk verkar ha glömt är att påven Pius XII redan 22 november 1951 tillkännagav att Big Bang-teorin överensstämde med den katolska synen på Skapelsen, alltså långt före upptäckterna om strålningen. En viktig anledning till att Big Bang-teorin inte fick gehör var att den påminde folk för mycket om religion. Det kunde ju inte vara så att svaret gick att hitta i en tusentals år gammal skrift. Det fanns forskare som benämnde sina meningsmotståndare "Big Bang-troende".
Förr förkastades Bibeln för att den talade om en Skapelse, när den rådande vetenskapliga teorin talade om ett oändligt gammalt universum. Nu förkastas Bibeln istället för att det finns vetenskapliga teorier som förklarar hur det gick till på ungefär samma sätt som Bibeln, vilket gör Bibeln överflödig.
Ateisterna förnekar sig inte. Oavsett generation och oavsett vem som behövde ändra sig, så är det alltid religionen som måste hånas. Men riktigt sorgligt blir det när sunda vetenskapliga teorier förkastas bara för att de råkar påminna om religion. Inte konstigt, i så fall, om man kan uppleva att det i vissa fall finns en klyfta mellan vetenskap och religion. Det är ateisterna som ser till att det verkar så!
DN: Påven: Gud skapade "big bang" (2011-01-06)
Dagen: Påven: Guds hand bakom "Big bang" (2011-01-07)
tisdag 30 november 2010
DN och Coop angriper Östermalm
DN rapporterar uppgifter från Kooperation utan gränser, att människor på Östermalm skulle vara mindre givmilda än stockholmare i övrigt (Pantpengar populära på Östermalm, 2010-11-29). Sveriges Radios program Medierna lördagen 27:e november talade om hur fel det kan bli när media okritiskt redovisar dåligt underbyggd statistik (ladda ner programmet som poddradio/MP3-fil på SR:s hemsida). DN tar inte åt sig av detta utan repeterar misstaget under måndagen, bara två dagar senare.
En undersökning som skulle ha fått underkänt i vilken akademisk instans som helst, får fritt spelrum i DN när det är en organisation som möjligtvis har politiska motiv som står bakom.
Exakt hur uppgifterna nått DN uppges inte. Jag har försökt att hitta en källa, men Kooperation utan gränser verkar inte ha släppt denna information på något annat sätt än genom sin kommunikationschef som talade med DN. Det som sägs är i alla fall att människor på Östermalm mer sällan än övriga stockholmare väljer att trycka på biståndsknappen när de lämnar tillbaka sin pant i Coops butiker. Problemet är de långtgående slutsatserna som dras. Ingressen säger:
Först och främst måste vi ha klart för oss att pant inte är pengar som någon butik eller myndighet vill skänka oss. Det är pengar vi fick lämna ifrån oss när vi handlade och som vi får tillbaka genom att lämna tillbaka burkar och flaskor. Det har alltså varit våra pengar hela tiden och det finns inget som säger att pantmaskinen skulle erbjuda en lösning som är tekniskt sett bättre. Skattemässigt är det till exempel exakt detsamma som att göra en betalning från sitt konto. Dessutom ska vi komma ihåg att Kooperation utan gränser inte är den enda biståndsorganisationen i landet. Det är inte heller den bästa. 2008 fick den tre stjärnor av Charity Rating. Det finns alltså sämre, men det finns definitivt också bättre organisationer.
Inom den akademiska världen är det viktigt att inte dra förhastade slutsatser så fort man får ett resultat. Det är viktigt att tänka på vad som kan samvariera. Det kan vara så att östermalmare är mer engagerade i välgörenhet, och alltså är inlästa och aktivt skänker pengar till en viss organisation istället för att bara slentrianmässigt trycka på en knapp på pantmaskinen. Det kan också vara så att burksamlande hemlösa hittar fler burkar på Östermalm. I så fall är det naturligt att de inte släpar burkarna genom hela stan för att panta dem, och det är väl heller ingen som skulle missunna dem vinsten av burksamlandet. En annan variant är kanske att östermalmare oftare skänker burkar till skolklasser som samlar in till skolresor.
Så här kan man hålla på. Det är faktiskt omöjligt att veta vad som orsakar beteendet, men det är direkt fel att dra slutsatser om givmildhet. För att jämföra, så har jag bekanta som av principskäl aldrig skänker pengar till direkt till tiggare. Motiveringen är att de inte kan kontrollera att deras pengar inte används till alkohol och andra droger. Däremot skänker de regelbundet pengar till organisationer som arbetar för hemlösa, där pengarna garanterat kommer att göra nytta. Om vi antar att mina bekanta skänker mer till dessa organisationer än vad en genomsnittlig person skänker till tiggare på tunnelbanan, är det då ändå rätt att säga att de är "mindre givmilda" eller kanske rentav "snåla"?
Kooperation utan gränser eller DN kan aldrig med hjälp av antal procent knapptryckningar dra några slutsatser om människors motiv eller aktiviteter utanför butiken. Tvärtom borde Kooperation utan gränser vara rädda om sitt rykte. Det måste vara uppenbart för dem att folk förknippar dem med sitt ursprung i konsumentkooperationen med dess nära samarbete med fackliga och socialdemokratiska folkrörelser. Att det är just det borgerliga Östermalm som angrips stärker säkert mångas misstankar om att Kooperation utan gränser inte klarar att frigöra sig från detta socialdemokratiska arv. Att de inte klarar att framställa sig själva i bättre dager än så här, gör tyvärr att hela organisationen förlorar trovärdighet i mina ögon. Om de inte förstår hur det fungerar i Sverige, hur ska de då kunna göra någon skillnad ute i världen?
DN: Pantpengar populära på Östermalm (2010-11-29)
En undersökning som skulle ha fått underkänt i vilken akademisk instans som helst, får fritt spelrum i DN när det är en organisation som möjligtvis har politiska motiv som står bakom.
Exakt hur uppgifterna nått DN uppges inte. Jag har försökt att hitta en källa, men Kooperation utan gränser verkar inte ha släppt denna information på något annat sätt än genom sin kommunikationschef som talade med DN. Det som sägs är i alla fall att människor på Östermalm mer sällan än övriga stockholmare väljer att trycka på biståndsknappen när de lämnar tillbaka sin pant i Coops butiker. Problemet är de långtgående slutsatserna som dras. Ingressen säger:
Biståndsknappen på pantautomaterna gör det enkelt att donera några kronor till de behövande. Men hur givmild man är tycks bero på var i Stockholm man bor, enligt siffror från Kooperation utan gränser.
Först och främst måste vi ha klart för oss att pant inte är pengar som någon butik eller myndighet vill skänka oss. Det är pengar vi fick lämna ifrån oss när vi handlade och som vi får tillbaka genom att lämna tillbaka burkar och flaskor. Det har alltså varit våra pengar hela tiden och det finns inget som säger att pantmaskinen skulle erbjuda en lösning som är tekniskt sett bättre. Skattemässigt är det till exempel exakt detsamma som att göra en betalning från sitt konto. Dessutom ska vi komma ihåg att Kooperation utan gränser inte är den enda biståndsorganisationen i landet. Det är inte heller den bästa. 2008 fick den tre stjärnor av Charity Rating. Det finns alltså sämre, men det finns definitivt också bättre organisationer.
Inom den akademiska världen är det viktigt att inte dra förhastade slutsatser så fort man får ett resultat. Det är viktigt att tänka på vad som kan samvariera. Det kan vara så att östermalmare är mer engagerade i välgörenhet, och alltså är inlästa och aktivt skänker pengar till en viss organisation istället för att bara slentrianmässigt trycka på en knapp på pantmaskinen. Det kan också vara så att burksamlande hemlösa hittar fler burkar på Östermalm. I så fall är det naturligt att de inte släpar burkarna genom hela stan för att panta dem, och det är väl heller ingen som skulle missunna dem vinsten av burksamlandet. En annan variant är kanske att östermalmare oftare skänker burkar till skolklasser som samlar in till skolresor.
Så här kan man hålla på. Det är faktiskt omöjligt att veta vad som orsakar beteendet, men det är direkt fel att dra slutsatser om givmildhet. För att jämföra, så har jag bekanta som av principskäl aldrig skänker pengar till direkt till tiggare. Motiveringen är att de inte kan kontrollera att deras pengar inte används till alkohol och andra droger. Däremot skänker de regelbundet pengar till organisationer som arbetar för hemlösa, där pengarna garanterat kommer att göra nytta. Om vi antar att mina bekanta skänker mer till dessa organisationer än vad en genomsnittlig person skänker till tiggare på tunnelbanan, är det då ändå rätt att säga att de är "mindre givmilda" eller kanske rentav "snåla"?
Kooperation utan gränser eller DN kan aldrig med hjälp av antal procent knapptryckningar dra några slutsatser om människors motiv eller aktiviteter utanför butiken. Tvärtom borde Kooperation utan gränser vara rädda om sitt rykte. Det måste vara uppenbart för dem att folk förknippar dem med sitt ursprung i konsumentkooperationen med dess nära samarbete med fackliga och socialdemokratiska folkrörelser. Att det är just det borgerliga Östermalm som angrips stärker säkert mångas misstankar om att Kooperation utan gränser inte klarar att frigöra sig från detta socialdemokratiska arv. Att de inte klarar att framställa sig själva i bättre dager än så här, gör tyvärr att hela organisationen förlorar trovärdighet i mina ögon. Om de inte förstår hur det fungerar i Sverige, hur ska de då kunna göra någon skillnad ute i världen?
DN: Pantpengar populära på Östermalm (2010-11-29)
lördag 23 oktober 2010
S och V gömmer sig bakom professorstitlar
Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om min syn på hur man skaffar fler organdonatorer, nämligen genom att göra frågan mer synlig och kanske till och med obligatorisk att besvara. Detta var i samband med att vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö inför valet 2010 skrev i DN ("Dags att ändra lagen om organtransplantationer", 2010-08-09) under professors titel, men utan att nämna sin partitillhörighet. Samma dygn ställde dock hela det rödgröna samarbetet upp bakom honom i en annan debattartikel i DN (En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning, 2010-08-09).
Nu är det dags igen. Stellan Welin kritiserar Alliansen (och specifikt Göran Hägglund) i donationsfrågan (SvD, Socialministern måste tänka om, 2010-10-21). Det han glömde att nämna var att han inför valet stod på 16:e plats på Socialdemokraternas lista till kommunfullmäktige i Sotenäs, samt 42:a plats på landstingslistan för Bohusläns/Västra Götalands västra.
Jag tar inte ställning i frågan som sådan – jag är helt enkelt inte insatt i den typen av praktisk filosofi. Visserligen kan jag gissa att det måste uppstå en del problematik när en läkare måste säga till sörjande föräldrar, till exempel: "Jag beklagar att behöva meddela att er son är hjärndöd, men vi tänker ändå hålla honom kvar i respiratorn eftersom vi hoppas få chansen att skörda honom på organ så småningom." Men om alla är okej med detta, så må det väl vara hänt. Däremot tycker jag, enligt ovan nämnda blogginlägg, att man borde satsa resurserna på att få fler att ta ställning samt att anmäla detta till någon (helst donationsregistret). Om vi sedan ser att det inte räcker till, så kanske det är dags för andra lösningar.
Men oavsett vad, så är det problematiskt när de rödgröna gör frågan om liv eller död till ett slagträ i den politiska debatten. Kan vi inte få se några obundna professorer uttala sig i debattartiklar? Och inte minst, varför försöker man att dölja att det hela är en partsinlaga?
SvD: Vård av döende löser organbrist (2010-10-18)
SvD: Minister säger nej till översyn (2010-10-20)
SvD: Socialministern måste tänka om (2010-10-21)
DN: "Dags att ändra lagen om organtransplantationer" (2010-08-09)
DN: En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning( 2010-08-09)
Nu är det dags igen. Stellan Welin kritiserar Alliansen (och specifikt Göran Hägglund) i donationsfrågan (SvD, Socialministern måste tänka om, 2010-10-21). Det han glömde att nämna var att han inför valet stod på 16:e plats på Socialdemokraternas lista till kommunfullmäktige i Sotenäs, samt 42:a plats på landstingslistan för Bohusläns/Västra Götalands västra.
Jag tar inte ställning i frågan som sådan – jag är helt enkelt inte insatt i den typen av praktisk filosofi. Visserligen kan jag gissa att det måste uppstå en del problematik när en läkare måste säga till sörjande föräldrar, till exempel: "Jag beklagar att behöva meddela att er son är hjärndöd, men vi tänker ändå hålla honom kvar i respiratorn eftersom vi hoppas få chansen att skörda honom på organ så småningom." Men om alla är okej med detta, så må det väl vara hänt. Däremot tycker jag, enligt ovan nämnda blogginlägg, att man borde satsa resurserna på att få fler att ta ställning samt att anmäla detta till någon (helst donationsregistret). Om vi sedan ser att det inte räcker till, så kanske det är dags för andra lösningar.
Men oavsett vad, så är det problematiskt när de rödgröna gör frågan om liv eller död till ett slagträ i den politiska debatten. Kan vi inte få se några obundna professorer uttala sig i debattartiklar? Och inte minst, varför försöker man att dölja att det hela är en partsinlaga?
SvD: Vård av döende löser organbrist (2010-10-18)
SvD: Minister säger nej till översyn (2010-10-20)
SvD: Socialministern måste tänka om (2010-10-21)
DN: "Dags att ändra lagen om organtransplantationer" (2010-08-09)
DN: En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning( 2010-08-09)
söndag 17 oktober 2010
"Somalier på Handels" eller "Att kasta sten i DN-hus"
En osignerad ledare i dag hos DN (Sluta jamsa med) kritiserar medias oförmåga att leverera positiva berättelser om invandring. Skribenten frågar retoriskt:
Jag vet inte hur det är på KI och Juridicum, men på Handels tror jag tyvärr att jag aldrig har träffat någon sådan. Av de 300 som blev antagna mitt år kan jag på rak arm minnas en mörkhyad, en asiat, två latinamerikaner och en centraleuropé. Jag har säkert missat flera stycken, men det är inte poängen. Det jag vill få fram är att jag aldrig hört invandrarsvenska på skolan. Den underrepresenterade grupp som har invandrarutseende har ändå bott tillräckligt länge i Sverige för att kunna räkna svenska som sitt modersmål.
I ett projektarbete på Handels undersökte min grupp hur Polishögskolan lyckats med just detta mångfaldsarbete. Där var det nog ännu tydligare än på Handels. Statistiken var inte lysande men såg ändå på papperet inte alltför dålig ut, men verkligheten var en annan. Anledningen är att definitionen varken kräver att man är första generationens invandrare eller att man har flyttat särskilt långt. Det räcker alltså att mamma har invandrat från Finland för att PHS ska räkna dig som invandrare. Det är också precis så det går till i de flesta fall.
Det här är naturligtvis ett problem. Vad det beror på är svårt att säga. Det är lätt att kritisera skolorna men frågan är om problemet ligger där. Det är nog väldigt få som vill ha det så här, och tittar man till exempel hos PHS så handlar det inte om att invandrare som söker har svårare att komma in, utan om att de inte ens söker. PHS påpekade att invandrare faktiskt brukar klara sig bättre än infödda svenskar, men att det av någon anledning lätt bildas rykten om motsatsen.
Antagningen till Handels ska inte heller kunna diskriminera. Den sker genom VHS och alla tävlar alltså på samma villkor, med betyg och högskoleprov. Dessutom antas några procent på särskilda meriter. Traditionella anledningar brukar vara elitidrott eller företagsamhet, men andra skäl kan också fungera – mitt år antogs till exempel skådespelerskan Ebba Hultkvist. För den drivne invandraren som haft otur med skolan och inte bott tillräckligt länge i Sverige för att få ett bra resultat på högskoleprovet borde det alltså på Handels finnas ytterligare möjligheter att lyckas, enligt artikelförfattarens syn.
Nyheten sedan ett år tillbaka är att det går att söka till Handelshögskolans magisterprogram med en utländsk kandidatexamen. All undervisning sker på engelska. Det har lett till att runt hälften av alla studerande är utlänningar. Dessa är otroligt drivna och många är också inställda på att lära sig svenska. Men då handlar det om folk som har sökt till Handels från sina hemländer och rest till Sverige med ett uppehållstillstånd för studier. De är alltså inte invandrare och skulle inte ens ha varit i Sverige om det inte vore för utbildningen. Första kullen är inte färdiga än; om de stannar efteråt blir de invandrare, men många kommer säkert återvända till sina hemländer.
Ledarskribenten försöker att friskriva sig från ansvar genom att efterfråga just teveprogram. Vad det är för fel på artikelserier kan jag inte förstå. Skulle det bara vara teve som är opinionsbildande? Jag inbillar mig att tidningsredaktionen kan beställa dessa reportage, så om redaktionen ställer sig bakom det som står i ledaren borde detta med lätthet kunna ordnas. Högskolorna ställer säker också upp – det ger dem ju bara extra publicitet.
Det finns flera ordspråk som passar in här, som "Själv är bäste dräng" eller "Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus." Men det kanske är så att det kan vara lättare sagt än gjort att beskriva situationen så att den skapar den bild författaren vill framhäva. Tyvärr leder en artikel som snabbt genomskådas bara till att motståndarsidans argument förtydligas. Det hela riskerar att spela SD i händerna.
DN: Sluta jamsa med (2010-10-17)
Var finns teveprogrammen om hur analfabeter från Kurdistan och somaliska kvinnor i sin länge otillfredsställda studiehunger metodiskt och målmedvetet arbetar sig fram mot Karolinska institutet, Juridicum och Handelshögskolan?
Jag vet inte hur det är på KI och Juridicum, men på Handels tror jag tyvärr att jag aldrig har träffat någon sådan. Av de 300 som blev antagna mitt år kan jag på rak arm minnas en mörkhyad, en asiat, två latinamerikaner och en centraleuropé. Jag har säkert missat flera stycken, men det är inte poängen. Det jag vill få fram är att jag aldrig hört invandrarsvenska på skolan. Den underrepresenterade grupp som har invandrarutseende har ändå bott tillräckligt länge i Sverige för att kunna räkna svenska som sitt modersmål.
I ett projektarbete på Handels undersökte min grupp hur Polishögskolan lyckats med just detta mångfaldsarbete. Där var det nog ännu tydligare än på Handels. Statistiken var inte lysande men såg ändå på papperet inte alltför dålig ut, men verkligheten var en annan. Anledningen är att definitionen varken kräver att man är första generationens invandrare eller att man har flyttat särskilt långt. Det räcker alltså att mamma har invandrat från Finland för att PHS ska räkna dig som invandrare. Det är också precis så det går till i de flesta fall.
Det här är naturligtvis ett problem. Vad det beror på är svårt att säga. Det är lätt att kritisera skolorna men frågan är om problemet ligger där. Det är nog väldigt få som vill ha det så här, och tittar man till exempel hos PHS så handlar det inte om att invandrare som söker har svårare att komma in, utan om att de inte ens söker. PHS påpekade att invandrare faktiskt brukar klara sig bättre än infödda svenskar, men att det av någon anledning lätt bildas rykten om motsatsen.
Antagningen till Handels ska inte heller kunna diskriminera. Den sker genom VHS och alla tävlar alltså på samma villkor, med betyg och högskoleprov. Dessutom antas några procent på särskilda meriter. Traditionella anledningar brukar vara elitidrott eller företagsamhet, men andra skäl kan också fungera – mitt år antogs till exempel skådespelerskan Ebba Hultkvist. För den drivne invandraren som haft otur med skolan och inte bott tillräckligt länge i Sverige för att få ett bra resultat på högskoleprovet borde det alltså på Handels finnas ytterligare möjligheter att lyckas, enligt artikelförfattarens syn.
Nyheten sedan ett år tillbaka är att det går att söka till Handelshögskolans magisterprogram med en utländsk kandidatexamen. All undervisning sker på engelska. Det har lett till att runt hälften av alla studerande är utlänningar. Dessa är otroligt drivna och många är också inställda på att lära sig svenska. Men då handlar det om folk som har sökt till Handels från sina hemländer och rest till Sverige med ett uppehållstillstånd för studier. De är alltså inte invandrare och skulle inte ens ha varit i Sverige om det inte vore för utbildningen. Första kullen är inte färdiga än; om de stannar efteråt blir de invandrare, men många kommer säkert återvända till sina hemländer.
Ledarskribenten försöker att friskriva sig från ansvar genom att efterfråga just teveprogram. Vad det är för fel på artikelserier kan jag inte förstå. Skulle det bara vara teve som är opinionsbildande? Jag inbillar mig att tidningsredaktionen kan beställa dessa reportage, så om redaktionen ställer sig bakom det som står i ledaren borde detta med lätthet kunna ordnas. Högskolorna ställer säker också upp – det ger dem ju bara extra publicitet.
Det finns flera ordspråk som passar in här, som "Själv är bäste dräng" eller "Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus." Men det kanske är så att det kan vara lättare sagt än gjort att beskriva situationen så att den skapar den bild författaren vill framhäva. Tyvärr leder en artikel som snabbt genomskådas bara till att motståndarsidans argument förtydligas. Det hela riskerar att spela SD i händerna.
DN: Sluta jamsa med (2010-10-17)
torsdag 7 oktober 2010
Feltänkt om kyrkans roll
När biskop Eva Brunne vid riksmötets öppnande hyllade demostrationerna mot Sverigedemokraterna, valde vissa ledamöter från SD att resa sig och lämna kyrkan. Det är helt förståeligt. Jag hade nog gjort samma sak. De övriga partiledarna har uttryckt sig negativt kring det hela och sagt att det var respektlöst av SD. Det är också förståeligt, men bara med tanke på den retorik och den kampanj som under en längre tid har förts mot SD. Kampanjen i sig tycker jag dock är odemokratisk och förkastlig, men det lämnar jag till ett annat blogginlägg.
Brunnes predikan var så klart helt uppåt väggarna. I intervju (SVT Aktuellt, Eva Brunne i Aktuellt: "SD Välkomna i kyrkan", videon tillgänglig t.o.m. 5 okt 2011.) gömmer sig Brunne bakom Bibeln och säger att hon bara framför budskapet från det evangelium hon har att förkunna. Hon låtsas vara oförstående till hur det kunde uppfattas som kritiskt mot SD, eftersom hon själv hade besökt demonstrationerna hon hänvisade till och inte uppfattat något utfall mot SD. Om det här stämmer så måste hon ha varit den enda som var där utan att förstå vilket syftet var, men jag har svårt att tro att en biskop inte kan göra den kopplingen. Brunne kom ganska lätt undan. Hade jag intervjuat så hade jag ställt frågor om ifall det inte fanns något annat hon kunde predika om, än ett ämne som nästan samtliga närvarande med säkerhet skulle uppfatta som ett politiskt angrepp.
Hans Wallmark, ledamot av Kyrkostyrelsen, publicerade under onsdagen en debattartikel i SvD Brännpunkt (Kyrkan behöver de obekväma rösterna). Han försvarar Brunnes predikan med motiveringen att kyrkan måste vara provocerande. Samtidigt kritiserar han SD för att de stormade ut ur kyrkan. Liknande kritik framförs i ledare hos Dagen (Kollisionskurs med kyrkan) samt Expressen (Eric Erfors: SD avslöjar sin omogna).
Här tänker Wallmark fel. Visst behöver vi en kyrka som provocerar samhället. Det finns exempel på hur detta har skett i historien, när kyrkan ensam protesterat mot stora orättvisor. Men ofta gäller det inte den protestantiska kyrkan som i sammanhanget är rätt feg, och framför allt är nyckelordet ensam. Vad ska vi med en kyrka till, som bara basunerar ut samma budskap som politiker och andra krafter i samhället redan ger uttryck för? Var finns det modiga och provocerande i det? Svenska kyrkan har på många ställen i landet på detta sätt helt tappat fotfästet. I desperata försök att behålla medlemmarna vänder man kappan efter vinden så fort det går och försöker gå i täten för de senaste nyckerna i samhället. Men därigenom banar man endast väg för sin egen undergång. Om kyrkan helt har förlorat sin stabilitet i vår snabbt föränderliga värld, och man bara får höra precis samma sak som på teve, vad finns det då för mening med att gå dit? Samma saker kan man ju finna på andra ställen.
Dessa är mina tre åsikter:
DN: SD:s ledamöter lämnade Storkyrkan (2010-10-05)
DN: Biskopen beklagar att SD lämnade Storkykan (sic!) (2010-10-05)
SvD: Partiledare upprörda över SD:s agerande (2010-10-05)
SvD: Åkesson: "Jag ångrar ingenting" (2010-10-05)
SvD: Biskop Eva Brunne: alltid tråkigt när människor lämnar kyrkan (2010-10-05)
SvD: Kyrkan behöver de obekväma rösterna (2010-10-06)
Expressen: SD-anhängare lämnade kyrkan i protest (2010-10-05)
Expressen: Biskop Eva Brunne: Har aldrig varit med om något liknande (2010-10-05)
Expressen: Jimmie Åkesson: "Jag vill be kungen om ursäkt" (2010-10-05)
Expressen: Eric Erfors: SD avslöjar sin omognad (2010-10-06)
Aftonbladet: SD lämnade Storkyrkan – Ber kungen om ursäkt (2010-10-05)
Aftonbladet: Här går SD ut i protest (2010-10-06)
Aftonbladet: "Förlåt, kungen" (2010-10-06)
GP: SD lämnade kyrkan i protest (2010-10-05)
GP: "Uppenbarligen är SD lättprovocerade" (2010-10-05)
GP: Predikan som retade SD (2010-10-06)
Dagen: SD lämnade Storkyrkan i protest (2010-10-05)
Dagen: Biskop Eva Brunnes avslutning – ord för ord (2010-10-05)
Dagen: Jimmie Åkesson: Biskopens tal synnerligen olämpligt (2010-10-05)
Dagen: Niklas Piensoho: De gjorde en generaltabbe (2010-10-06)
Dagen: Kollisionskurs med kyrkan (2010-10-06)
Dagen: SD skämde ut sig, enligt ledarsidor (2010-10-06)
Kyrkans tidning: Sverigedemokrater lämnade Storkyrkan i protest (2010-10-05)
SVT Aktuellt: Eva Brunne i Aktuellt: "SD Välkomna i kyrkan" (2010-10-05, tillgängligt till 2011-10-05)
Uppdatering 2010-10-07, nya länkar:
DN: Lekstuga i lunchkön (2010-10-06)
DN: "Hennes predikan var väldigt bra" (2010-10-07)
SvD: Misstag att utgå från vänsterarrangemang (2010-10-07)
Expressen, Opinionsbloggen: Jesus v. Åkesson: 1-0 (2010-10-05)
Aftonbladet: Omoget, Åkesson (2010-10-06)
Dagen: Wejryd: Kyrkan har ett politiskt ansvar (2010-10-07)
Bloggar
Lizzie's: Bra gjort av SD! (2010-10-06)
Brunnes predikan var så klart helt uppåt väggarna. I intervju (SVT Aktuellt, Eva Brunne i Aktuellt: "SD Välkomna i kyrkan", videon tillgänglig t.o.m. 5 okt 2011.) gömmer sig Brunne bakom Bibeln och säger att hon bara framför budskapet från det evangelium hon har att förkunna. Hon låtsas vara oförstående till hur det kunde uppfattas som kritiskt mot SD, eftersom hon själv hade besökt demonstrationerna hon hänvisade till och inte uppfattat något utfall mot SD. Om det här stämmer så måste hon ha varit den enda som var där utan att förstå vilket syftet var, men jag har svårt att tro att en biskop inte kan göra den kopplingen. Brunne kom ganska lätt undan. Hade jag intervjuat så hade jag ställt frågor om ifall det inte fanns något annat hon kunde predika om, än ett ämne som nästan samtliga närvarande med säkerhet skulle uppfatta som ett politiskt angrepp.
Hans Wallmark, ledamot av Kyrkostyrelsen, publicerade under onsdagen en debattartikel i SvD Brännpunkt (Kyrkan behöver de obekväma rösterna). Han försvarar Brunnes predikan med motiveringen att kyrkan måste vara provocerande. Samtidigt kritiserar han SD för att de stormade ut ur kyrkan. Liknande kritik framförs i ledare hos Dagen (Kollisionskurs med kyrkan) samt Expressen (Eric Erfors: SD avslöjar sin omogna).
Här tänker Wallmark fel. Visst behöver vi en kyrka som provocerar samhället. Det finns exempel på hur detta har skett i historien, när kyrkan ensam protesterat mot stora orättvisor. Men ofta gäller det inte den protestantiska kyrkan som i sammanhanget är rätt feg, och framför allt är nyckelordet ensam. Vad ska vi med en kyrka till, som bara basunerar ut samma budskap som politiker och andra krafter i samhället redan ger uttryck för? Var finns det modiga och provocerande i det? Svenska kyrkan har på många ställen i landet på detta sätt helt tappat fotfästet. I desperata försök att behålla medlemmarna vänder man kappan efter vinden så fort det går och försöker gå i täten för de senaste nyckerna i samhället. Men därigenom banar man endast väg för sin egen undergång. Om kyrkan helt har förlorat sin stabilitet i vår snabbt föränderliga värld, och man bara får höra precis samma sak som på teve, vad finns det då för mening med att gå dit? Samma saker kan man ju finna på andra ställen.
Dessa är mina tre åsikter:
- Brunne (och många andra) försöker få debatten att handla om människors lika värde. Det är, som jag ser det, ohederligt eftersom jag aldrig hört SD säga att de har någon annan uppfattning. Det går heller inte att läsa på deras hemsida. SD är däremot öppna med att de vill införa restriktioner i invandringspolitiken. Det kan man naturligtvis anse vad man vill om, men det finns faktiskt ingen otvivelaktig koppling mellan dessa frågor. Man kan vara för ett lika värde men emot invandring, eller emot ett lika värde men för invandring (ett extremt exempel är importen av svarta slavar till bomullsplantagen i Amerikas sydstater).
När Jesus i Joh 4:1–26 (Johannesevangeliets fjärde kapitel, vers 1–26) pratade med den samariska kvinnan vid Sykars brunn visade han på människors lika värde, eftersom judarna inte ville ha med samarierna att göra. Han säger också i Matt 18:10–14 (Matteusevangeliet) att man inte ska se ner på andra. Men han avfärdar också en kvinna ganska bryskt i Matt 15:21–28 samt Mark 7:24–30 (Markusevangeliet) eftersom hon är av fel härkomst (men för den som undrar fick historien ett lyckligt slut). Det viktiga här är att Jesus hade skäl att göra det, utan att för den skull se ner på kvinnan. - Det är inte provocerande att i ett mantra repetera samma sak som man hör alla andra ropa. Inte ens att hänvisa till vad Bibeln säger räcker i det här läget, eftersom man måste se till helheten. Extremism är farligt i många avseenden.
När det gäller att ansluta sig till pöbeln finns det ett ofta citerat bibelställe i Joh 8:1–11. Samhället ville döda en kvinna som anklagades för brott. Jesus valde att ställa sig på den anklagades sida. Han sa åt folket att den som är utan synd hade rätt att kasta den först stenen. Alla insåg att de inte var så mycket bättre själva och gick därför iväg en efter en, tills Jesus var ensam kvar med kvinnan. Har Brunne glömt det, måntro? - När Wallmark och andra kritiserar Sverigedemokraterna för att det är respektlöst att resa sig och gå ut så gör man det med en inställning som tyvärr fått råda under många hundra år, nämligen att människorna är till för kyrkan, snarare än att kyrkan är till för människorna. Det ironiska i det hela är att Wallmark argumenterar på samma sätt som jag, men för den totala motsatsen. Han säger att SD föredrar "det teatrala /.../ framför det innehållsliga." Men det är ju precis det man gör ifall man låter folk få säga vad de vill bara för att de står i predikstolen. För Wallmark är det innehållsligt när man sitter still och lyssnar, oavsett vilka orättvisor som framförs, bara för att "det är så man brukar göra i kyrkan." Jag tycker tvärtom att det är den värsta sortens hyckleri och teater.
I Matt 21:12–17, Mark 11:15–19, Luk 19:45–48 (Lukasevangeliet) berättas det om hur Jesus ställde till en scen i synagogan, när han välte omkull bord och kastade ut folk som idkade handel där. Så hade ingen gjort förut, vilket gjorde att han fick översteprästerna emot sig. Däremot var det naturligtvis helt rätt gjort av honom. Likheterna med det som händer i dag är ganska talande. Kyrkan har förlorat sin kurs, och när någon visar det öppet får man på en gång etablissemanget emot sig.
DN: SD:s ledamöter lämnade Storkyrkan (2010-10-05)
DN: Biskopen beklagar att SD lämnade Storkykan (sic!) (2010-10-05)
SvD: Partiledare upprörda över SD:s agerande (2010-10-05)
SvD: Åkesson: "Jag ångrar ingenting" (2010-10-05)
SvD: Biskop Eva Brunne: alltid tråkigt när människor lämnar kyrkan (2010-10-05)
SvD: Kyrkan behöver de obekväma rösterna (2010-10-06)
Expressen: SD-anhängare lämnade kyrkan i protest (2010-10-05)
Expressen: Biskop Eva Brunne: Har aldrig varit med om något liknande (2010-10-05)
Expressen: Jimmie Åkesson: "Jag vill be kungen om ursäkt" (2010-10-05)
Expressen: Eric Erfors: SD avslöjar sin omognad (2010-10-06)
Aftonbladet: SD lämnade Storkyrkan – Ber kungen om ursäkt (2010-10-05)
Aftonbladet: Här går SD ut i protest (2010-10-06)
Aftonbladet: "Förlåt, kungen" (2010-10-06)
GP: SD lämnade kyrkan i protest (2010-10-05)
GP: "Uppenbarligen är SD lättprovocerade" (2010-10-05)
GP: Predikan som retade SD (2010-10-06)
Dagen: SD lämnade Storkyrkan i protest (2010-10-05)
Dagen: Biskop Eva Brunnes avslutning – ord för ord (2010-10-05)
Dagen: Jimmie Åkesson: Biskopens tal synnerligen olämpligt (2010-10-05)
Dagen: Niklas Piensoho: De gjorde en generaltabbe (2010-10-06)
Dagen: Kollisionskurs med kyrkan (2010-10-06)
Dagen: SD skämde ut sig, enligt ledarsidor (2010-10-06)
Kyrkans tidning: Sverigedemokrater lämnade Storkyrkan i protest (2010-10-05)
SVT Aktuellt: Eva Brunne i Aktuellt: "SD Välkomna i kyrkan" (2010-10-05, tillgängligt till 2011-10-05)
Uppdatering 2010-10-07, nya länkar:
DN: Lekstuga i lunchkön (2010-10-06)
DN: "Hennes predikan var väldigt bra" (2010-10-07)
SvD: Misstag att utgå från vänsterarrangemang (2010-10-07)
Expressen, Opinionsbloggen: Jesus v. Åkesson: 1-0 (2010-10-05)
Aftonbladet: Omoget, Åkesson (2010-10-06)
Dagen: Wejryd: Kyrkan har ett politiskt ansvar (2010-10-07)
Bloggar
Lizzie's: Bra gjort av SD! (2010-10-06)
fredag 17 september 2010
Vänsterpartisters förakt mot arbetare och andra
DN skriver i dag om att vänsterpartistiska riksdagsledamöter aktivt saboterar andras grundlagsskyddade rättigheter (Vänsterpartister störde SD-möte). Det hela gör mig inte alls förvånad, givet mina egna erfarenheter av vänsterpartister...
Till vardags studerar jag, men för att finansiera studierna arbetar jag också extra som bussförare på ett bolag med Storstockholms Lokaltrafik som huvudman. Jag trivs med arbetet; om man lägger ner litet extra energi är det utvecklande på många sätt: Jag försöker se till att belysning och temperatur är precis perfekt. Jag informerar om anslutningar och förseningar. Och framför allt försöker jag att bemöta varje resenär på ett positivt sätt. Ibland har jag som sport att med ett leende försöka förgylla dagen för dem som verkar mest problemtyngda och inne i sina egna tankar. Ibland blir de helt tagna på sängen och kan inte låta bli att själva brista ut i ett stort leende. Att bemöta folk med vänlighet gör också stämningen trevligare på bussen. Jag har aldrig känt mig hotad, och i de få fall då jag inte har kommit överens med en resenär har jag haft övriga passagerare på min sida. Men de flesta är glada och när man får beröm värmer det länge.
Men det är klart att det finns folk som vänlighet inte biter på, folk som skräpar ner, klottrar, häller ut öl och sprit, smetar tuggummi på sätena och så vidare.
För inte så länge sedan hade jag några passagerare som satte sig ganska långt fram, så att jag kunde höra deras diskussion. De pratade om att de skulle arbeta för Vänsterpartiet inför valet. När de hade klivit av och jag hade kört färdigt turen gick jag som vanligt igenom bussen för att se att allt stod rätt till och att ingen satt kvar. Det jag upptäckte på den plats de hade suttit var att de hade tryckt ner förpackning och matrester mellan sätena från den middag de hade ätit på bussen. Det är naturligtvis inte tillåtet att äta på bussen. Jag lät dem alltså göra det ändå, och de valde att betala tillbaka min vänlighet genom att skräpa ner. De hade lätt kunnat lägga det i papperskorgen en liten bit bort, men av någon anledning ville de göra så här istället.
Det jag kunde välja på i det läget var alltså att antingen låta det vara kvar så att andra passagerare skulle få matrester på sina kläder, eller själv stå och peta i deras kladdiga och flottiga matrester med mina fingrar för att få upp allting så att det kunde kastas. Det ingår inte i min arbetsbeskrivning att göra det, men ändå valde jag att städa efter dem – passagerarna och servicen framför allt.
Jag kan bara se två möjliga förklaringar till det här. Den första är att de vill förstöra kollektivtrafiken eller för dem som använder sig av den. Men Vänsterpartiet argumenterar ju för att bygga ut kollektivtrafiken och hoppas på att fler ska utnyttja den. Den andra är att de har något emot mig som bussförare. Men de kunde inte ha haft någon aning om vad jag har för politisk uppfattning eller att jag egentligen är student och bara arbetar 25 %. I deras ögon måste jag ha tillhört arbetarklassen. Om jag dessutom har behandlat dem vänligt, så är det förhoppningsvis inget personligt mot mig, men då återstår det bara att de föraktar arbetare.
Jag är inte förvånad över att de agerade så här (jag har sett tillräckligt mycket liknande från vänstern), men däremot kan jag inte förstå deras motiv. Så fort de börjar prata politik så ikläder de sig rollen som företrädare av partiet. Då gäller det att passa sig extra noga, eftersom folk noterar vad de säger och hur de uppför sig. Men det borde inte ens spela någon roll! Varför ska man bara uppföra sig när någon tittar? Hur man agerar till vardags visar ju vilken människosyn man har och därmed också vilken politik man förmodligen kommer att driva. Det här är dessutom något helt annat än att fiffla med skatter, utnyttja RUT-avdrag som partiet egentligen är emot eller så. Där finns det ju en personlig vinst man kan göra. Men att låta bli att sträcka sig efter papperskorgen och istället förstöra genom att trycka ner mat och förpackningar mellan sätena är ett ställningstagande – det finns ju ingen personlig vinst man kan göra på det.
Vänsterpartiet vill ofta framstå som idealister som tror att mänskligheten är god och att vi kan få ett bättre samhälle om vi litar på varandra utan övervakning, om vi samarbetar, visar solidaritet och samsas om resurserna. Men genom sitt agerande visar de att det aldrig kommer att kunna hända och att allt de säger bara är tomma ord.
DN: Vänsterpartister störde SD-möte (2010-09-17)
Uppdatering 2010-09-18, nya länkar:
DN: Mötesfrihet: Säga ett och göra annat. (2010-09-18)
Medborgarperspektiv: Vänsterns odemokratiska metoder (2010-09-17)
Till vardags studerar jag, men för att finansiera studierna arbetar jag också extra som bussförare på ett bolag med Storstockholms Lokaltrafik som huvudman. Jag trivs med arbetet; om man lägger ner litet extra energi är det utvecklande på många sätt: Jag försöker se till att belysning och temperatur är precis perfekt. Jag informerar om anslutningar och förseningar. Och framför allt försöker jag att bemöta varje resenär på ett positivt sätt. Ibland har jag som sport att med ett leende försöka förgylla dagen för dem som verkar mest problemtyngda och inne i sina egna tankar. Ibland blir de helt tagna på sängen och kan inte låta bli att själva brista ut i ett stort leende. Att bemöta folk med vänlighet gör också stämningen trevligare på bussen. Jag har aldrig känt mig hotad, och i de få fall då jag inte har kommit överens med en resenär har jag haft övriga passagerare på min sida. Men de flesta är glada och när man får beröm värmer det länge.
Men det är klart att det finns folk som vänlighet inte biter på, folk som skräpar ner, klottrar, häller ut öl och sprit, smetar tuggummi på sätena och så vidare.
För inte så länge sedan hade jag några passagerare som satte sig ganska långt fram, så att jag kunde höra deras diskussion. De pratade om att de skulle arbeta för Vänsterpartiet inför valet. När de hade klivit av och jag hade kört färdigt turen gick jag som vanligt igenom bussen för att se att allt stod rätt till och att ingen satt kvar. Det jag upptäckte på den plats de hade suttit var att de hade tryckt ner förpackning och matrester mellan sätena från den middag de hade ätit på bussen. Det är naturligtvis inte tillåtet att äta på bussen. Jag lät dem alltså göra det ändå, och de valde att betala tillbaka min vänlighet genom att skräpa ner. De hade lätt kunnat lägga det i papperskorgen en liten bit bort, men av någon anledning ville de göra så här istället.
Det jag kunde välja på i det läget var alltså att antingen låta det vara kvar så att andra passagerare skulle få matrester på sina kläder, eller själv stå och peta i deras kladdiga och flottiga matrester med mina fingrar för att få upp allting så att det kunde kastas. Det ingår inte i min arbetsbeskrivning att göra det, men ändå valde jag att städa efter dem – passagerarna och servicen framför allt.
Jag kan bara se två möjliga förklaringar till det här. Den första är att de vill förstöra kollektivtrafiken eller för dem som använder sig av den. Men Vänsterpartiet argumenterar ju för att bygga ut kollektivtrafiken och hoppas på att fler ska utnyttja den. Den andra är att de har något emot mig som bussförare. Men de kunde inte ha haft någon aning om vad jag har för politisk uppfattning eller att jag egentligen är student och bara arbetar 25 %. I deras ögon måste jag ha tillhört arbetarklassen. Om jag dessutom har behandlat dem vänligt, så är det förhoppningsvis inget personligt mot mig, men då återstår det bara att de föraktar arbetare.
Jag är inte förvånad över att de agerade så här (jag har sett tillräckligt mycket liknande från vänstern), men däremot kan jag inte förstå deras motiv. Så fort de börjar prata politik så ikläder de sig rollen som företrädare av partiet. Då gäller det att passa sig extra noga, eftersom folk noterar vad de säger och hur de uppför sig. Men det borde inte ens spela någon roll! Varför ska man bara uppföra sig när någon tittar? Hur man agerar till vardags visar ju vilken människosyn man har och därmed också vilken politik man förmodligen kommer att driva. Det här är dessutom något helt annat än att fiffla med skatter, utnyttja RUT-avdrag som partiet egentligen är emot eller så. Där finns det ju en personlig vinst man kan göra. Men att låta bli att sträcka sig efter papperskorgen och istället förstöra genom att trycka ner mat och förpackningar mellan sätena är ett ställningstagande – det finns ju ingen personlig vinst man kan göra på det.
Vänsterpartiet vill ofta framstå som idealister som tror att mänskligheten är god och att vi kan få ett bättre samhälle om vi litar på varandra utan övervakning, om vi samarbetar, visar solidaritet och samsas om resurserna. Men genom sitt agerande visar de att det aldrig kommer att kunna hända och att allt de säger bara är tomma ord.
DN: Vänsterpartister störde SD-möte (2010-09-17)
Uppdatering 2010-09-18, nya länkar:
DN: Mötesfrihet: Säga ett och göra annat. (2010-09-18)
Medborgarperspektiv: Vänsterns odemokratiska metoder (2010-09-17)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)