S och V gömmer sig bakom professorstitlar

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om min syn på hur man skaffar fler organdonatorer, nämligen genom att göra frågan mer synlig och kanske till och med obligatorisk att besvara. Detta var i samband med att vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö inför valet 2010 skrev i DN ("Dags att ändra lagen om organtransplantationer", 2010-08-09) under professors titel, men utan att nämna sin partitillhörighet. Samma dygn ställde dock hela det rödgröna samarbetet upp bakom honom i en annan debattartikel i DN (En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning, 2010-08-09).

Nu är det dags igen. Stellan Welin kritiserar Alliansen (och specifikt Göran Hägglund) i donationsfrågan (SvD, Socialministern måste tänka om, 2010-10-21). Det han glömde att nämna var att han inför valet stod på 16:e plats på Socialdemokraternas lista till kommunfullmäktige i Sotenäs, samt 42:a plats på landstingslistan för Bohusläns/Västra Götalands västra.

Jag tar inte ställning i frågan som sådan – jag är helt enkelt inte insatt i den typen av praktisk filosofi. Visserligen kan jag gissa att det måste uppstå en del problematik när en läkare måste säga till sörjande föräldrar, till exempel: "Jag beklagar att behöva meddela att er son är hjärndöd, men vi tänker ändå hålla honom kvar i respiratorn eftersom vi hoppas få chansen att skörda honom på organ så småningom." Men om alla är okej med detta, så må det väl vara hänt. Däremot tycker jag, enligt ovan nämnda blogginlägg, att man borde satsa resurserna på att få fler att ta ställning samt att anmäla detta till någon (helst donationsregistret). Om vi sedan ser att det inte räcker till, så kanske det är dags för andra lösningar.

Men oavsett vad, så är det problematiskt när de rödgröna gör frågan om liv eller död till ett slagträ i den politiska debatten. Kan vi inte få se några obundna professorer uttala sig i debattartiklar? Och inte minst, varför försöker man att dölja att det hela är en partsinlaga?

SvD: Vård av döende löser organbrist (2010-10-18)
SvD: Minister säger nej till översyn (2010-10-20)
SvD: Socialministern måste tänka om (2010-10-21)

DN: "Dags att ändra lagen om organtransplantationer" (2010-08-09)
DN: En rödgrön regering är beredd att tillsätta en ny transplantationsutredning( 2010-08-09)

"Somalier på Handels" eller "Att kasta sten i DN-hus"

En osignerad ledare i dag hos DN (Sluta jamsa med) kritiserar medias oförmåga att leverera positiva berättelser om invandring. Skribenten frågar retoriskt:

Var finns teveprogrammen om hur analfabeter från Kurdistan och somaliska kvinnor i sin länge otillfredsställda studiehunger metodiskt och målmedvetet arbetar sig fram mot Karolinska institutet, Juridicum och Handelshögskolan?

Jag vet inte hur det är på KI och Juridicum, men på Handels tror jag tyvärr att jag aldrig har träffat någon sådan. Av de 300 som blev antagna mitt år kan jag på rak arm minnas en mörkhyad, en asiat, två latinamerikaner och en centraleuropé. Jag har säkert missat flera stycken, men det är inte poängen. Det jag vill få fram är att jag aldrig hört invandrarsvenska på skolan. Den underrepresenterade grupp som har invandrarutseende har ändå bott tillräckligt länge i Sverige för att kunna räkna svenska som sitt modersmål.

I ett projektarbete på Handels undersökte min grupp hur Polishögskolan lyckats med just detta mångfaldsarbete. Där var det nog ännu tydligare än på Handels. Statistiken var inte lysande men såg ändå på papperet inte alltför dålig ut, men verkligheten var en annan. Anledningen är att definitionen varken kräver att man är första generationens invandrare eller att man har flyttat särskilt långt. Det räcker alltså att mamma har invandrat från Finland för att PHS ska räkna dig som invandrare. Det är också precis så det går till i de flesta fall.

Det här är naturligtvis ett problem. Vad det beror på är svårt att säga. Det är lätt att kritisera skolorna men frågan är om problemet ligger där. Det är nog väldigt få som vill ha det så här, och tittar man till exempel hos PHS så handlar det inte om att invandrare som söker har svårare att komma in, utan om att de inte ens söker. PHS påpekade att invandrare faktiskt brukar klara sig bättre än infödda svenskar, men att det av någon anledning lätt bildas rykten om motsatsen.

Antagningen till Handels ska inte heller kunna diskriminera. Den sker genom VHS och alla tävlar alltså på samma villkor, med betyg och högskoleprov. Dessutom antas några procent på särskilda meriter. Traditionella anledningar brukar vara elitidrott eller företagsamhet, men andra skäl kan också fungera – mitt år antogs till exempel skådespelerskan Ebba Hultkvist. För den drivne invandraren som haft otur med skolan och inte bott tillräckligt länge i Sverige för att få ett bra resultat på högskoleprovet borde det alltså på Handels finnas ytterligare möjligheter att lyckas, enligt artikelförfattarens syn.

Nyheten sedan ett år tillbaka är att det går att söka till Handelshögskolans magisterprogram med en utländsk kandidatexamen. All undervisning sker på engelska. Det har lett till att runt hälften av alla studerande är utlänningar. Dessa är otroligt drivna och många är också inställda på att lära sig svenska. Men då handlar det om folk som har sökt till Handels från sina hemländer och rest till Sverige med ett uppehållstillstånd för studier. De är alltså inte invandrare och skulle inte ens ha varit i Sverige om det inte vore för utbildningen. Första kullen är inte färdiga än; om de stannar efteråt blir de invandrare, men många kommer säkert återvända till sina hemländer.

Ledarskribenten försöker att friskriva sig från ansvar genom att efterfråga just teveprogram. Vad det är för fel på artikelserier kan jag inte förstå. Skulle det bara vara teve som är opinionsbildande? Jag inbillar mig att tidningsredaktionen kan beställa dessa reportage, så om redaktionen ställer sig bakom det som står i ledaren borde detta med lätthet kunna ordnas. Högskolorna ställer säker också upp – det ger dem ju bara extra publicitet.

Det finns flera ordspråk som passar in här, som "Själv är bäste dräng" eller "Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus." Men det kanske är så att det kan vara lättare sagt än gjort att beskriva situationen så att den skapar den bild författaren vill framhäva. Tyvärr leder en artikel som snabbt genomskådas bara till att motståndarsidans argument förtydligas. Det hela riskerar att spela SD i händerna.

DN: Sluta jamsa med (2010-10-17)

Feltänkt om kyrkans roll

När biskop Eva Brunne vid riksmötets öppnande hyllade demostrationerna mot Sverigedemokraterna, valde vissa ledamöter från SD att resa sig och lämna kyrkan. Det är helt förståeligt. Jag hade nog gjort samma sak. De övriga partiledarna har uttryckt sig negativt kring det hela och sagt att det var respektlöst av SD. Det är också förståeligt, men bara med tanke på den retorik och den kampanj som under en längre tid har förts mot SD. Kampanjen i sig tycker jag dock är odemokratisk och förkastlig, men det lämnar jag till ett annat blogginlägg.

Brunnes predikan var så klart helt uppåt väggarna. I intervju (SVT Aktuellt, Eva Brunne i Aktuellt: "SD Välkomna i kyrkan", videon tillgänglig t.o.m. 5 okt 2011.) gömmer sig Brunne bakom Bibeln och säger att hon bara framför budskapet från det evangelium hon har att förkunna. Hon låtsas vara oförstående till hur det kunde uppfattas som kritiskt mot SD, eftersom hon själv hade besökt demonstrationerna hon hänvisade till och inte uppfattat något utfall mot SD. Om det här stämmer så måste hon ha varit den enda som var där utan att förstå vilket syftet var, men jag har svårt att tro att en biskop inte kan göra den kopplingen. Brunne kom ganska lätt undan. Hade jag intervjuat så hade jag ställt frågor om ifall det inte fanns något annat hon kunde predika om, än ett ämne som nästan samtliga närvarande med säkerhet skulle uppfatta som ett politiskt angrepp.

Hans Wallmark, ledamot av Kyrkostyrelsen, publicerade under onsdagen en debattartikel i SvD Brännpunkt (Kyrkan behöver de obekväma rösterna). Han försvarar Brunnes predikan med motiveringen att kyrkan måste vara provocerande. Samtidigt kritiserar han SD för att de stormade ut ur kyrkan. Liknande kritik framförs i ledare hos Dagen (Kollisionskurs med kyrkan) samt Expressen (Eric Erfors: SD avslöjar sin omogna).

Här tänker Wallmark fel. Visst behöver vi en kyrka som provocerar samhället. Det finns exempel på hur detta har skett i historien, när kyrkan ensam protesterat mot stora orättvisor. Men ofta gäller det inte den protestantiska kyrkan som i sammanhanget är rätt feg, och framför allt är nyckelordet ensam. Vad ska vi med en kyrka till, som bara basunerar ut samma budskap som politiker och andra krafter i samhället redan ger uttryck för? Var finns det modiga och provocerande i det? Svenska kyrkan har på många ställen i landet på detta sätt helt tappat fotfästet. I desperata försök att behålla medlemmarna vänder man kappan efter vinden så fort det går och försöker gå i täten för de senaste nyckerna i samhället. Men därigenom banar man endast väg för sin egen undergång. Om kyrkan helt har förlorat sin stabilitet i vår snabbt föränderliga värld, och man bara får höra precis samma sak som på teve, vad finns det då för mening med att gå dit? Samma saker kan man ju finna på andra ställen.

Dessa är mina tre åsikter:

1. Brunne (och många andra) försöker få debatten att handla om människors lika värde. Det är, som jag ser det, ohederligt eftersom jag aldrig hört SD säga att de har någon annan uppfattning. Det går heller inte att läsa på deras hemsida. SD är däremot öppna med att de vill införa restriktioner i invandringspolitiken. Det kan man naturligtvis anse vad man vill om, men det finns faktiskt ingen otvivelaktig koppling mellan dessa frågor. Man kan vara för ett lika värde men emot invandring, eller emot ett lika värde men för invandring (ett extremt exempel är importen av svarta slavar till bomullsplantagen i Amerikas sydstater).
   
   När Jesus i Joh 4:1–26 (Johannesevangeliets fjärde kapitel, vers 1–26) pratade med den samariska kvinnan vid Sykars brunn visade han på människors lika värde, eftersom judarna inte ville ha med samarierna att göra. Han säger också i Matt 18:10–14 (Matteusevangeliet) att man inte ska se ner på andra. Men han avfärdar också en kvinna ganska bryskt i Matt 15:21–28 samt Mark 7:24–30 (Markusevangeliet) eftersom hon är av fel härkomst (men för den som undrar fick historien ett lyckligt slut). Det viktiga här är att Jesus hade skäl att göra det, utan att för den skull se ner på kvinnan.


2. Det är inte provocerande att i ett mantra repetera samma sak som man hör alla andra ropa. Inte ens att hänvisa till vad Bibeln säger räcker i det här läget, eftersom man måste se till helheten. Extremism är farligt i många avseenden.
   
   När det gäller att ansluta sig till pöbeln finns det ett ofta citerat bibelställe i Joh 8:1–11. Samhället ville döda en kvinna som anklagades för brott. Jesus valde att ställa sig på den anklagades sida. Han sa åt folket att den som är utan synd hade rätt att kasta den först stenen. Alla insåg att de inte var så mycket bättre själva och gick därför iväg en efter en, tills Jesus var ensam kvar med kvinnan. Har Brunne glömt det, måntro?


3. När Wallmark och andra kritiserar Sverigedemokraterna för att det är respektlöst att resa sig och gå ut så gör man det med en inställning som tyvärr fått råda under många hundra år, nämligen att människorna är till för kyrkan, snarare än att kyrkan är till för människorna. Det ironiska i det hela är att Wallmark argumenterar på samma sätt som jag, men för den totala motsatsen. Han säger att SD föredrar "det teatrala /.../ framför det innehållsliga." Men det är ju precis det man gör ifall man låter folk få säga vad de vill bara för att de står i predikstolen. För Wallmark är det innehållsligt när man sitter still och lyssnar, oavsett vilka orättvisor som framförs, bara för att "det är så man brukar göra i kyrkan." Jag tycker tvärtom att det är den värsta sortens hyckleri och teater.
   
   I Matt 21:12–17, Mark 11:15–19, Luk 19:45–48 (Lukasevangeliet) berättas det om hur Jesus ställde till en scen i synagogan, när han välte omkull bord och kastade ut folk som idkade handel där. Så hade ingen gjort förut, vilket gjorde att han fick översteprästerna emot sig. Däremot var det naturligtvis helt rätt gjort av honom. Likheterna med det som händer i dag är ganska talande. Kyrkan har förlorat sin kurs, och när någon visar det öppet får man på en gång etablissemanget emot sig.

DN: SD:s ledamöter lämnade Storkyrkan (2010-10-05)
DN: Biskopen beklagar att SD lämnade Storkykan (sic!) (2010-10-05)
SvD: Partiledare upprörda över SD:s agerande (2010-10-05)
SvD: Åkesson: "Jag ångrar ingenting" (2010-10-05)
SvD: Biskop Eva Brunne: alltid tråkigt när människor lämnar kyrkan (2010-10-05)
SvD: Kyrkan behöver de obekväma rösterna (2010-10-06)
Expressen: SD-anhängare lämnade kyrkan i protest (2010-10-05)
Expressen: Biskop Eva Brunne: Har aldrig varit med om något liknande (2010-10-05)
Expressen: Jimmie Åkesson: "Jag vill be kungen om ursäkt" (2010-10-05)
Expressen: Eric Erfors: SD avslöjar sin omognad (2010-10-06)
Aftonbladet: SD lämnade Storkyrkan – Ber kungen om ursäkt (2010-10-05)
Aftonbladet: Här går SD ut i protest (2010-10-06)
Aftonbladet: "Förlåt, kungen" (2010-10-06)
GP: SD lämnade kyrkan i protest (2010-10-05)
GP: "Uppenbarligen är SD lättprovocerade" (2010-10-05)
GP: Predikan som retade SD (2010-10-06)
Dagen: SD lämnade Storkyrkan i protest (2010-10-05)
Dagen: Biskop Eva Brunnes avslutning – ord för ord (2010-10-05)
Dagen: Jimmie Åkesson: Biskopens tal synnerligen olämpligt (2010-10-05)
Dagen: Niklas Piensoho: De gjorde en generaltabbe (2010-10-06)
Dagen: Kollisionskurs med kyrkan (2010-10-06)
Dagen: SD skämde ut sig, enligt ledarsidor (2010-10-06)
Kyrkans tidning: Sverigedemokrater lämnade Storkyrkan i protest (2010-10-05)

SVT Aktuellt: Eva Brunne i Aktuellt: "SD Välkomna i kyrkan" (2010-10-05, tillgängligt till 2011-10-05)

Uppdatering 2010-10-07, nya länkar:
DN: Lekstuga i lunchkön (2010-10-06)
DN: "Hennes predikan var väldigt bra" (2010-10-07)
SvD: Misstag att utgå från vänsterarrangemang (2010-10-07)
Expressen, Opinionsbloggen: Jesus v. Åkesson: 1-0 (2010-10-05)
Aftonbladet: Omoget, Åkesson (2010-10-06)
Dagen: Wejryd: Kyrkan har ett politiskt ansvar (2010-10-07)

Bloggar
Lizzie's: Bra gjort av SD! (2010-10-06)

Vänsterpartisters förakt mot arbetare och andra

DN skriver i dag om att vänsterpartistiska riksdagsledamöter aktivt saboterar andras grundlagsskyddade rättigheter (Vänsterpartister störde SD-möte). Det hela gör mig inte alls förvånad, givet mina egna erfarenheter av vänsterpartister...

Till vardags studerar jag, men för att finansiera studierna arbetar jag också extra som bussförare på ett bolag med Storstockholms Lokaltrafik som huvudman. Jag trivs med arbetet; om man lägger ner litet extra energi är det utvecklande på många sätt: Jag försöker se till att belysning och temperatur är precis perfekt. Jag informerar om anslutningar och förseningar. Och framför allt försöker jag att bemöta varje resenär på ett positivt sätt. Ibland har jag som sport att med ett leende försöka förgylla dagen för dem som verkar mest problemtyngda och inne i sina egna tankar. Ibland blir de helt tagna på sängen och kan inte låta bli att själva brista ut i ett stort leende. Att bemöta folk med vänlighet gör också stämningen trevligare på bussen. Jag har aldrig känt mig hotad, och i de få fall då jag inte har kommit överens med en resenär har jag haft övriga passagerare på min sida. Men de flesta är glada och när man får beröm värmer det länge.

Men det är klart att det finns folk som vänlighet inte biter på, folk som skräpar ner, klottrar, häller ut öl och sprit, smetar tuggummi på sätena och så vidare.

För inte så länge sedan hade jag några passagerare som satte sig ganska långt fram, så att jag kunde höra deras diskussion. De pratade om att de skulle arbeta för Vänsterpartiet inför valet. När de hade klivit av och jag hade kört färdigt turen gick jag som vanligt igenom bussen för att se att allt stod rätt till och att ingen satt kvar. Det jag upptäckte på den plats de hade suttit var att de hade tryckt ner förpackning och matrester mellan sätena från den middag de hade ätit på bussen. Det är naturligtvis inte tillåtet att äta på bussen. Jag lät dem alltså göra det ändå, och de valde att betala tillbaka min vänlighet genom att skräpa ner. De hade lätt kunnat lägga det i papperskorgen en liten bit bort, men av någon anledning ville de göra så här istället.

Det jag kunde välja på i det läget var alltså att antingen låta det vara kvar så att andra passagerare skulle få matrester på sina kläder, eller själv stå och peta i deras kladdiga och flottiga matrester med mina fingrar för att få upp allting så att det kunde kastas. Det ingår inte i min arbetsbeskrivning att göra det, men ändå valde jag att städa efter dem – passagerarna och servicen framför allt.

Jag kan bara se två möjliga förklaringar till det här. Den första är att de vill förstöra kollektivtrafiken eller för dem som använder sig av den. Men Vänsterpartiet argumenterar ju för att bygga ut kollektivtrafiken och hoppas på att fler ska utnyttja den. Den andra är att de har något emot mig som bussförare. Men de kunde inte ha haft någon aning om vad jag har för politisk uppfattning eller att jag egentligen är student och bara arbetar 25 %. I deras ögon måste jag ha tillhört arbetarklassen. Om jag dessutom har behandlat dem vänligt, så är det förhoppningsvis inget personligt mot mig, men då återstår det bara att de föraktar arbetare.

Jag är inte förvånad över att de agerade så här (jag har sett tillräckligt mycket liknande från vänstern), men däremot kan jag inte förstå deras motiv. Så fort de börjar prata politik så ikläder de sig rollen som företrädare av partiet. Då gäller det att passa sig extra noga, eftersom folk noterar vad de säger och hur de uppför sig. Men det borde inte ens spela någon roll! Varför ska man bara uppföra sig när någon tittar? Hur man agerar till vardags visar ju vilken människosyn man har och därmed också vilken politik man förmodligen kommer att driva. Det här är dessutom något helt annat än att fiffla med skatter, utnyttja RUT-avdrag som partiet egentligen är emot eller så. Där finns det ju en personlig vinst man kan göra. Men att låta bli att sträcka sig efter papperskorgen och istället förstöra genom att trycka ner mat och förpackningar mellan sätena är ett ställningstagande – det finns ju ingen personlig vinst man kan göra på det.

Vänsterpartiet vill ofta framstå som idealister som tror att mänskligheten är god och att vi kan få ett bättre samhälle om vi litar på varandra utan övervakning, om vi samarbetar, visar solidaritet och samsas om resurserna. Men genom sitt agerande visar de att det aldrig kommer att kunna hända och att allt de säger bara är tomma ord.

DN: Vänsterpartister störde SD-möte (2010-09-17)

Uppdatering 2010-09-18, nya länkar:
DN: Mötesfrihet: Säga ett och göra annat. (2010-09-18)

Medborgarperspektiv: Vänsterns odemokratiska metoder (2010-09-17)

En röst på de rödgröna är en röst på SD

Det borde vara en demokratisk rättighet såväl att få framföra sitt budskap som att få rösta på det parti man känner övertygelse kring. Men i dagens Sverige ska man bara ha den rättigheten om man har traditionella åsikter. För att, som politiker, kunna bli tagen på allvar måste man nämligen kasta glåpord efter sverigedemokrater och förklara hur långt man är beredd att gå för att de inte ska få nyttja sina demokratiska rättigheter.

Det här beteendet tycker jag personligen är förkastligt. Om man nekar någon yttranderätt med motiveringen att de är antidemokrater, så är man väl samtidigt antidemokrat själv? Jag tror för övrigt att den här uppståndelsen bara gynnar Sverigedemokraterna. Folk börjar sympatisera med den som blir lämnad ute i kylan.

Men låt gå, vi låtsas som att jag är med på den här leken och också får vara med och bestämma vems åsikter vi behöver ta hänsyn till och inte. Då kan vi göra ett enkelt räkneexperiment: Målet för oss är alltså att trycka ner Sverigedemokraterna under fyraprocentsspärren. Med 4 % röster på SD innebär det 96 % som röstar på något annat, och det kan tilläggas att vi då redan måste ha räknat bort dem som röstar blankt, lämnar ogiltiga röster eller röstar på andra partier under spärren. För varje grupp om fyra SD-väljare går det alltså 96 andra väljare, eller, med andra ord, för varje SD-väljare går det 24 andra väljare! Det innebär att om en enda ytterligare SD-väljare lyckas ta sig till vallokalen, så krävs det att 24 personer till kommer dit för att rösta på något av riksdagspartierna, för att ens lyckas hålla kvar SD på samma nivå!

Den här matematiken känner SD naturligtvis till, och om SD lyckas nå ut med detta budskap kan vi nog rentav få se ett högre röstdeltagande bland SD-anhängare än bland övriga med följden att valresultatet blir bättre för SD än opinionssiffrorna visat.

Hur ska man då lösa det här problemet? Jo, till och med politikerna talar ju om blocköverskridande samarbeten. Om det ligger någon substans alls bakom dessa alla uttalanden om vilken katastrof det vore om SD blir vågmästare, så kan det vara läge att överväga taktikröstning. Om det är sant att det spelar mindre roll vilket av blocken som vinner, så länge SD hålls utanför, så bör vi kanske agera efter den övertygelsen?

Jag har redan visat varför det är svårt för väljarna att påverka SD:s andel av rösterna. Däremot kan vi mycket enklare påverka deras makt. Det räcker nämligen med att det ena av blocken får egen majoritet för att SD ska bli i princip maktlöst.

Vilket block ska vi då rösta på? Jo, naturligtvis det block som redan är störst enligt opinionsmätningarna. Om folk skulle börja rösta på de rödgröna i detta läge skulle det vara att slå i den sista spiken i kistan. Det är nämligen mycket svårt att veta hur många väljare man skulle få med sig i detta. Att lyckas få de rödgröna över 50 % tycks omöjligt. I dag har vi ju kunnat läsa att de rödgröna ligger på 40,9 %, medan Alliansen har 49,8 %. (SvD, Stadig ledning för alliansen)

Jag vill därför uppmana alla som beklagar sig över SD att lägga sin röst på Alliansen. Det är redan kört för de rödgröna, men med bara 0,2 procentenheter kvar till egen majoritet för Alliansen kan vi enkelt klara oss undan SD!

Det skulle vara intressant att se om det finns en rödgrön politiker som är så storsint att han/hon säger "Ok, vi erkänner förlusten, låt oss nu lägga våra röster på Alliansen istället!"

DN: Svenskarna inte så rädda som SD tror (2010-09-06)
DN (Webb-TV): Hägglund: Därför kan jag acceptera en minoritetsregering (2010-09-07)
DN: SD får inga utskottsplatser av S och M (2010-09-09)
DN: På offensiven mot SD i valspurten (2010-09-15)
DN: Gap mellan blocken "kalassituation" för SD (2010-09-15)
SvD: "SD kan utlösa oro på marknaden" (2010-09-15)
SvD: Stadig ledning för alliansen (2010-09-15)
SvD: Regeringsfrågan het i slutspurt (2010-09-15)
SvD: Blocken spelar på SD-hotet (2010-09-15)
Expressen: SD räknar fel - på 59 miljarder (2010-09-15)
Expressen: SD kan skapa oro på finansmarknaden (2010-09-15)
Aftonbladet: Stökig dag för SD (2010-09-15)
Aftonbladet: "Ansvarslös glädjekalkyl" (2010-09-15)

Uppdatering 2010-09-16, nya länkar:
DN: S åter största parti i ny mätning (2010-09-16)
SvD: S åter största parti i ny mätning (2010-09-16)
Expressen: Rödgröna är nästan i fatt (2010-09-16)
Aftonbladet: Mona Sahlin krävde besked av Reinfeldt (2010-09-16)
GP: S åter största parti i ny mätning (2010-09-16)

Uppdatering 2010-09-17, nya länkar:
DN: Komplicerat läge hotar efter valet (2010-09-17)
SvD: Oklar politisk linje sänker kronan (2010-09-17)

SSU förväntar sig mer av MUF än av sig själva

Bakgrund: MUF skojar med den 30 år gamla kampanjen Rör inte min kompis och skapar en knapp med liknande utseende och texten "Rör inte min statsminister". Detta reagerar SSU på, som anklagar MUF för varumärkesintrång (Dagens Media, SSU hotar stämma MUF) och publicerar en debattartikel (SvD, SSU: Reinfeldt, se till att freda antirasistkampanjen). Jag rekommenderar Hagwalls blogginlägg om implikationerna av det här.

I grund och botten håller jag med SSU, med liknande argument som när jag tidigare kritiserade Miljöpartiets användande av KRAV-märket. Att använda någon annans varumärke och samtidigt riskera att förstöra deras arbete är inte okej. Man kan visserligen tycka att det finns en nivåskillnad mellan att skoja med denna kampanj från 80-talet och att, som MP, inkorporera ett kommersiellt varumärke utan modifikation direkt i sin egen reklamkampanj (framför allt i och med att MUF:s kampanj sannolikt inte bryter mot lagen), men denna tolkning överlåter jag åt läsaren.

Det jag frågar mig är varför SSU ser åt ett annat håll när det gäller Miljöpartiets kampanj (där det för övrigt handlar om moderpartiet och inte ett ungdomsförbund), och framför allt hur detta rimmar med deras eget försök för exakt ett halvår sedan att stjäla namnet Alliansen (DN, SSU tar patent på alliansen). Hur kan det komma sig att SSU silar mygg och sväljer kameler? Varför räknar de med att MUF ska agera bättre än de själva? Jag har svårt att tro att de själva tycker att moderater har högre moral och borde veta bättre. Är det så illa att det saknas självinsikt och känsla för rim och reson?

Svaret är kanske att Socialdemokraterna helt enkelt ser sig som förmer än oss andra. De vill ha egna regler och anser att ändamålen (eller egentligen bara deras eget ändamål) helgar medlen. Detta skulle i så fall stämma helt överens med det jag tidigare skrivit om att fackförbunden håller på att bli en ny adelsklass på arbetsplatserna.

Det hela får mig att tänka på ett citat av den romerske författaren Terentius, som levde omkring tvåhundra år före Kristus. Han skrev Quod licet Iovi, non licet bovi: "Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen". Detta citat vore förresten kanske något för SSU att sätta på sin nästa knapp?

SvD: SSU: Reinfeldt, se till att freda antirasistkampanjen (2010-09-15)
Dagens Media: SSU hotar stämma MUF (2010-09-07)
Skånskan: De små tingens gud (2010-09-07)

Fackförbundens oligarki

I tidningarna kan man i dag läsa att Linda Bengtzing inte fick uppträda för LO eftersom hon en annan dag är inbokad av Centerpartiet. Detta rapporterar flera tidningar i dag, och därtill har hon skrivit en debattartikel i Expressen (Linda Bengtzing: Diskriminering är inte okej, Wanja). Att krockande politiska intressen innebär hinder för engagemang i facket är ingen nyhet.

Särskilt illa tycker facket om Sverigedemokraterna. Fallen är inga engångsföreteelser utan trenderna kan ses över tiden. SVT rapporterade 2006 om en yrkesförare som blev utesluten ur Transportarbetareförbundet (Sverigedemokratisk yrkesförare utesluten ur facket). I sanningens namn är det inte heller specifikt för LO. Akademikerförbundet SSR uteslöt samma år en sverigedemokratisk medlem enligt Sydsvenskan (Ännu en sd-medlem slängs ut ur facket), som i samma artikel nämner en renhållningsarbetare som 2005 blev utslängd ur Transport. Enligt ett blogginlägg 2007 av Daniel Alsén ville 49 procent av medlemmarna i IF Metall utesluta sverigedemokrater, trots att partiet har ett stort stöd bland unga industriarbetare. Den sverigedemokratiska Isabellas blogg har intressanta reflektioner kring det här, framför allt när det gäller främlingsfientlighet inom de etablerade partierna.

Det är alltså ingen nyhet att facket tycker illa om Sverigedemokraterna. Men vi får inte glömma att samma typ av uteslutning även gäller andra partitillhörigheter. Kristdemokraten Sakarias Winberg hade 2005 fått jobb på LO, men sparkades efter fyra dagar då hans partisympatier blev kända (Aftonbladet, Hade fel partifärg - sparkad av facket). Göran Hägglund skrev då ett öppet brev till Wanja Lundby-Wedin och Winberg fick 30 000 kronor i ersättning. Men det här är inga isolerade händelser och för den som orkar googla en stund går det lätt att hitta fler exempel. Fast facket gör heller ingen hemlighet av det här. Tommy Olsson bloggade tidigare i år om varför man inte har något i facket att göra om man inte röstar på Socialdemokraterna.

I just Linda Bengtzings fall kan detta tyckas ganska fånigt (framför allt som hennes turné med Centerpartiet varit omtalad i tidningarna sedan i juni). Jag håller med henne i hennes argumentation att hon framför allt är artist. I de flesta fall brukar vi i Sverige, med några undantag som är hyfsat enkla att räkna upp, inte se artister som socialdemokratiska artister, miljöpartistiska artister, moderata artister och så vidare. De är helt enkelt artister, för hela svenska folket. Men jag klandrar inte facket konkret för just det här. Det här är en del av deras linje och folk borde för länge sedan ha slutat uppröras över att facket, och då framför allt LO, har såpass starka politiska kopplingar att man inte accepterar oliktänkande.

Man kan ha vilka åsikter man vill om facket. Om de vill sitta och gotta sig åt att alla i deras omgivning tycker exakt likadant, klappa varandra på ryggen och undvika debatter som kanske skulle kunna leda till att utveckla åsikter, stärka argument och förbättra situationen för deras medlemmar, så borde de väl i princip få göra det. SAC Syndikalisterna bildades av en utbrytargrupp inom LO. På samma sätt kan man kanske förvänta sig att arbetare med andra politiska uppfattningar kan bilda egna fackförbund där de kan känna sig välkomna. Att fackförbunden förlorar möjligheten att med en röst hävda sin rätt spelar ju ingen roll så länge man aldrig upphör att tjäna Partiet. Allt eller inget.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra ifall en intern kris har manat fram dessa hårda tag. SvD skrev 2006 en artikel (Arbetarklassens hjältar?) om att 27 procent av LO-medlemmarna skulle rösta borgerligt. Kanske sätter facket på detta sätt ner foten? Ska man vara med och få sin trygghet garanterad, då ska man också rätta sig i ledet och rösta socialdemokratiskt. Går inte medlemmarna med på det, ja, då väljer man hellre att krympa organisationen men arbeta mot samma mål som tidigare.

Sverige är kanske en ny framtid till mötes. Svenskarna är i dag högutbildade och har möjligtvis kommit ur hjulspåren att rösta på Socialdemokraterna bara för att far och farfar gjorde det. Med dagens utbildningsnivå följer även förmågan att tänka fritt och fundera över nationalekonomiska samband. Dagens svenskar ser kanske att arbeten inte kan skapas av att politikerna slår ett slag med sitt trollspö. Istället krävs det en politik som gynnar företagen, för det är där arbetstillfällena skapas. Så fort en arbetsgivare ser att en nyanställd skulle kunna generera en större intäkt än kostnaderna för lön, arbetsgivaravgifter, administration med mera, så kommer han/hon att anställa. Så enkelt är det. Kan vi förbättra vinsten så nyanställer vi. Men leder det till en förlust får vi betala ur egen ficka, och i värsta fall går företaget i konkurs så att alla förlorar sin anställning. Det krävs alltså en politik som förenklar denna typ av beslut för företag, men dit är vi kanske på väg. Opinionssiffrorna pekar nu på att Alliansen ligger bra till (DN, Alliansen leder i samtliga mätningar). Om de borgerliga vinner så blir det första gången sedan 70-talet som de vinner två val i följd.

Detta för mig till min poäng. Om vi har kommit till en punkt där svenskarna håller på att väga över mer mot en borgerlig regering, även bland arbetarna, så innebär det att en krympande LO-organisation kommer att förfoga över samma makt. Facket påverkar nämligen även de oorganiserade arbetarnas villkor. Visst skulle ett moderat fackförbund kunna bildas, men det kan lätt inses att det aldrig skulle nå samma makt som LO har i dag. Resultatet blir alltså att en minoritet kommer att bestämma över en majoritet. Fackförbunden kan alltså tänkas bli 2000-talets "adel", och den stora massan har då ingenting att säga till om med mindre än att de "konverterar" till socialdemokratin.

Det är alltså inte fackförbunden i sig som agerar fel. Däremot kanske vi borde fundera över varför vi låter odemokratiska organisationer styra och ställa på jobbet. Har vi möjligtvis låtit fackförbunden få för stor makt i vår vardag och i våra liv?

Expressen (även videoklipp): Linda Bengtzing leder allsång åt Centerpartiet (2010-06-21)
Aftonbladet: Bengtzing på turné med Maud Olofsson (2010-06-21)

Expressen: Linda Bengtzing: Diskriminering är inte okej, Wanja (2010-08-17)
SvD: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)
GP: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)
Metro: Linda Bengtzing stoppades av LO (2010-08-18)