En undersökning som skulle ha fått underkänt i vilken akademisk instans som helst, får fritt spelrum i DN när det är en organisation som möjligtvis har politiska motiv som står bakom.
Exakt hur uppgifterna nått DN uppges inte. Jag har försökt att hitta en källa, men Kooperation utan gränser verkar inte ha släppt denna information på något annat sätt än genom sin kommunikationschef som talade med DN. Det som sägs är i alla fall att människor på Östermalm mer sällan än övriga stockholmare väljer att trycka på biståndsknappen när de lämnar tillbaka sin pant i Coops butiker. Problemet är de långtgående slutsatserna som dras. Ingressen säger:
Biståndsknappen på pantautomaterna gör det enkelt att donera några kronor till de behövande. Men hur givmild man är tycks bero på var i Stockholm man bor, enligt siffror från Kooperation utan gränser.
Först och främst måste vi ha klart för oss att pant inte är pengar som någon butik eller myndighet vill skänka oss. Det är pengar vi fick lämna ifrån oss när vi handlade och som vi får tillbaka genom att lämna tillbaka burkar och flaskor. Det har alltså varit våra pengar hela tiden och det finns inget som säger att pantmaskinen skulle erbjuda en lösning som är tekniskt sett bättre. Skattemässigt är det till exempel exakt detsamma som att göra en betalning från sitt konto. Dessutom ska vi komma ihåg att Kooperation utan gränser inte är den enda biståndsorganisationen i landet. Det är inte heller den bästa. 2008 fick den tre stjärnor av Charity Rating. Det finns alltså sämre, men det finns definitivt också bättre organisationer.
Inom den akademiska världen är det viktigt att inte dra förhastade slutsatser så fort man får ett resultat. Det är viktigt att tänka på vad som kan samvariera. Det kan vara så att östermalmare är mer engagerade i välgörenhet, och alltså är inlästa och aktivt skänker pengar till en viss organisation istället för att bara slentrianmässigt trycka på en knapp på pantmaskinen. Det kan också vara så att burksamlande hemlösa hittar fler burkar på Östermalm. I så fall är det naturligt att de inte släpar burkarna genom hela stan för att panta dem, och det är väl heller ingen som skulle missunna dem vinsten av burksamlandet. En annan variant är kanske att östermalmare oftare skänker burkar till skolklasser som samlar in till skolresor.
Så här kan man hålla på. Det är faktiskt omöjligt att veta vad som orsakar beteendet, men det är direkt fel att dra slutsatser om givmildhet. För att jämföra, så har jag bekanta som av principskäl aldrig skänker pengar till direkt till tiggare. Motiveringen är att de inte kan kontrollera att deras pengar inte används till alkohol och andra droger. Däremot skänker de regelbundet pengar till organisationer som arbetar för hemlösa, där pengarna garanterat kommer att göra nytta. Om vi antar att mina bekanta skänker mer till dessa organisationer än vad en genomsnittlig person skänker till tiggare på tunnelbanan, är det då ändå rätt att säga att de är "mindre givmilda" eller kanske rentav "snåla"?
Kooperation utan gränser eller DN kan aldrig med hjälp av antal procent knapptryckningar dra några slutsatser om människors motiv eller aktiviteter utanför butiken. Tvärtom borde Kooperation utan gränser vara rädda om sitt rykte. Det måste vara uppenbart för dem att folk förknippar dem med sitt ursprung i konsumentkooperationen med dess nära samarbete med fackliga och socialdemokratiska folkrörelser. Att det är just det borgerliga Östermalm som angrips stärker säkert mångas misstankar om att Kooperation utan gränser inte klarar att frigöra sig från detta socialdemokratiska arv. Att de inte klarar att framställa sig själva i bättre dager än så här, gör tyvärr att hela organisationen förlorar trovärdighet i mina ögon. Om de inte förstår hur det fungerar i Sverige, hur ska de då kunna göra någon skillnad ute i världen?
DN: Pantpengar populära på Östermalm (2010-11-29)
